Det är inte ofta jag befinner mig i vaket tillstånd klockan 06.15 men i dag inträffade det. I skrivande stund sitter jag på tåget mellan landsbygden och storstaden, på väg in till Malmö för att undervisa mina danskaelever. Om några minuter kommer jag förmodligen somna – sträckan mellan Skurup och Svedala är nog Sveriges mest sövande – så jag vill författa dessa rader innan somnolensen inträffar.
Visste ni att det i varje sömnig byhåla med kollektiv morgontrafik finns ett dolt samhälle, ett folk som man oftast inte lägger märke till men som ändå fyller en viktig funktion? Som har starka åsikter men ändå lever i det dolda, i morgondimman. Och som är ett av våra mest sammanslutna sällskap.
Det är förstås pendlarna jag tänker på.
Dessa konstiga människor möts varje morgon på perrongen och hälsar artigt på varandra, ja nästan kärleksfullt, innan de hittar sin vanliga grupp som de sitter tillsammans med på tåget. Det är lite grann som att vara på en släktträff – du är en i gänget och känner igen de flesta, men du har dina favoriter. Fast alla är en del av gemenskapen, vare sig man vill det eller ej.
Alla utom vi som mest ser pendlingen som ett nödvändigt ont och inte en del av vardagen. På sin höjd tittar pendlarna åt vårt håll innan de återgår till de sina. Till och med folk som du känner; vänners vänner, kollegor i fotbollsklubben med flera ser på dig och undrar vad fan du gör här, på deras perrong. På deras tid av dygnet. Oftast undrar jag det samma.
Det fanns en tid då jag var en del av det där gänget. Det var när jag bodde hemmavid men pluggade engelska i Lund. Var och varannan morgon asade jag mig upp i ottan, drack kaffe och käkade müsli medan jag läste tidningen. Sen möttes jag upp med mina bundsförvanter på stationen, hälsade hjärtligt på alla med fraser som ”ny vecka, nya strider eller hur Roger?” eller ”jasså du är tillbaks från semestern nu Ingrid?”. Oftast munhöggs vi lite innan vi gick ombord, och väl där kinesade jag direkt. Men i ögonvrån hörde jag hur de andra alltid körde samma tugg. Vad stod det i tidningen, vad händer på jobbet, Och förstås – de ständiga problemen med kollektivtrafiken. Men sällan handlade samtalen om privatliven. Det var aldrig vänner, familj och fritid man snackade om. Det är ju inte det de har gemensamt. De har sina diskussioner om stavfel på sportsidorna och hatkärlek till Skånetrafiken och nöjer sig där. Jag är ganska säker på att de flesta aldrig skulle få för sig att umgås privat.
Och när du väl slutar pendla – då är du inte lika intressant längre. Då ska du skita i Rogers vecka och Ingrids semester.
Förresten – har ni lagt märke till hur pendlare på en perrong eller en busstation känner på sig exakt var tågdörrarna eller bussdörrarna ska stanna innan fordonen ens kommit inom synhåll? Som om att de har en sjätte gps-sinne. Prickar du inte exakt rätt ser de andra att du inte är stammis,och då blir du ännu mera utstött.Visste ni att det i varje sömnig byhåla med kollektiv morgontrafik finns ett dolt samhälle, ett folk som man oftast inte lägger märke till men som ändå fyller en viktig funktion? Som har starka åsikter men ändå lever i det dolda, i morgondimman. Och som är ett av våra mest sammanslutna sällskap.
Det är förstås pendlarna jag tänker på.
Dessa konstiga människor möts varje morgon på perrongen och hälsar artigt på varandra, ja nästan kärleksfullt, innan de hittar sin vanliga grupp som de sitter tillsammans med på tåget. Det är lite grann som att vara på en släktträff – du är en i gänget och känner igen de flesta, men du har dina favoriter. Fast alla är en del av gemenskapen, vare sig man vill det eller ej.
Alla utom vi som mest ser pendlingen som ett nödvändigt ont och inte en del av vardagen. På sin höjd tittar pendlarna åt vårt håll innan de återgår till de sina. Till och med folk som du känner; vänners vänner, kollegor i fotbollsklubben med flera ser på dig och undrar vad fan du gör här, på deras perrong. På deras tid av dygnet. Oftast undrar jag det samma.
Det fanns en tid då jag var en del av det där gänget. Det var när jag bodde hemmavid men pluggade engelska i Lund. Var och varannan morgon asade jag mig upp i ottan, drack kaffe och käkade müsli medan jag läste tidningen. Sen möttes jag upp med mina bundsförvanter på stationen, hälsade hjärtligt på alla med fraser som ”ny vecka, nya strider eller hur Roger?” eller ”jasså du är tillbaks från semestern nu Ingrid?”. Oftast munhöggs vi lite innan vi gick ombord, och väl där kinesade jag direkt. Men i ögonvrån hörde jag hur de andra alltid körde samma tugg. Vad stod det i tidningen, vad händer på jobbet, Och förstås – de ständiga problemen med kollektivtrafiken. Men sällan handlade samtalen om privatliven. Det var aldrig vänner, familj och fritid man snackade om. Det är ju inte det de har gemensamt. De har sina diskussioner om stavfel på sportsidorna och hatkärlek till Skånetrafiken och nöjer sig där. Jag är ganska säker på att de flesta aldrig skulle få för sig att umgås privat.
Och när du väl slutar pendla – då är du inte lika intressant längre. Då ska du skita i Rogers vecka och Ingrids semester.
Oh oh. Nu närmar vi oss skogen mellan Skurup och Sv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar