Langos - den ungerske djävulens påhitt

Jag var länge ganska kräsen när det kom till mat och uteslöt rätter enbart för att en ingrediens lät konstig, luktade annorlunda eller såg udda ut. Eller så var det för att jag inte hade gillat maten som barn.

Så på senare år - i takt med att jag ändå mognat en smula - har jag utmanat mina demoner och mansförvisat många av dem. Lasagne var länge ett no-no på grund av de där plattorna mellan köttfärsen, men på senare tid har jag lärt mig uppskatta rätten. Speciellt om den är vegetarisk. Lamm åt jag på en tapasrestaurang för något år sedan och det gav mig inte den där kväljande känslan som jag alltid fick när jag var yngre. Det är ingen favorit nu heller men det går att äta.

Det finns det som är betydligt värre.

Rött kött har jag fortfarande svårt för och kommer nog alltid ha, och jordgubbar går också bort på grund av allergi och den märkliga smaken. Ostron gav jag mig på en gång på en fiskrestaurang och det var som att svälja en stor vitlöksbaserad snorklump med havssmak, och sedan betala för det.

Och sen finns det langos. Denna mellaneuropeiska fattigmanspizza som alltid skrämt slag i mig på diverse festivaler & marknader på grund av den sötsliskiga lukten och den konstiga idén att fritera bröd. Jag bildgooglade langos nån gång utan att hitta en enda delikat bild och det borde vara talande för rätten, tänkte jag.

Men så i fredags, när jag satt i öltältet på Landskronakarnevalen med Elin och Pelle, nämnde jag att langos förmodligen var för mig vad vitlök är för vampyrer. (Eller om det är silver - det var länge sen jag såg Buffy...) och Pelle som den gode kamraten han är sa att han hellre än gärna betalar för den för att få se mig lida. Jag skruvade på mig och sa ja vad fan. Dags att dräpa ännu en drake.

Det tog inte många minuter innan jag fick den. Ett stycke wienerbröd fast med räkor, gräddfil, rödlök och riven ost på i stället för sylt. Var för sig ganska trevliga ingredienser och om man som jag lever enligt devisen att om det är gott var för sig är det också gott tillsammans så fick jag höga förväntningar.

Men utseendet. Smaken. Och konsistensen. Varm wienerbrödsbotten med kalla räkor och kall gräddfil på. Och på det osmält ost. Det funkade inte alls. Efter fem tuggor var det nästan vidrigt. Jag led. Och Pelle njöt. Jag kände mig tvungen att äta upp det, mest för att det ändå var mat, jag var hungrig och jag visste att vi skulle skölja ned skiten med ytterligare någon kall bärsing efteråt.

Till sist.... det kan bara vara i Sverige man kommer på den idiotiska idén att slänga på ananas på ett stycke ungerskt wienerbröd? Ananas är gott för sig och i en fruktsallad, men faaaan inte i andra sammanhang. Definitivt inte på en pizza. Och rom, det hör hemma i havet eller i helvetet tillsammans med dom dära ostronen.

Jag är nog trots allt fortfarande lite kräsen.

mätt - men långt ifrån övertygad.