(Fala)fel månad att vara skräpmatsfri

Det är mindre än två dagar kvar till herrlaget spelar sin sista kvalmatch och jag slipper odla min nästippskittlare. Något säger mig att jag inte kommer att vinna. Jag funderar på att färga den svart, för att den ska se köttigare ut. Fusk, säger någon kanske. Äsch, säger jag, laget spelar ju i svarta färger och det här är min ultimata uppoffring i klubbkänslans tecken. Lite mesigare än en tatuering, jag vet, men något säger mig att jag inte kommer att vinna ändå...

I alla fall.

För några inlägg sen skrev jag om mitt månadsprojekt a.k.a sober oktober. Vi snackar 18 dagar in i månaden och jag har inte smakat på en droppe alkohol. Inte ens förra helgen då brorsorna styrde upp fet ungdomsfest i moderskeppet nu när generalen är i Tyskland. Det var stryptag, snedfyllor, spyor och snusk men jag satt kall, stabil och nykter i andra änden av huset och bokförde bordtennisresultat. Medges, det smärtade mig när jag kom ned i köket och möttes av synen av en nyöppnad Heineken som någon glömt i sin dimma. Tortyr. Men annars är det lugnt med abstinensen.

Oktober är också skräpmatsfri men jag måste krypa till korset och erkänna att jag har syndat. Fast egentligen var det inte mitt fel. Det har öppnat ett nytt kebabhak runt hörnet och de lockar med falafel för 15 kronor. Jag tror att det är ett öppningserbjudande och det måste ju vara nån slags tecken.

Och om vi tänker efter en stund, vad innehåller falafel? Bara en massa nyttigheter. Kikärter, sallad, tomat, gurka och sås gjord på den hälsosamma vita löken. Skitsunt.

Så jag köpte två.

Kvalspelsmustaschen!

För andra året i rad är mitt herrlag i fotboll framme i kvalspel. I fjor var det för att stanna kvar i division 6 (vilket vi misslyckades med), i år är det för att återvända till sexan.

Och precis som i fjor har herrlaget kollektivt (eller ja, för dom som har den fysiska möjligheten) bestämt sig för att odla kvalspelsskägg. Så när vi blev klara för kval för snart två veckor sedan lades rakhyvlarna åt sidan. I fjor satsade jag på en buskig skogshuggarlook men misslyckades totalt. I år tänker jag annorlunda.

Min gode vän och lagkamrat Kasper vann omröstningen i fjor med en klassisk moppemustasch.

Utan att förringa hans odlingsskills torde det ha varit en del sympatiröster, men det ska sägas att Kasper bar sin samling av tonårshår med en stor portion stolthet och självförtroende, vilket också kan ha fallit juryn i smaken. Kaspers fjolårsseger inspirerar mig, så jag tänker att den här primitiva skaran av herrar som är mediokra på fotboll men ännu sämre vad gäller hygien och mode borde kunna fatta tycke för min överläppsvärmare.

Eller vad tror ni?

 

   

Katten goes Ice Truck Killer

För första gången på fem år har katten i familjehemmet gjort sig en fångst utanför matskålen. Och han var inte sen att skryta med det heller, kattjäveln. Men vi snackar ingen äcklig sork eller mullvad. Nej, av alla djur i kretsloppet skulle katten absolut gå och fånga den sötaste ekorren i byn.

Och inte nog med det. Hela världen skulle också se hur duktig han var, så han placerade den lilla tofsnissen strategiskt utanför dörren, helt omöjlig att missa när jag skulle iväg på hyss i ottan. Där låg den för alla att se, ungefär som de nyaste skorna eller den där klänningen Kjellström köpte i veckan...

 

Jag tänkte inte mer på det förrän jag kom tillbaka senare på eftermiddagen och undrade om morsan slängt ekorren i komposten eller begravt den i soporna. Nej, sa brorsan, katten hade käkat upp den.

Fast inte hela förstås. Likt Ice Truck Killern i Dexter hade katten noggrant och närmast till estetisk perfektion lagt ut kvarlevorna som en varning till andra söta ekorrar att "här är det jag som regerar....när jag orkar". Resten hade han vänligheten att själv transportera från gräsmattan och omformatera till kattlådan.

Ni får själv gissa vilken bild som är före och vilken som är efter.

Sober Oktober

God morgon, världen!
Det är den tredje oktober och vi är inne på dag tre av mitt ganska omfattande projekt att rensa kroppen från diverse gifter, ett projekt som pågår månaden ut.

Jag kallar det Sober Oktober.

Som namnet antyder är det en hel månad utan några som helst alkoholhaltiga drycker. Inga frikort, inga bjudöl, ingenting. Egentligen är det inget nytt, min första helvita oktober avverkade jag för ett par-tre år sedan och sedan dess har det varit perioder då jag helt avstått från eldvatten. Som i fjor, då jag gick nästan fem månader torrlagd (med tre frikort, dock) för att inte bli degig inför Malmö Halvmarathon.

Anledningen? Tja, dom är många. Framför allt vill jag vara lite snällare mot min kropp, för när man inte dricker så äter man också bättre och får en något mera positiv syn på motion. Det märker jag redan nu. Sen är det också en fråga om disciplin - något som jag sällan har och behöver jobba med. Plus att det inte heller skadar ekonomin att skippa pubkvällarna. Sen är det också skönt att slippa dagen-efter-ångesten, som alltid ligger och lurar.

Det kommer förstås hånas friskt - det görs redan - och jag får svårare att bli festens mittpunkt på diverse fotbollsmiddagar, oktoberfester och födelsedagsfirande. Men mina vänner är ändå toleranta och förstår, trots alla kärleksfulla gliringar, så det kommer att gå hur bra som helst.

Oktober är för övrigt också skräpmatsfri månad, kände att det gick fint hand i hand med alkoholförbudet.
Fast ändå.
I natt drömde jag att jag mot min vilja gick in på ett kebabhak eftersom kebaben var extra billig. Det slutade med att jag kysste tjejen som jobbade där. Jag vaknade upp för en halvtimme sen, lite osäker på vad jag var mest sugen på.

De överbetalda käppakrigarna på fruset vatten får vänta

Kan man gå till läkaren och kolla upp sitt immunförsvar? Eller kan man beställa ett någonstans? Jag tror nämligen att mitt är defekt.

För tredje gången på två månader är jag förkyld. Skitstörigt, men lyckligtvis har jag tajmat in det så att det inte påverkar min kalender nämnvärt. Eller jo, i går skulle jag gått på min första hockeymatch sedan 2004 (Pantern i division 1...) och glo på Malmö Redhawks mot Mora eftersom jag klippte ett par fribiljetter. Inte betalar jag för att gå på käppakrig...

Men det får bli en annan gång och det gör absolut ingenting. Plus att Mats som jag skulle gå med också är förkyld. Vekling.

Stackars

Han ska vara glad att han får behålla livet...

Äppelträdet från helvetet

På min innergård har jag ett stort äppelträd. Det är så stort att jag som bor på tredje våningen är på jämnhöjd med trädtopparna när jag står i mitt kök och tittar ut.

Trädet har de finaste och rödaste äpplena men ingen jävel kommer åt dem. Och det stör mig gränslöst.

Det är nämligen så att trädet står så pass nära att jag kan se hur goda och saftiga de där frukterna är. Men jag kan inte göra något åt det, för jag når dem inte från mitt fönster, inte ens med hjälp av redskap. Tro mig, jag har försökt.

Så vad göra? Det är här jag behöver er hjälp. I fjor klättrade min bror upp i trädet medan jag stod på marken och försökte fånga det som föll ned när han skakade loss. Problemet var dels att vi inte var helt oberusade, men också att jag var distraherad eftersom jag höll på att övertala en polare som stod bredvid och bevittnade spektaklet att han skulle göra slut med sin tjej. Och så var det mörkt, vilket gjorde att jag fick fler äpplen i pannan än i näven.

Till saken hör också att man måste fånga äpplena innan de träffar marken, annars splittras de till atomer vid nedslaget på grund av höjden. I morgon ska jag försöka kasta en boll på trädet och be någon polare stå redo med lyran.

Lyckas inte det, så ska jag hitta en annan lösning. Om jag så ska såga ned det jävla trädet så ska jag komma åt äpplena. I want them, I need them!

Tre saker du tröttnar på rätt snabbt när du är förkyld

3. Att nysa

2. Att allt smakar som luft.

1. Att leva

Snot Boogie

I går gick jag och köpte ett periodkort på Skånetrafiken så jag kan fara fram och tillbaks som en galning den närmaste veckan utan att det ska behöva ruinera mig (nåja, kortet kostade 1150 riksdaler och det är inte precis svinbilligt) för när jag kollar i kalendern inser jag att jag kommer bli en av de där pendlarna jag skrev om i föregående inlägg.

Vi snackar fotbollsträningar i Köpingebro två gånger i veckan som en del av det nya träningsprogrammet, det är romprovning i Tomelilla och på måndag börjar studierna i danska i Lund. Samtidigt kan man passa på att hälsa på lite vänner runt om i länet och inte minst göra en och annan road trip. Ljungbyhed är jag sugen på.

Men om jag ska hinna med allt det där på en månad så gäller det att jag är effektiv och börjar direkt. Inget kan stoppa mig.

Förutom den här storförkylningen som drabbat mig och gör att det blir ingefära och citronvatten och ett par säsonger av The Wire de närmaste dagarna i stället för Ljungbyhed. Fan också.

På deras tid av dygnet

Det är inte ofta jag befinner mig i vaket tillstånd klockan 06.15 men i dag inträffade det. I skrivande stund sitter jag på tåget mellan landsbygden och storstaden, på väg in till Malmö för att undervisa mina danskaelever. Om några minuter kommer jag förmodligen somna – sträckan mellan Skurup och Svedala är nog Sveriges mest sövande – så jag vill författa dessa rader innan somnolensen inträffar.

Visste ni att det i varje sömnig byhåla med kollektiv morgontrafik finns ett dolt samhälle, ett folk som man oftast inte lägger märke till men som ändå fyller en viktig funktion? Som har starka åsikter men ändå lever i det dolda, i morgondimman. Och som är ett av våra mest sammanslutna sällskap.

Det är förstås pendlarna jag tänker på.

Dessa konstiga människor möts varje morgon på perrongen och hälsar artigt på varandra, ja nästan kärleksfullt, innan de hittar sin vanliga grupp som de sitter tillsammans med på tåget. Det är lite grann som att vara på en släktträff – du är en i gänget och känner igen de flesta, men du har dina favoriter. Fast alla är en del av gemenskapen, vare sig man vill det eller ej.

Alla utom vi som mest ser pendlingen som ett nödvändigt ont och inte en del av vardagen. På sin höjd tittar pendlarna åt vårt håll innan de återgår till de sina. Till och med folk som du känner; vänners vänner, kollegor i fotbollsklubben med flera ser på dig och undrar vad fan du gör här, på deras perrong. På deras tid av dygnet. Oftast undrar jag det samma.

Det fanns en tid då jag var en del av det där gänget. Det var när jag bodde hemmavid men pluggade engelska i Lund. Var och varannan morgon asade jag mig upp i ottan, drack kaffe och käkade müsli medan jag läste tidningen. Sen möttes jag upp med mina bundsförvanter på stationen, hälsade hjärtligt på alla med fraser som ”ny vecka, nya strider eller hur Roger?” eller ”jasså du är tillbaks från semestern nu Ingrid?”. Oftast munhöggs vi lite innan vi gick ombord, och väl där kinesade jag direkt. Men i ögonvrån hörde jag hur de andra alltid körde samma tugg. Vad stod det i tidningen, vad händer på jobbet, Och förstås – de ständiga problemen med kollektivtrafiken. Men sällan handlade samtalen om privatliven. Det var aldrig vänner, familj och fritid man snackade om. Det är ju inte det de har gemensamt. De har sina diskussioner om stavfel på sportsidorna och hatkärlek till Skånetrafiken och nöjer sig där. Jag är ganska säker på att de flesta aldrig skulle få för sig att umgås privat.

Och när du väl slutar pendla – då är du inte lika intressant längre. Då ska du skita i Rogers vecka och Ingrids semester.

Förresten – har ni lagt märke till hur pendlare på en perrong eller en busstation känner på sig exakt var tågdörrarna eller bussdörrarna ska stanna innan fordonen ens kommit inom synhåll? Som om att de har en sjätte gps-sinne. Prickar du inte exakt rätt ser de andra att du inte är stammis,och då blir du ännu mera utstött.

Oh oh. Nu närmar vi oss skogen mellan Skurup och Sv

Höstmänniskan planerar

Sommaren går mot sitt slut och det är helt perfekt för mig. Jag tillhör kategorin höstmänniskor nämligen. Vi som gillar att det blir kallare, blåsigare, mörkare. Det får gärna regna också. Sommaren är för varm, för hetsig och alldeles för överskattad. Det är för mycket folk överallt.

Ranelid hade säkert haft mer att säga men jag nöjer mig där. I stället tänkte jag lite kort uppdatera er om vad som pågår i min svettiga tillvaro just nu. För den det må behaga.

- I morgon börjar plugget igen. Det vill säga jobbet som gymnasielärare i danska på en skola här i Malmö fortsätter efter sommaruppehållet. Fyra timmar i veckan kommer jag att vara där, och även om (eller just därför) det inte är så mycket eller tillräckligt för brödfödan så stormtrivs jag både med skolan, kollegorna och mina sköna elever. Sen går det där med pengarna ändå ihop tack vare frilansskrivandet och några andra småjobb här & där. Inget knarkrelaterat, jag lovar.

- Senare i veckan blir jag kombo igen. Efter ett halvår utan min roomie Gary är det dags för min gode vän Jonatan att flytta in en sväng i palatset. Egentligen är min tvåa för liten för komboskap men det är alltid gott med sällskap och det kommer inte att gälla i tre år precis, som det blev med britten. Kanske får han ta över lägenheten, jag är enormt sugen på att lämna Malmö. Men det får bli en annan blogg.

- Veckan efter Bornholmssemestern vägde jag mig. 88,2 visade vågen. Och då hade jag ändå sprungit 42 kilometer och varit superhälsosam på solskensön. Så från och med igår är det en timmes motion per dag som gäller samt styrketräning, bättre kost och allmän jävla disciplin. Målet är 75 kilo innan 2012 är över. Det kommer mer om detta sen.

- Hösten bjuder också på lite fritidsplugg. I fjor läste jag kursen "Fotbollens Historia" på Malmö Högskola och den följer jag upp med "Fotboll, kultur och samhälle" nu. Riktigt intressant med allt om hur vår älskade sport genomsyrar samhället. Samtidigt ska jag läsa danska på heltid i Lund. Om jag nu kommer in. Står på reservlistan men det brukar lösa sig. Tänker att det är viktigt att ha både för jobbet och för framtiden.

- Eftersom jag är jag så har jag alltid något konstigt projekt för mig. De flesta brukar jag lyckas med. Är det inte att besöka en massa orter i Skåne så är det att springa en halvmara eller testa nån ny maträtt. Senare i höst lanserar jag begreppen Sober October och Econovember. Alltså ska jag hålla mig helnykter en månad och vara ekonomisk en månad. Kan jag behöva.

Det var väl några av de mest omedelbara punkterna. Frågor på detta?

Nu blir det kaffe och en promenad i....skuggan.

Hello/Goodbite

Dygnsrytmen är ännu inte helt återställd efter den här konstiga veckan som håller på att gå mot sitt slut. Det händer sådär en gång om året, att hela kroppen plötsligt försätts på standby och kräver minst 15 timmar sömn om dagen. Övriga timmar är jag hur pigg som helst och aktiv med allt från lektionsplanering (ungarna kommer tillbaks till skolan nästa vecka) och träningsstart igen efter ett par veckors degande. Men det är som om att kroppen varje år behöver en vecka att ställa om till vintertid, för det är alltid i slutet av sommaren som signalerna kommer.

Drömmarna man drömmer under de 15 timmarna i somnolens är inte att skoja med heller. Nuförtiden har jag penna och papper bredvid mig vid sängen, för ibland dyker det upp en bra idé till en blogg eller någon schysst textrad som jag vill komma ihåg när jag vaknat helt.

***
Gårdagens dröm vet jag inte riktigt vilket fack jag ska placera i. Jag drömde att jag stod nere vid en hamn, och längst ute på bryggan fanns det ett torn. Hamnbassängen var inhägnad med staket både ovanför och nere i vattnet. På en stor skylt på tornet stod det Hello/Goodbite och innan jag ens hade funderat på vad det var förklarade åskådaren bredvid mig att det var ett alternativ till aktiv dödshjälp. När jag tittade längst ut på tornet såg jag en metallgång ut, längst ute hängde en krok med en sele i. I nästa minnesbild sänks en sövd medelålderskvinna ned i vattnet och när kroken förs upp igen är inget kvar. 
"Hon hade cancer. Och på så sätt håller vi hajarna från våra stränder, nu när vi har dem här. Det här är det mest ekonomiska och miljövänliga sättet att göra det här på. Tänk på alla begravningsomkostnader och plats som man sparar. Det här är det snabbaste sättet att komma tillbaka till naturen" sa ägaren som plötsligt stod bredvid mig på piren. Han liknade Morgan Freeman.

***

När jag vaknade var min första tanke "fan vad sjukt, det här måste jag skriva ned".

Men nu när jag har fått fundera ett tag ska jag nog patentera Hello/Goodbite och utveckla idén i en framtid där världen är överbefolkad och det råder platsbrist, en framtid där det är lag på miljötänk och aktiv dödshjälp inte är förbjudet längre.

Nån som vet var man kan få tag på hajar i närheten av Malmö?

Nytt personligt rekord

I går satte jag ett nytt prydligt personligt rekord.

"Förbättrade han sin tid från Malmö Halvmarathon i fjor" tänker nån fjäskare kanske. Men nej, jag var inte ens anmäld i år. Löpandet på Bornholm förra månaden får räcka för den här sommaren.

Nej, det handlar om antal sömntimmar på ett dygn. I går sov jag 16 timmar av 24, det är rätt imponerande och även om jag varit där och nosat flera gånger så måste det vara nån slags personligt rekord. Jag vill gärna tacka de två begreppen trötthet och förkylning som hjälpte mig hela vägen till denna fantastiska notering.

Så nu sitter jag här med vrång dygsnrytm och funderar på att dricka en kopp morgonkaffe, såhär klockan 04.45. Men nej, jag får nog sova på saken.

Sören does Skåne - Dösjebro

Jag börjar att tänka att den idén jag fick för ett par år sedan håller på att bli ett evighetsprojekt. Tanken var (och är) att besöka samtliga tätorter med mer än 1000 invånare plus nationalparker, öar och de största sjöarna i Skåne. En del har avverkats och skrivits om här, andra har avverkats men inte dokumenterats. Exempelvis har jag slarvat bort mina bilder från Ven och Ivö, vilket stör mig men inte mer än jag får åka dit igen.

I morgon är det dags för ny vägtripp och det lutar åt Höganäs eller Klippan. Men innan dess vill jag passa på att presentera Dösjebro - en av världens största orter faktiskt, av de som är på tågsträckan mellan Lund och Landskrona.

***

Vad: Dösjebro.
Var: Mellan Kävlinge och Kvärlöv.
Hur: Sommarkortet på pågatåg.
Vem: Jag och Elin.
När: En ganska solig sommardag i juli 2012.
Hur många: 858 invånare på ett ungefär (jag vet, jag vet, då räknas det inte på Skånetrippen men jag är ringrostig och behöver komma in i matchen igen).
Systembolag: Inga.
Trisslottsindex: 0 kr.
Övrigt: Har en dansbana gömd i en dunge vid skogen. Idealiskt för en tryckare en sensommarnatt. Eller en snabbis i DJ-båset.

***

Det var inte mycket jag visste om lilla Dösjebro innan jag och Elin bestämde oss för att göra ett stopp där på vår väg till übermaffiga Landskronakarnevalen. Så jag ringde min kompis Anders som är uppväxt i närheten. Han rekommenderade idrottsplatsen och affären Handelsboden. Jag undrade om det verkligen inte fanns något mer intressant. Anders sa nej.

Men vi hittade en liten dunge i solen där vi kunde inta dagens första pilsner och det var ganska så trevligt så vi tog en till. Sen blev det en liten promenad i byn men när vi insåg att den mest bestod av får och likartade svennehus gick vi till handelsboden och köpte ett sexpack folköl. Jag bad om en trisslott med vinst på och smilade skämtsamt. Kassatanten fattade inget så jag fick nästan be om ursäkt. Sen gav hon mig en trisslott utan vinst på.

Och vi kunde konstatera att Dösjebro var en dansbana, en dunge, en nedlagd pizzeria på en nedlagd bensinmack och inte så mycket mer. Sen gick resan till Landskrona, men det är en helt annan historia.

Billy...Heil?

***

SKÅNETRIPPEN

Städer och tätorter med mer än 1000 invånare:

Anderslöv, Asmundtorp, Bara, Billeberga, Billesholm, Bjuv, Bjärnum, Bjärred, Blentarp, Broby, Bromölla, Bunkeflostrand, Bårslöv, Båstad, Dalby, Degeberga, Dösjebro, Ekeby, Eslöv, Falsterbo, Fjälkinge, Furulund, Förslöv, Gantofta, Genarp, Gislövs läge, Glimåkra, Glumslöv, Gärsnäs, Hammar, Hanaskog, Helsingborg, Hittarp, Hjärup, Hofterup, Hyllinge, Häljarp, Hässleholm, Hästveda, Höganäs, Hököpinge, Höllviken, Hörby, Höör, Jonstorp, Kivik, Klippan, Klågerup, Knislinge, Kristianstad, Kvidinge, Kågeröd, Kävlinge, Köpingebro, Landskrona, Ljungbyhed, Ljunghusen, Lomma, Löberöd, Lönsboda, Löddeköpinge, Ludvigsborg, Lund, Malmö, Marieholm, Munka-Ljungby, Mörarp, Norra Åsum, Näsum, Osby, Oxie, Perstorp, Påarp, Rydsgård, Sibbhult, Simrishamn, Sjöbo, Sjörröd, Skegrie, Skillinge, Skivarp, Skanör, Skurup, Smygehamn, Staffanstorp, Stehag, Strövelstorp, Stångby, Svedala, Svalöv, Sätofta, Södra Klagshamn, Södra Sandby, Sösdala, Teckomatorp, Tollarp, Tomelilla, Torekov, Tormestorp, Trelleborg, Tygelsjö, Tyringe, Veberöd, Vellinge, Viken, Vinslöv, Vittsjö, Ystad, Åhus, Åkarp, Åstorp, Ängelholm, Ödåkra, Önnestad, Örkelljunga.

Öar:

Hallands Väderö, Ven, Ivö.

Nationalparker:

Dalby Söderskog, Stenshuvud, Söderåsen.

Sjöar:

Finjasjön, Hammarsjön, Immeln, Ivösjön, Oppmannasjön, Vombsjön, V Ringsjön, Ö Ringsjön

Bodywise

SVT:s Marie Lehmann har fått i uppgift att intervjua friidrottarna direkt efter tävlingarna och det där med live-intervjuer är...inte riktigt hennes grej. Det är inte så att hon inte ställer relevanta frågor, för det gör hon. Och det är inte så att hennes engelska är sådär pinsamt dålig att man får gåshud och gnisslar tänder - hon har en utmärkt amerikansk dialekt och hon vet det.

Men det är orden som hon inte alltid hittar. Och grammatiken som glömdes kvar hemma i Sverige.

"Didnt you know where you were bodywise?" frågade hon precis en qatarier som vunnit brons i höjdhoppet trots tveksam form. Bodywise var ordet. Qatariern fattade inte riktigt. Sen visste Marie att han hade en svensk som tränare så han fick förstås den grammatiskt delikata frågan:

"And your coach or trainer. What does he mean for you to this?"

Jag vet inte om han förstod frågan för jag hade redan bytt över till beachvolley då.

OS är för människor, inte hästar

I går gjorde jag min sista dag på redaktionen för denna sommaren. Nu återgår vardagen till gymnasieundervisning kombinerat med pluggande på högskola. Men först väntar ett par dagars välförtjänt ledighet där jag inte ska prestera många knop.

Eller ja, jag ska i och för sig spela en fotbollsmatch i kväll och lira lite tennis i morgon, men det ser jag mer som underhållning.

Och så ska jag kolla på OS. Det har inte blivit mycket av den varan de senaste veckorna eftersom man jobbar det mesta av tiden och skriver om annat, så man slår ett öga på teven då & då men det är sällan att man kan följa en hel tävling.

Medaljligan har jag däremot koll på och det roar mig att mina landsmän slår Sverige på fingrarna i år.

Okej, okej, Sverige kan fortfarande gå om med ett och annat kanotguld eller att ryttarna på pållarna presterar. Men man får ändå njuta medan det varar. Danmarks två guld? Velodromcykling och rodd. Eller om det var kanot.

***

Apropå Sverige så glädjer det mig att det är skåningar bakom det mesta som presteras av blågult. Precis som vanligt. Den ena av de två guldseglarna är från Barsebäck, silverskytten Dahlby är från mellanskåne och triathleten Nordén från Kristianstad. Jag håller inte på Sverige - det gör jag aldrig - men jag tycker det är trevligt att det går bra för Skåne.

***

Hästsport borde inte få vara med i OS. Det är ju djuren som gör jobbet. I så fall borde vi också ha med motorsport på OS-programmet, men det lär ju aldrig hända eller hur?

***

Motorsport borde såklart inte heller få vara med, men skulle jag tillåta en gren så hade det varit enduro eller motocross, som ändå är fysiskt ansträngande.

***

Kan vara läge att göra spelen lite tidstrogna. Förutom hästsporten så bör man plocka väck den moderna femkampen, landhockeyn och konstsimmet som är förlegade och inte tillräckligt breda i världen. Även fotbollen bör försvinna - det är inte det olympiska tänket värdigt att man inte kommer med sina bästa spelare. Golf och rugby (den tradiga sjumannasorten, tyvärr inte den "riktiga") är med på programmet i Rio 2016 och det är glädjande. Stora sporter, breda sporter. Riktiga sporter. Rugby i alla fall.

Skateboard borde också få vara med. Liksom orientering.
***

Tar man inte bort konstsimmet borde man åtminstone också låta herrarna delta. Jag kan lätt se mig själv i ett danskt OS-lag i framtiden. Då har jag ett par år på mig att lära mig att simma också.

***

Men först ska jag försöka se mig själv på en fotbollsplan i Lunnarp.

Dermot Mulroney din tursamme döende fan

Efter en sisådär fem-sex år som medioker bloggare har jag kommit på ett radikalt sätt att förändra mig så att jag kan hitta den där inspirationen att blogga mediokert ett tag till. Det är ingen hemlighet att jag inte är världens mest regelbundna skribent, men jag vill gärna dela med mig av mina små vardagliga pärlor för jag inbillar mig att jag någonstans har något vettigt att skriva om och det på hyfsat regelbunden basis.

Så i stället för att samla kraft och skita ur mig tre eller fyra helt okej inlägg i månaden ska jag hädanefter försöka klämma ur mig något smått var och varannan dag.

Det första inlägget i mitt nya bloggliv - alltså detta inlägget - blir en liten filmrecension. Helt omedvetet snubblade jag nämligen in i amerikanska romcomen Griffin & Phoenix på dansk tv. Den handlar om Griffin, som går till läkaren och får domen att han har ett år, max två, kvar att leva och börjar göra en massa trams för att han inte vill ångra något sen i döden. Hur han träffade Phoenix (spelad av min gamla tonårsförälskelse Amanda Peet) är jag inte helt säker på för jag lyssnade på styvfarsans utläggning om att man bara ser sånt här romantiskt mög på tv och att romantiken i verkligheten är överskattad, men dom träffas i alla fall och blir förstås kära, även om hon spelar svår i början fast man ser på henne att hon är sugen.

Sen följer en timmes relationsfrågor ackompanjerat av lugn pianomusik. Slutet bör jag väl egentligen inte avslöja men jag kan säga så mycket som att det inte är alla som överlever. Jag gjorde det knappt själv.

Nä, så farligt var det inte. Den hade sina stunder. Men jag är ändå benägen att hålla med styvfarsan.

Filmen får 3 cellgiftsbehandlingar av 5 möjliga. I den genren helt acceptabel rulle nämligen, och soundtracket är vasst med mycket Ray LaMontagne, vilket alltid är ett bevis på god smak.

Post romcom: Amanda Peet är numera en milf av hög karat.

Risk för tantsnusk framöver

Jag har precis varit en vecka på Bornholm och lyckats med den helpuckade bedriften att springa 42 kilometer på fem dagar. Och så har jag fått en läckert röd ton i huden smakfullt ackompanjerat av tusentals fräknar. Men mer om det sen.

Vad jag vill varna för här är att jag ber om ursäkt på förhand om jag i de kommande inläggen lär missbruka ord som "tränga" och "skälva". Det är bara för att jag gick loss på morsans chic lit-bokhylla på semestern....

Langos - den ungerske djävulens påhitt

Jag var länge ganska kräsen när det kom till mat och uteslöt rätter enbart för att en ingrediens lät konstig, luktade annorlunda eller såg udda ut. Eller så var det för att jag inte hade gillat maten som barn.

Så på senare år - i takt med att jag ändå mognat en smula - har jag utmanat mina demoner och mansförvisat många av dem. Lasagne var länge ett no-no på grund av de där plattorna mellan köttfärsen, men på senare tid har jag lärt mig uppskatta rätten. Speciellt om den är vegetarisk. Lamm åt jag på en tapasrestaurang för något år sedan och det gav mig inte den där kväljande känslan som jag alltid fick när jag var yngre. Det är ingen favorit nu heller men det går att äta.

Det finns det som är betydligt värre.

Rött kött har jag fortfarande svårt för och kommer nog alltid ha, och jordgubbar går också bort på grund av allergi och den märkliga smaken. Ostron gav jag mig på en gång på en fiskrestaurang och det var som att svälja en stor vitlöksbaserad snorklump med havssmak, och sedan betala för det.

Och sen finns det langos. Denna mellaneuropeiska fattigmanspizza som alltid skrämt slag i mig på diverse festivaler & marknader på grund av den sötsliskiga lukten och den konstiga idén att fritera bröd. Jag bildgooglade langos nån gång utan att hitta en enda delikat bild och det borde vara talande för rätten, tänkte jag.

Men så i fredags, när jag satt i öltältet på Landskronakarnevalen med Elin och Pelle, nämnde jag att langos förmodligen var för mig vad vitlök är för vampyrer. (Eller om det är silver - det var länge sen jag såg Buffy...) och Pelle som den gode kamraten han är sa att han hellre än gärna betalar för den för att få se mig lida. Jag skruvade på mig och sa ja vad fan. Dags att dräpa ännu en drake.

Det tog inte många minuter innan jag fick den. Ett stycke wienerbröd fast med räkor, gräddfil, rödlök och riven ost på i stället för sylt. Var för sig ganska trevliga ingredienser och om man som jag lever enligt devisen att om det är gott var för sig är det också gott tillsammans så fick jag höga förväntningar.

Men utseendet. Smaken. Och konsistensen. Varm wienerbrödsbotten med kalla räkor och kall gräddfil på. Och på det osmält ost. Det funkade inte alls. Efter fem tuggor var det nästan vidrigt. Jag led. Och Pelle njöt. Jag kände mig tvungen att äta upp det, mest för att det ändå var mat, jag var hungrig och jag visste att vi skulle skölja ned skiten med ytterligare någon kall bärsing efteråt.

Till sist.... det kan bara vara i Sverige man kommer på den idiotiska idén att slänga på ananas på ett stycke ungerskt wienerbröd? Ananas är gott för sig och i en fruktsallad, men faaaan inte i andra sammanhang. Definitivt inte på en pizza. Och rom, det hör hemma i havet eller i helvetet tillsammans med dom dära ostronen.

Jag är nog trots allt fortfarande lite kräsen.

mätt - men långt ifrån övertygad.

Sida vid sida i evigheten

Min morfar dog i fredags.

Han sov stilla in efter att ha varit medvetslös en tid. Det hela var väldigt odramatiskt och jag är säker på att det var precis så att han ville ha det. Bedstefar hade varit illa däran i en längre tid nu och även om jag är ledsen och inte riktigt kan förstå att han inte är här längre så är jag inte förkrossad, för någonstans hade han sett fram emot den här dagen och ett möte med min älskade mormor - sin älskade fru - igen. Troende som han var hade han förhoppningar om att nästa liv fortsatte med henne när jordelivet här slutade med oss andra. Vid hennes sida i evigheten. Jag kan bara hoppas för hans skull att det blev så. Och för hennes.

Jag har många fina minnen av min bedstefar, allihop ljusa och vackra. Säkerligen delar jag med mig av dem någon gång, men de är för stora och för många för att vill dela med mig av dem här just nu. Jag är rädd att jag inte kan sluta om jag börjar, och jag tror inte att det finns tecken och tid att berätta alla historierna och hur mycket han har lärt och inspirerat mig.

Det jag däremot vill göra är att återkoppla till ett inlägg jag skrev i vintras.

" För ungefär ett år sedan föll min gamle bedstefar i badrummet och slog huvudet i golvet. Han förmådde inte komma upp av egen kraft, utan blev liggande i nästan ett halvt dygn innan han hittades och fick hjälp. Under tiden han låg där bestämde han sig för att dö, han ville inte mer. Saknaden efter min mormor blev för stor och det var inte värt att leva ett liv med en kropp som han inte själv har varit herre över de senaste åren. Efter ett par veckor på sjukhuset vaknade han upp en dag med helt nytt livsmod, och dagen därpå var han hemma igen. Nu får han hjälp med allt och kommer knappt utanför sitt hus längre, och när det väl sker så är det i rullstol. Det är svårt både för mig men framför allt för min morfar att vänja sig vid det här.

Innan olyckan var framme var han aktiv och pigg för sin ålder, för ett år sedan var han exempelvis med min mor och styvfar på bilresa till Normandiet och året innan var vi i Berlin/Prag tillsammans och vandrade flera kilometer varje dag. I söndags satt han i rullstol hela festen och fick åka hem efter två timmar, då han helt enkelt var för trött. Jag vet att han är 90 år gammal och det är hur naturligt som helst att kroppen stänger ned successivt, men jag har aldrig sett honom så svag och det gör ont i mig.
Min morfar försökte hålla skenet och humöret uppe i söndags men det är tydligt att han saknar gnistan och räknar ned till den dagen då han får ta sin plats bredvid min mormor på kyrkogården precis mitt emot deras gamla hus. I talet som morfar höll handlade det mesta om saknaden efter henne sedan hon gick bort för åtta år sedan, och om hur längtan efter henne gjort sig påmind framför allt det senaste året. Det var med en bitter ton som han konstaterade att läkarna - bland andra hans egen son Hans - gjort allt för att hålla honom i livet.

Jag satt bredvid morbror Hans på festen, han berättade att morfar är mycket starkare än vad han ser ut att vara och lätt hade kunnat gå om han hade försökt och velat. Men viljan, den är borta, och vad gör man då?

Jag kan inte förstå den saknad och längtan som morfar berättar om. Jag har inte varit i närheten av att uppleva något liknande. Han och mormor var gifta i över 50 år och oskiljaktiga tills sjukdomen slet henne ifrån honom. Vi har ofta suttit och pratat om henne över en kopp te eller en whiskey, och blicken som han får i ögat när han pratar om henne är både fylld av kärlek av sorg på samma tid. Ibland gråter han när han berättar om henne, även när det är ljusa minnen som vi skrattar hjärtligt åt och jag kan inte låta bli att tänka att det är så det borde vara när någon går bort.

Samtidigt tillhör jag den skara som tycker att folk som inte vill leva inte bör hållas vid liv heller, oavsett hur plågsamt och sorgligt det blir för de som lämnas kvar. Min morfar har levt ett långt och innehållsrikt liv och hur mycket det än smärtar mig så förstår jag att han har samma livsgnista längre.

Jag tror inte min morfar lever länge till, och jag har accepterat att han är redo att dö. Och när den dagen kommer då han lämnar oss och vi ska ta farväl av honom, så kommer jag åka till mina morföräldrars grav på den där kyrkogården mitt emot deras gamla hus och gråta stora, salta tårar.

Tårar av sorg och saknad - men framför allt kärlek. "

Indie-allsång!

Jag har ett lite komplicerat förhållande till fenomenet allsång. Svenneversionen på TV går fetbort hos mig, det är taube och olle adolpson och stockholm i mitt hjärta tills man spyr. Och alla är så jävla glada.
Nej inte min stil alls.

Däremot gillar jag allsång på fester, jag gillar när folk förenas i snapsvisor och spontansång. Eller strukturerad. Som när vi i fotbollslaget sjöng "truly madly deeply" inför 120 personer i vintras. Ett ögonblick som gud ske lov inte finns förevigat någonstans.

Så när min gode vän Jakob föreslog att vi skulle gå på indieallsång i torsdags på amfiteatern i Pildammsteatern vart jag lite kluven. Varken han eller jag hade någon större hum om vad som skulle ske, men vad som hände var riktigt bra.

Det var ett tjejband som drog av allt från Di Leva via Mando Diao till Håkan Hellström, och så med några vanliga allsångslåtar för att täcka in hela massan. Och min gamla favoritdänga Eloise. Sicken succé alltså! Och då menar jag inte min sångröst, men uppslutningen och känslan.

Och bara det att få uppleva ett tusental människor stöna sig igenom Veronica Maggios "Jag Kommer", det var fan stort.

Så jag rekommenderar att ni knallar dit de kommande två torsdagarna klockan 19 - inte missa!

Må de själv brinna i helvetet

Något som jag inte skriver om ofta här på bloggen men som jag ändå är väldigt intresserad av och insatt i är politik. Tyvärr får jag inte läge att diskutera och debattera detta så ofta, eftersom de flesta av mina närmaste vänner är mer angelägna om andra saker. Såsom sport. Öl. Kvinnor. Och män.

Ett ämne som jag älskar att debattera är straffskalan. Vi lever i ett av världens mest civiliserade länder där friheten är en självklarhet. Tyvärr också för dem som inte förtjänar den. Här kan du begå ett grovt brott och slippa undan med en mild dom eller en behaglig vistelse i fängelset. Såvida du inte yrkar på att du inte var helt frisk när du begick ditt brott - då finns det andra behagliga lösningar för dig.

Det är inte okej att du får köra ihjäl någon på fyllan och vara ute efter ett år eller två. Det borde vara fyllot själv som dog i kraschen, men så är det ju tyvärr aldrig. Det är inte okej att man kan mörda någon och vara ute efter fem-tio år. Och att skattebetalarna som du och jag får betala för att mördaren för en ganska behaglig tillvaro bakom galler. Dödsstraff borde vara en option, det har jag alltid tyckt. Sen om och när den ska tillämpas, det är en fråga från sak till sak.

Vart vill jag då komma? Jo, det finns fler brottslingar som får mig att gå totalt i taket. Det handlar om psykfallen som springer lösa med tändare och tändvätska och gillar att se saker brinna. En av de här galningarna har ju härjat i Ystad på senare tid och nu när han är bakom lås och bom verkar en annan vilja ta över.

Och detta i närheten också. Dels i golfklubbens sekretariat, som endast blev småskadat, men framför allt i klubbstugan till tennisklubben där vi lirar på somrarna.

Så sent som i lördags var vi ett gott gäng som lirade på banorna och hade trevligt, trots att det spöregnade de första timmarna. Klubbens ordförande kom förbi, beklagade väderleken och berömde arrangemanget. Större är byn och klubben inte - och den familjära stämningen är alltid i fokus här. Det gör det extra irriterande. Så min brorsa Poul kläckte idén att vi som spelar på banorna ska försöka hjälpa till, och det är ju självklart i min bok. Därför ringde jag ordförande och sa att vi ställer upp med allt dom kan behöva hjälp med. Han tackade hjärtligt för omtanken och lovade att återkoppla, för det skulle nog komma att behövas när försäkringsfrågorna är lösta.

Jag fattar det inte. Varför måste dessa sinnessvaga människor tända eld på andras tillhörigheter? Om de ändå fascineras av att se något brinna, varför inte tända eld på det egna hemmet och sen placera sig i mitten och sedan se lågorna omsluka en själv? Det borde ju vara den maximala upplevelsen för dessa sjuka typer - och samtidigt gör man ju samhället en tjänst också genom att försvinna härifrån...

Så tråkigt med kopiakatter

I lördags gick årets händelse av stapeln. Ja, precis. Wimbled'oh - turneringen där traktens största medelmåttor snackar skit, äter hamburgare, dricker öl och spelar lite tennis. Eller försöker.

I år var vi 20 deltagare och det var lyckat på alla sätt.

Sen när man kom hem var det direkt iväg på 20-årsfest, så man var sliten på många vis dagen efter. Så det blev en dag framför datorn. Loggar in på fejsboken och ser att Anders lagt upp en del bilder från evenemanget. Några av dem kommer ni att få skåda här snart. Men det fanns bland annat den här smickrande stilbilden på eders älsklingsbloggföredetting:

Stilrent och koncentrerat, jag vet. Och väldigt sexigt.

Sen tipsar Kjellström om den här bilden och det är ju inte utan att man är lite stolt att en av världens bästa spelare vill kopiera mig i såväl klädval som rörelsemönster(?) och ansiktsuttryck.

Men han borde ändå försöka hitta sin egen stil...

Okej som sprit, gott som godis, gudomlig som glass

Jag gillar glass. Gärna i stora lass.

Min favoritglass är lakritsglass. Gärna i stora lass.

Ett av mina favorithak när jag ska ha min älskade lakritsglass är Glassfabriken på Davidshall i Malmö, den kan jag rekommendera.

Men nu. Oh. Åh. Av en slump bläddrade jag faktiskt igenom måndagens reklamsvep och tittade med barnslig nyfikenhet igenom vad Hemglass hade att erbjuda nuförtiden. Då hittade jag denna:

Tyrkisk peber - eller turkisk peppar för språkmongot - har jag alltid gillat som godis. Det fanns en tid då jag knarkade det. Jag har till och med smält ned turkisk peppar och experimenterat med det i en cheesecake. Som likör är det helt okej, men jag vill helst inte ha söt sprit. Ska man dricka starksprit får man gärna påminnas om att det är svag gift man häller i sig, tycker jag.

Det första jag gjorde när jag såg glassen var att slänga mig på luren, ringa morsan och lägga in en beställning. Jag vet inget ställe dit hemglassbilen kommer lika ofta som hemma hos mor min. Hon tyckte det var en aningen konstig tjänst att be om men accepterade till slut. Så när jag kom hem i går låg ett paket Tyrkisk Peber-glass i frysen redo att smältas i mitt system. Jag tog upp kampen direkt.

Jag föll direkt. Brorsan satt i soffan och avnjöt en med mig och sa "det här är fanimig den godaste glassen jag ätit". Och han har ätit en del.

I beskrivningen på hemsidan står det "Glasspinne av vaniljgräddglass med salmiaklakritsfyllning, lakritsöverdrag och krossad Tyrkisk Peber."

Men det är mer än så. Det är en total lakritsupplevelse med lite vaniljglass att bryta det salta med. Fyllningen i mitten är pur lycka. En liten stång av stark lakrits, inte söt. Stark. En utmaning för gemene man men en delikatess för oss experter. Och krossen i salmiakskalet - yum!

115 riksdaler får man punga ut med när den blåa bilen kommer och då får man 14 pinnar.

Det är jävlarimig värt varenda krona.

Roadtripp?

Minns ni att jag en gång sa att jag skulle besöka samtliga 117 orter och städer i vårt län? Det går sådär med det där projektet. Jag är genetiskt lat och samtidigt också i behov av en rejäl rövspark för att komma iväg. Och inte har det hjälpt att jag har knegat å det grövsta på sistone.

Men nu har jag laddat med ett sommarkort på Skånetrafiken så att jag kan luffa runt i vårt halvdanska landskap, så vad säger ni - hänger ni med?

Och i så fall vart?

Jag är sugen på Bårslöv, Ljungbyhed och Knislinge. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Men ändå.

mammas män

Gör ett gästinhopp i soffan hemma hos mor min och ser den ganska segdragna historian mellan Spanien och Kroatien i fotbolls-EM när morsan helt sonika lämnar sitt Bejeweled-spel på datorn i köket för att komma in och fråga hur det går i matchen.

- Spanien vinner, sa jag lätt ointresserat.
- Hmm...Jag tycker faktiskt att han med hästsvansen i England är läkker. (danskans "läkker" alltså, vilket vi kan översätta med "het" eller vad fan som helst som får en son att se besvärad ut). Alltså, som han hängde där i luften innan han nickade in bollen, och så högt han nådde. Mmm.

Jag visste inte alls vad jag skulle säga så jag sa inget. I stället började jag konstigt nog fundera på vilka fotbollspersonligheter hon annars tycker är läckra, så här kommer - högst obekvämt - en lista på mammas favoritmän på den gröna rektangeln. Utan inbördes ordning - jag var inte så sugen på detaljerade motiveringar.

Edgar Davids

Varenda gång Holland spelade fotboll i början av 2000-talet skulle morsan alltid berätta samma historia om hur fantastiskt snyggt Davids hår var (jag antar att hon menade dreadlocksen och inte det där högst sporadiska kindskägget på bilden) och hur det var så härligt att se någon man bry sig om sitt långa hår "till skillnad från den där slusken Staffan Olsson".

Snygg?

Slusk?

Anders Frisk

Numera pensionerad (alltså från fotbollen) domare som gjorde sig ett namn som världens mest överskattade rättsskipare på den gröna rektangeln. Jag kan inte minnas en enda match när han dömt mitt älskade AIK och han inte velat vara i centrum. Så även en bortamatch i Trelleborg för en jävla massa år sedan när mina grabbar var på besök och som vanligt fick allt emot sig. När jag varvade svordomar med min bedömning om hans mentala status för morsan som satt bredvid sa hon: "Han har i alla fall riktigt snygga ben". Det tröstade inte.

Här den enda bilden som jag hittade när jag googlade "Anders Frisk oljade solarieben"

Andy Carroll

Det senaste nyförvärvet i morsans läckra lag. Motivering hittar ni längst uppe i den här texten. Jag väljer att inte kommentera det hela eftersom det känns konstigt nog att skriva ett blogginlägg om vilka fotbollskillar morsan gillar.

 

Men det är ändå inte utan att man blir lite nyfiken? Talar morsan för hela det kvinnliga släktet eller har ni andra favoriter? Jag vet att brorsans flickvän tippat Portugal till EM-final för att Cristiano Ronaldo är snygg, och att min kollega Ewa blir fnittrig när hon tänker på Sergio Ramos. 

dumpad

Häromdagen satt jag och tittade på Sverige-England tillsammans med polarna och i slutminuten sa jag till min gode vän Rickard ”slår vad om att dom kommer att säga att Sverige föll med flaggan i topp” och nog så riktigt, ungefär fem sekunder senare sa experttyckaren ”man får ändå säga att Sverige faller med flaggan i topp”. Jojo.

Överskattat uttryck det där. Att falla med flaggan i topp. Det är ju egentligen skit samma hur man faller i dessa sammanhang. Visst, Danmark gör en bättre turnering än Holland, Sverige och Irland men man faller ändå. På pappret är alla under det där förbannade strecket. Och tomheten är den samma.

***
Tomheten är alltid den samma när man slås ut ur ett mästerskap. Det är som att bli dumpad. Ni vet den där tänk om-känslan som alltid uppstår när hon visar dig på båten. Tänk om jag gjort så i stället, eller sagt det där just då. Och så vidare. Och så ligger du sömnlös hela natten och funderar på vad du kan göra bättre till nästa gång, samtidigt som du har den där hopplösheten i kroppen som säger ”Sören, du kommer att dö olycklig för du har alldeles för höga krav och du måste börja tänka realistiskt i stället för att vara en evig romantiker”.

Det är exakt samma känsla såhär minuterna efter Tysklandsmatchen.

Och jag funderar. Tänk om Jakob Poulsens skott slickat insidan i stället för utsidan av stolpen. Tänk om vi fått en straff när Holger Badstuber inte hängde med Nicklas Bendtner. Tänk om.

Innerst inne vet jag ju att Portugal och Tyskland gick vidare för att de är bättre. Så enkelt är det ju faktiskt. Jag vet att jag borde vara stolt över det Danmark trots allt har presterat men just nu är det bara ett totalt jävla mörker. Jag har ingen som helst lust att titta vidare på EM men jag vet att livet går vidare även efter detta mästerskapet och att vi har ett VM-kval till hösten att se fram emot. Jag kan bara inte överskåda det just nu.

Kanske har jag för höga krav på landslaget, men är det inte meningen att man ska ha det? Jag är inte nöjd med att vi tog oss vidare till Ukraina. Jag ville ha mer. Efter Hollandsmatchen ville jag ha allt.

Och nu sitter man här med absolut ingenting.

Förutom den där känslan av tomhet.

den gröna grenen

Den senaste månaden har varit för jävlig.
Jag har inte haft någon ork eller lust att göra något alls. Jag har ätit för mycket skit och druckit för mycket sprit, och jag har varit i en djup svacka i skrivandet. Här har det ekat tomt och såväl fotbollsbloggen på tv4 som författandet på tidningen har gått på autopilot.

Allt medan jag går runt och spekulerar vidare kring framtiden. Vad ska jag syssla med? Vart ska jag bo? Och allt det där. Kanske - eller förmodligen - har jag varit inne i nån slags mild depression för jag har inte orkat överskåda allt, och vissa dagar har jag knappt kommit ur sängen. Och sängliggandet är i all sin tragiska ensamhet, om ni mot förmodan skulle tro annat....

Men det känns som att jag är på väg uppåt igen. Det har säkert med årstiden att göra, men nog också med det faktum att min första termin som gymnasielärare nu är över. Betygen är satta och eleverna har gått på sommarlov, och även om det blott är 5-6 timmar i veckan som jag lägger på planering och undervisning (det är bara en kurs) så känns det lite som att man kan andas ut nu.

Närmast väntar ett par veckor där det inte händer så mycket, lite ströjobb hist och pist, men annars ett bra tillfälle att planera vad som händer resten av året och att göra upp någon slags överskådlig framtidsplan. Tankarna snurrar i huvudet, nu ska det bara formuleras i ord också.

Nu när jag är på den gröna grenen igen så gäller det att ta tillfället i akt. För jag vill fan inte ramla ned i det där majmörkret igen.

Inför Eurovision - Semifinal 2

Då var det dags för den andra och sista semifinalen i vårt favorit-hatkärlekstävling Eurovision Song Contest. 10 låtar ska till final och i dagens startfält hittar vi bland annat grannlandet Norge och förstås storfavoriten Loreen från Sverige.


Semin i tisdags var för övrigt kliniskt ren för skrällar. Albanien gjorde en sånginsats som gav mig den goda sortens rysningar och mina favoriter från Schweiz tog sig tyvärr inte vidare. Det gjorde däremot Cypern, Grekland, Danmark, Island, Irland, Ungern, Ryssland, Moldavien, Rumänien och Albanien då. 9 rätt prickade jag in här på sidan - helt okej.


Har tyvärr ingen tid att göra en lång presentation på kvällens bidrag, men ska försöka halv-liveblogga lite a la Sanne i tisdags, för den det må behaga. I stället hänvisar jag till grymmaste schlagerexperterna ESC-panelen och Pierres Schlager, dom har osunt mycket vetskap här.


Vanan trogen måste jag ändå komma med ett förhandstips...
***

Kvällens semi håller en förskräckligt risig nivå - den sämsta i mitt minne - och det är egentligen bara öppningsnumret Serbien och tunga favoriten Sverige som man med all säkerhet kan säga går vidare.

Årets bästa ballad står Estland för, det är en av mina absoluta favoriter i år och med Ott Leplands säkra stämma (kuul namn förresten) bör man gå till final. Fast det kan också drunkna i mängden, säger min magkänsla.

Turkiet har också seglat (nautisk term) upp bland favoriterna och det kan jag förstå, sjömansdängan är ganska trevlig faktiskt.

Norge gillar jag inte alls - dom skickar en utseendemässig blandning av Eric Saade och George Michael. Tooji är namnet och han sjunger en jobbig låt med en ännu jobbigare falsettröst. Jag hade velat kasta skiten långt bort, men jag tror att det showar sig till final.

Resten känns extremt svårtippade. Det kommer en kanonad av trista ballader (Bosnien, Slovenien, Portugal, Kroatien) och ett riktigt magsår i Georgien. Av dessa spår jag Slovenien den största chansen att gå vidare, men jag tror de lugna låtarna tar ut varann, också eftersom många av dem är geografiskt nära.

I stället tror jag att Ukrainas EM-låt går vidare, trots att jag känner en stark avsky för skiten. Slovakien har kvällens enda rocklåt och det kan räcka långt, de får också mitt tips. Tre återstår och där chansar jag på att Bulgariens kärleksfjäsk, Maltas mallisdisko och jo, faktiskt, Litauens osmakliga Love Is Blind tar de sista platserna.

Bubblare: Slovenien och Bosnien Herzegovina.

Bort alltså med: Makedonien, Holland, Vitryssland, Portugal, Slovenien, Kroatien, Georgien, Bosnien Herzegovina.