Efter en sisådär fem-sex år som medioker bloggare har jag kommit på ett radikalt sätt att förändra mig så att jag kan hitta den där inspirationen att blogga mediokert ett tag till. Det är ingen hemlighet att jag inte är världens mest regelbundna skribent, men jag vill gärna dela med mig av mina små vardagliga pärlor för jag inbillar mig att jag någonstans har något vettigt att skriva om och det på hyfsat regelbunden basis.
Så i stället för att samla kraft och skita ur mig tre eller fyra helt okej inlägg i månaden ska jag hädanefter försöka klämma ur mig något smått var och varannan dag.
Det första inlägget i mitt nya bloggliv - alltså detta inlägget - blir en liten filmrecension. Helt omedvetet snubblade jag nämligen in i amerikanska romcomen Griffin & Phoenix på dansk tv. Den handlar om Griffin, som går till läkaren och får domen att han har ett år, max två, kvar att leva och börjar göra en massa trams för att han inte vill ångra något sen i döden. Hur han träffade Phoenix (spelad av min gamla tonårsförälskelse Amanda Peet) är jag inte helt säker på för jag lyssnade på styvfarsans utläggning om att man bara ser sånt här romantiskt mög på tv och att romantiken i verkligheten är överskattad, men dom träffas i alla fall och blir förstås kära, även om hon spelar svår i början fast man ser på henne att hon är sugen.
Sen följer en timmes relationsfrågor ackompanjerat av lugn pianomusik. Slutet bör jag väl egentligen inte avslöja men jag kan säga så mycket som att det inte är alla som överlever. Jag gjorde det knappt själv.
Nä, så farligt var det inte. Den hade sina stunder. Men jag är ändå benägen att hålla med styvfarsan.
Filmen får 3 cellgiftsbehandlingar av 5 möjliga. I den genren helt acceptabel rulle nämligen, och soundtracket är vasst med mycket Ray LaMontagne, vilket alltid är ett bevis på god smak.
Post romcom: Amanda Peet är numera en milf av hög karat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar