Bäst Av 2013

Jag vet inte vilket år i ordningen men det är i alla fall dags igen - vi ska hylla de bästa låtarna från året som gått. Jag har lyssnat, jag har sållat, jag har sjungit med och jag har till och med dansat lite. "Dansat". Det behövs knappast säga att det är min högst personliga lista och inget hopkok av vad förståsigpåare tycker, därför blir det varken popkreddigt eller tuggummiaktigt hela vägen igenom utan en salig röra.

***

10. Margaret Berger - I Feed You My Love

Jag hade två Eurovisionlåtar med på min bruttolista men Igranku fick stryka på foten när agnarna skulle skiljas från vetet eller vad man säger. Astronauthiphop i all ära men det här var det bästa örhänget i en tävling som var ganska svag. Och det har ingenting att göra med att hon ser sådär nordiskt sval och skön ut som endast norskor kan göra.

9. The 1975 - Chocolate

Hittade den här låten rätt så sent på året. En del av mig tycker att det låter pojkband men en hel del av mig skiter i vilket. Det enda jag kan klaga på är att försångaren liknar överskattade skådisen Shia LeBoeuf vilket såklart ger minuspoäng. Allt annat är skitbra.

8. Crowns - Four Walls

Jag gillar irländsk pubmusik och det som är lite ösigare. Fyndiga textrader om hur full ens flickvän var när man träffade henne och hur många ärr ens gitarr har. De här killarna var väl knappt födda när Pogues hade sin storhetstid men det gör inte så mycket, det är trevligt när bra musik går på återvinning.

7. Jonathan Jeremiah - Gold Dust

Satt och slöade framför dumburken på ett besök hos mor min när det kom upp en reklam för en dejtingsida. Det var den här låten som fångade mig, inte budskapet om att det bara finns skitsnygga tjejer på nätet. Sen såg jag videon och blev ännu mera hängiven. Jag saknar det där lilla sista för att det ska lyfta in i topp-fem, men det är stämningsfullt och riktigt fint.

6. Bosse - So Oder So

Jag gillar tysk musik. Det har jag gjort sedan jag var tonåring och kollade på Viva Zwei dagarna i ända. Det är tyskarnas MTV, fast med musik. Sportfreunde Stiller är ett av mina absoluta lieblingsband och i samma banor sjunger Bosse. Oklart för mig om det är ett band eller försångaren som heter Bosse, men jag blir på riktigt bra humör när jag hör låten även om jag fattar ganz keine av texten. Jag känner nästan för att dansa som dom i videon. Ja, jag ska nog ut och göra det nu. Eller så.

5. Arctic Monkeys - Do I Wanna Know?

Arctic Monkeys stod för årets bästa album, AM, och därifrån kommer en låt som jag vet har hamnat på mångas topplistor. Gedigen och urbota cool från första sekund. Kanske den mest spelade låten hos mig i år, av någon konstig anledning har jag den som ledmotiv när jag åker rulltrappor.

4. Virginmarys - Just A Ride

Man skulle kunna irriteras av det faktum att det är en flirt med mitt hatband Green Day och den där hopplösa frisyren som försångaren ligger inne med, men jag väljer att se det som att de gick in i samma genre för att göra den bättre. Ös.

3. Arctic Monkeys - I Wanna Be Yours

Bästa låten på årets bästa album. Jag är fruktansvärt svag för indierockballader och det här är en av de bättre i den kategorin jag hört på år och dagar. Udda text, men det funkar. Och videon! 

2. 30 Seconds To Mars - Up In The Air

Ni som känner mig vet att collegerock är min absoluta akilleshäl här i världen. Det här är egentligen ett ganska mediokert band i den genren men ibland lyckas Jared Leto och grabbarna pricka rätt, och då gör de det med stil. Ett extra plus för att man haft den goda smaken att plocka in min favoritpinuppa (finns det fler?) Dita von Teese på ett hörn. Det får vi fira med en bild. 

...och sen videon förstås.

1. John Newman - Love Me Again

Sällan har en låt täckt så många behov som den här biten. Vill man dansa funkar det, har man någon sorts romantisk vibb funkar det, likaså om man bara vill sjunga eller lyssna på ett bra sound. Rösten passar perfekt  till låten. Och när orkestern kickar igång låten på allvar, då kan man inte sitta still. Sublim - och bäst av 2013.

PS. I vissa fall måste man klicka sig via YouTube för att lyssna på låtarna. Jag hoppas ni har överseende med Vevos fascsistfasoner och ger musiken en chans ändå. Jag kan ju liksom inte ha fel, va?

När det blir inne att vara ute - då går jag till bolaget

Förra veckan var kamrat Christian och jag på quiz. Vi gör det ibland, faktum är att det blivit en så pass rolig grej att vi involverat ett helt gäng som far land och rike (eller Malmös innerstad) runt och quizzar på diverse hak. Av en slump snappade jag upp att klädaffären Brothers skulle ha en quiz på plats i butiken och Christian var givetvis inte svår. 

Affären bjöd på snacks och bira (sober oktober för mig) så någon var säkert salongs vid tävlingsstart. 22 par .15 kvalfrågor. De tre bästa paren till final på en uppbyggd scen (se bild nedan) och vi rattade in en tredjeplats. Samtliga finalister vann en uppsättning kläder från affären. Tack och bug! Eller?

besserwisserlook på dom i mitten. Med all rätt.

Det var här det blev genant.

Jag vet nämligen inget om kläder. Christian gick med målmedvetna steg mot skjorta, kavaj och slips och var färdig och stilig på nolltid. Jag testade en kavaj som var dyrare än alla kläder jag äger tillsammans men den var både grön och fick mig att se 50 år äldre ut, så jag passade och tog samma färg som Christians. Slipsen ska vi inte ens snacka om - jag försökte knyta den men det gick åt helvete så när min assistent harklade sig och började se stressad ut insåg jag att det nog var läge att lägga på ett kål, så jag tackade nej till slips. Då frågade han om jag ville testa en sjal. Det ville jag inte. Däremot tog jag en snygg näsduk. Sist men inte minst en vit skjorta. Inga mönster, inga rutor, ingen design överhuvudtaget. Bara en vit skjorta. Jag kan inget om mode. Jag tänkte inte ens på att stoppa ned skjortan i byxorna eller knäppa samtliga knappar i skjortan.

Det är inte det att jag inte tycker det är intressant. Jag kan förstå att folk går i gång på mode och jag hade velat vara bättre på det. Problemet är bara att där är så mycket annat som jag tycker är betydligt mer intressant. Sen gillar jag heller inte att prova kläder, vilket är en stor nackdel i sammanhangen. Jag blir obekväm och vill bara därifrån. 

Det kom jag också så småningom. Med kläder till ett värde av fyra tusen ungefär och en andraplats i quizen som inte gav oss något ytterligare, men än glädjen att få tävla inför publik och trycka på knappar. Vi kunde en fråga om Braveheart och Christian nämnde en japansk författare som fick mig att tänka på papperskonst men det var typ det.

Nästa gång hoppas jag på en liknande quiz i en affär där jag faktiskt känner mig hemma och inte får panik när jag ska välja mina vinster.

Typ Stadium eller Akademibokhandeln.

Eller bolaget.

Kramp? Nä, krampig.

På mitt jobb har vi ett gym. I källaren. Ett ganska fräscht gym, faktiskt, med massor av maskiner och redskap. Så pass många att jag inte vet hur man hanterar hälften. Men det är ju knappast någon överraskning.

Jag brukar gå dit en eller två gånger i veckan. Oftast planterar jag mitt arsle på cykeln i en halvtimme för att sedan springa lite, göra några armhävningar och krysta fram ett femtiotal situps. Ni vet, såna övningar man lärde sig på mellanstadiet tillsammans med den där "sitta-på-toaletten-mot-väggen"-övningen som gjorde att man fick gå ut på toaletten efteråt för att checka så att hotet inte blivit allvar. Och alla maskinerna, dom blänger man elakt på innan man går och sätter sig i bastun och kommer ut därifrån med träningsvärk.

Men så tänkte jag att om man nu har det där fina gymmet som man kan träna gratis i, vore det inte på sin plats att utnyttja det? Optimala förutsättningar för en fetknopp som undertecknad. Inga stora fönster man ska flexa muskler i för omvärlden, inga kreatinkungar att jämföras med. En och annan mattelärare och stödpedagog, på sin höjd. Dom tar jag. Snart...

Det är nämligen så att jag har anlitat min gode vän Jesper att ge mig lite tips så att jag kan komma i mitt livs form. (Vilket i mitt fall innebär att gå från jobbet till tåget utan att bli andfådd). Jesper är personlig tränare och kan sina grejer. Så nu vet jag vad dom där maskinerna kan göra. Innan trodde jag bara att dom kunde hålla min vattenflaska upprätt när jag stretchade, eller hålla emot mig när jag fick kramp av den där stretchingen. Nu är jag klokare, och låter stolt meddela att jag har ont i muskler jag inte ens visste jag hade.

Och alla två muskler jag visste att jag hade.

Tre sköna tennisminnen

Höstlov denna veckan och skönt är väl det, men jag måste ändå notera några få funderingar från helgen som gick, och då tänker jag ju förstås osökt på den där tennismatchen jag bevittnade och som jag skrev om i förra inlägget.

Inför matchen var jag som bekant lite kluven, då jag alltid gillat de svenska tennisspelarna. Sverige ställde upp med två av världens 50 bästa dubbelspelare och Danmark hade fjolårets vinnare av Wimbledon i sin dubbel, så det var bäddat för hög kvalité. Den udda fågeln var Thomas Kromann, en orankad spelare som lagt sin satsning på hyllan och som mest håller sig till serietennis - bland annat i Ystads Tennisklubb...
Kromann var faktiskt den bättre av de två danskarna men svenskarna Lindstedt och Brunström var bättre och vann med 3-1 i set.

Denne Robert Lindstedt alltså. Han framstår som ganska osympatiskt när man ser honom spela och läser hans uttalande i diverse medier. Ointelligent, liksom. Han hade också sina saker för sig på banan och verkade inte helt nöjd med publiken. Ville kanske att man skulle sitta och hålla käften?

Kjellström lyckades haffa ett par danska flaggor och vi satte oss behagligt nära de danska fansen. Hasse var inte så nöjd med det men lät det bero. Ganska bra stämning och en fin upplevelse, även om Sverige och Robert Lindstedt alltså vann. Svenskarna skulle sedan även vinna de två avslutande singlarna och stanna kvar i tennisens division 2, medan Danmark får ta ett steg ned. Tennis är inte vår grej.

Hur som helst, jag gillar tennis och jag gillar listor, så här kommer mina tre största minnen från landslagstennis i Davis Cup.

***

1995: Frederik Fetterlein slår Stefan Edberg

Playboyen Frederik Fetterlein var en hyfsad tennisspelare som aldrig nådde några större framgångar. Höjdpunkten i karriären måste vara när han slog svenska ettan Stefan Edberg i Bröndbyhallen 1995 efter att ha pulvriserats i första set men vänt efteråt. Då liksom nu vände Sverige 0-2 i matcher till seger 3-2. Fetterlein gjorde sig sedermera känd som en tvättäkta C-kändis i Köpenhamns nattliv, syntes i Paradise Hotel-sammanhang och presterade också att gå i personlig konkurs. Men segern i 1995 var fin.

1996: Maratonmatchen mellan Boetsch och Kulti
Frankrike mot Sverige i finalen. Sista matchen. Kulti har matchbollar. Boetch har matchbollar. Båda har kramp. Jag hörde matchen på radio och har aldrig varit med om något liknande. Så här spännande har det nog aldrig varit varken före eller efter den här maratonmatchen.

1997: Björkman krossar Jonathan Stark
Vet inte varför den här matchen är så speciell för mig, men jag minns att jag spelade in den på VHS och tittade på den om och om igen. Jonas Björkman var en av världens bästa spelare på den tiden och Sverige hade redan avgjort finalen mot USA efter dubbeln. Minns bilderna av USA-superstjärnan Pete Sampras i rullstol med en trasig fot. Lite dramatiskt kanske. När sedan även tvåan Todd Martin kastade in handduken fick reserven Jonathan Stark hoppa in och agera kanonmat. Men han gjorde det på ett ytterst underhållande sätt.

Kolla in den matchen och alla andra från Davis Cup-finalen 1997 i öppna arkivet på SVT. Bra grejer!

Mitt svenska favoritlandslag

Trots mina snart 30 år i Sverige har jag aldrig känt mig svensk. Kalla det misslyckad integrering eller ärvd envishet, jag vet inte, men blodet som pumpar i kroppen är rött och vitt och själen likaså. Det går liksom inte att ändra och jag har inget dåligt samvete för det. Snarare tvärtom – jag är stolt över mitt ursprung och när folk kallar mig ”danskjävel” blir jag helt varm inuti.

Följdaktligen hejar jag alltid på Danmark i sportsammanhang. Jag är ingen inbiten sportspatriot som bänkar sig framför dumburken så fort det luktar OS-guld i segling, sportskytte eller någon annan undanskymd idrott, det måste vara en sport som intresserar mig. Men då går jag å andra sidan igång som en hipster på en ekologisk loppis.

Det finns dock ett – eller möjligen två – undantag. Där jag faktiskt hejar på Sverige och unnar dem framgång. För det mesta hyser jag samma känslor för svenska landslag som jag gör för tyska, moldaviska och ghanesiska. Det vill säga inga alls. Jag tillhör inte dem som tycker att man kan heja på flera länder och kan byta så fort ens lag är utslaget. Det är Danmark eller inget, med undantag för extrema buskisar och underdogs. Som kenyanska skidåkare eller hundrameterslöpare från Tonga.

Undantaget är det svenska skidskyttelandslaget – och framför allt tennislandslaget. Tennis är tillsammans med fotboll det som dominerat mitt sportintresse både då & nu. När jag fick upp intresset för tennis präglades sporten av sköna profiler som Pete Sampras, Andre Agassi och Goran Ivanisevic, och jag försökte se så mycket som möjligt även om TV-utbudet var minst sagt begränsat i mitten av 90-talet. Jag fick nöja mig med Davis Cup-matcher på SVT, men det var inte fy skam.

Logiskt nog var det bara Sveriges matcher som visades. Det gjorde inget, för jag fattade snabbt tycke för det svenska landslaget. Inga större profiler egentligen, men de spelade med glädje, passion, kunnande och en stor portion ödmjukhet. Så när andra jämnåriga gick runt och drömde om att spela med Zinedine Zidane och de andra, så ville jag hellre slå lite bollar med Mikael Tillström eller lira en dubbel med Jan Apell och Nicklas Kulti.

Det hjälpte förstås att det svenska tennislandslaget var oerhört framgångsrikt med flera titlar på 90-talet, det ska inte förnekas. Tyvärr håller laget inte samma standard i dag. Sveriges två bäst rankade spelare Markus Eriksson och Patrik Rosenholm är knappt bland de 500 bästa i världen. Det är ett tungt vemod som drabbar en när man jämför då med nu.

Inget ont om Eriksson och Rosenholm förresten. Jag träffade dem på en tävling i Ystad i somras (bild nedan från finalen), det är sympatiska och trevliga killar som är seriösa med sin tennis. Jag unnar dem all framgång, men tvivlar på att kunnandet och talangen räcker till för att de ska kunna slå igenom på allvar.

Felet ligger hos tennisförbundet, som är och har varit så brutalt misskött det senaste decenniet att den svenska tennisen borde omhändertagits för vanvård för länge sen. Förbundet drivs av en inkompetent ledning, som borde avsatts redan i början av 2000-talet. Nuvarande förbundskaptenen Fredrik Rosengren är lika värdelös och man har en presschef som knappt kan stava. Hemsidan ska vi inte ens börja orda om...

Om någon timme åker jag till Helsingborg för att se dubbeln i landskampen mellan Danmark och Sverige. Lagen spelar för att hålla sig kvar i tennisens division 2 och det är fördel Danmark som leder 2-0 i bäst av fem matcher. Jag har lite blandade känslor, för å ena sidan är man ju dansk och vill alltid, ALLTID se Danmark slå Sverige. Å andra sidan vurmar jag för svensk tennis. Men med tanke på det rådande styret inom svenska tennisledningen – så är det heja Danmark!

Med mindre alltså Sverige ställer upp med Nicklas Kulti och Jan Apell i dag...

Den knackade bouleamatören

I går stack min gode vän Christian och jag till Malmö Boulebar vid Drottningtorget för att mäta krafter med traktens boule-elit. Stället hade bjudit in till gratis bouleturnering för gemene man och givetvis nappade vi.

Det skulle dock visa sig att motståndet var minst sagt kvalificerat. Av de åtta par som kom till start var sex mer eller mindre halvproffs medan lag Boulimikerna (förlåt men vi kom inte på något bättre) och ett lag med Paul Tilly var glada amatörer. Resten var stammisar, många kom med sina egna bouleklot och hade snofsiga dukar som de torkade kloten med.

Eftersom vi var hopplöst underlägsna (en motståndare frågade om vi spelade i Malmö - Christian svarade att vi spelar ungefär en gång varannan sommar) gynnades vi av handikappsystemet. Man spelar ju först till 13 och fick vi inte börja med 11-0 så fick vi börja med 12-0. Helt tappade inom gamet är vi dock inte så det lyckades oss faktiskt att ta hem de båda matcherna. När det sedan kom till kvartsfinaler åkte vi dock på smisk, och lämnade inte helt överraskande som de först utslagna.

Jag är djupt imponerad över skickligheten som de inbitna boulefantasterna besitter. Från sex meters håll stegade de nonchalant upp och stötte bort (eller "knackade" som vi säger på fackspråk) våra klot de få gånger vi var närmast. Min vapendragare Christian gjorde ändå en bra insats överlag och drog hem flera poäng överlag - jag var rostig för dagen.

***

Boulebaren är ett av två ställen i Malmö där man kan syssla med den franska gubbasporten även vintertid. Var den andra ligger? Bouletofta. Jo, det är sant.

***

Det är när man möter ett lag som kallar sig Folkets Park Petanque som man inser att man inte är favoriter i den matchen.

***

En snabb ordlista, för den oinvigde:

Knacka = stöta bort motståndarens klot
Döda spelet = träffa lillen så att den åker utanför spelområdet och att man därför får börja om.
Utbrista "snyggt!" om motståndarens kast = sublimt anklaga motståndaren för att ha en jävla tur.

***

För övrigt har det gått 21 dagar av sober oktober - jag var till och med nykter under matchens gång. Lite för nykter...

från Mandela till syfilis

Min gode vän och roomie Jonatan och jag har en del udda saker för oss ibland. Varje månad kommer vi på en ny grej vi måste göra eller inte göra, något som kan gynna kombolivet eller vår allmänna hälsa. Denna månaden kör jag exempelvis min sober oktober medan han inte får lämna kvar någon disk. Då blir det nämligen böter till bötesburken. När den här burken sedan är full så använder vi kosingen på något bra, som en konsert eller en resa. Tror vi är uppe i 800 spänn nu (det var den skräpmatsfria månaden som kostade) så nu kan vi snart till och med komma utomlands. Typ till bordershoppen...

Ett annat stående inslag är Ystadsgåtan, där vi varje vecka ger varandra ett ämne att plugga på där man sedan måste klara minst hälften av frågorna man får av den andre, för att slippa pynta. Det går sådär... Men kul och allmänbildande, vi har avverkat allt från Mandela till könssjukdomar och brukshundar.

Nu på sistone har min gode vän Ola också anslutit. Dagens teman var cocktaildrinkar (Ola), franska viner (Jonatan) och svenska vattendrag (jag) och det var Ola som briljerade mest med sina dry martinis och gimlets. Jag svarade Torneälven på nästan samtliga frågor och fick böta till burken förstås. Dessutom yttrades udda meningar under kvällen såsom "jag kan ge mig fan på att det var grekiska handelsresanden som förde vinet till Frankrike", "jag har lånat den här kartan från en fjärdeklass i Linköping" och "bra knullvin, detta" men det är heller inte så konstigt när det plötsligt uppstod frågor där ska man skulle smaka på druvan, och där vissa smakade mer än andra.

Jag smakade inget alls, för det är sober oktober och det har gått 18 av 37 dagar. Snart halvvägs!

gamle Danmark skal bestå...

Jag har gnällt och gnytt om det flera gånger och det här inlägget är inget undantaget - det danska landslaget i fotboll är verkligen inget vidare just nu. Jag är en fotbollsnörd av rang och av alla lag som jag sympatiserar med så är danska landslaget mitt absoluta nummer 1 tillsammans med Köpingebro IF förstås. Klass förnekar sig aldrig.

Därför är det extra frustrerande att se vilken medioker upplaga vi kan ställa på benen för tillfället. Är det här verkligen det bästa man kan få fram av ett land med 5,6 miljoner invånare? Inte ens mot ett gäng arroganta italienare utan något att spela för kan man göra en god insats. 

Nu blir det tyvärr inte VM i Brasilien men det är kanske bäst så man slipper se sina landsmän göra sig till åtlöje. Bättre att samla krafter till EM i Frankrike 2016. Det var länge sen man var där...

Oavsett, det var i alla fall en trevlig tripp med bröderna och styvfadern. Och jag utlöste mitt första och enda frikort i sober oktober och petade i mig en sex-sju öl. Nu blir det vitt ända fram till 8 november och det gör mig inget alls.

Det är alltså 12 (eller 11 om man räknar bort frikortet) av 38 dagar i sober oktober som avverkats. Heja!

Februariflyget från Helsingfors

Som jag berättade i mitt comebackinlägg så har jag ju gått och kärat ned mig totalt under sommaren och över hösten. Skitbra känns det, trots det delikata faktum att hon just nu befinner sig på andra sidan planeten.

Redan innan vi började dejta så var det klappat och klart med jorden runt-resan, så vi bestämde oss för att bara träffas och lära känna varandra innan hon åkte för att sedan se om fundamentet var tillräckligt stabilt för att vi skulle kunna fortsätta träffas när hon kom hem i februari. Om timingen var rätt och om vi befann oss i skeden av våra liv där vi kunde bygga vidare på det vi påbörjat. Hon var inte intresserad av ett långdistansförhållande och jag var inte heller särskilt sugen på en Skype-flickvän.

Nu blev det ju inte riktigt som planerat. Man kan aldrig bestämma vad hjärtat ska tycka och någonstans på vägen föll vi handlöst. Så när snacket om framtiden kom upp så var det aldrig något snack från någons sida om att det här var för bra för att lägga åt sidan. Vi ville ge det ett försök, jorden runt eller inte.

Och det har jag inte ångrat en sekund. Visst, det är inte optimalt, och saknaden gör sig påmind mest hela tiden. Men det är en sund saknad, vi behöver inte prata varje dag för att veta vad vi känner och även om det var svårt i början så har vi växt in i något som vi båda tror starkt på och då går tiden faktiskt mycket snabbare. ”Sören, det är snart februari” säger vännerna och jag hade lite svårt att tänka så positivt när hon åkte i början av september, men nu förstår jag vad dom menar. Tiden går snabbt. Snart är hon hemma igen och jag längtar. Det är något jag aldrig känt tidigare, så starkt att jag kan kan skypa med henne i timmar utan ens att tänka på att tiden gått.

Mina vänner är förstås glada för min skull. Killarna i laget också. Även om man fick smaka på en del gliringar när man satt nykter på lördagens lagfest. ”sicken pli hon har på honom på avstånd – tänk sen när hon kommer hem! ” och ”var har du kopplet?” var några av alla älskvärda kommentarer man fick höra. Jag kan ta det.

Det har för övrigt gått nio dagar av 38 i sober oktober. Men vem räknar...?

Hur många pissepauser är det till Skivarp?

Det blir kvalspel för att stanna kvar i division 6 för mitt älskade Köpingebro IF, detta efter att pågarna torskade derbyt mot Glemmingebro med 2-0 i går. Nu var jag inte uttagen (ingen skräll) och inte på plats men rapportörerna rapporterar om en plattmatch. Hur som haver, nu gäller följande:

Kvalspel
Två matcher ska spelas där den samlade vinnaren efter hemma- och bortamatchen går till division 6 och förloraren till division 7. Det lutar åt att det blir Skivarp som blir vår motståndare, och det är både bra och dåligt. Bra, för att det är ett annat sydöstlag och lagen härnere generellt håller ganska låg kvalle. Se bara på oss. Dåligt, för att...

Kvalbuss
I fjor bokade vi en fet 50-mannabuss som vi fyllde med supportrar som åkte till Harlösa och hejade fram herrarna till division 6. Den resan var i kortaste laget även om den kunde innehålla någon pissepaus till (det var ingen). Så man hade hoppats på en lite färd att sjunga upp. I stället blir det Skivarp - 30 kilometer bort eller nått...

Kvalmustasch
Det stod mellan mohawk eller mustasch men vi var lite för många tunnhåriga som röstade ned mohawken, så nu blir det odlande av tangorabatt i veckorna två. Varför, undrar du? Tradition. Brödraskap. Den förenade ångesten att ha något kliande på överläppen som knappt växer.

Därmed förlängs säsongen också med två veckor och det tackar jag för, för nu har jag äntligen kommit igång med träningen igen efter att ha känt mig kry för första veckan på länge. Fan vet om man inte borde hålla igen på träningarna egentligen - med lagets nuvarande form är det stor chans/risk att man blir uttagen om man bara gör någonting så gott som mediokert...

Vi hade lite slut-på-serien-gille igår som var vått för de flesta men lugnt för mig som gick hem strax efter att tränaren tagit tag i karaoke-micken och framfört Y.M.C.A på ett alldeles för nyktert sätt. Det var underbart att vakna utan skallebank i morse, speciellt eftersom det luktade bodegabakis hos brorsan i rummet bredvid.

Ni vet att det är sober oktober, det har gått 6 dagar och 32 återstår. Heja!

Snorbromsens återkomst

Tränade fotboll i onsdags och var fortfarande rätt stel i trapporna i dag. Det råder en viss spänning i laget inför avslutningen på säsongen. Det lär bli kvalspel och därmed också odling av kvalskägg. Eller min favoritvariant som jag vann i fjor: kvalspelsmustaschen.

Jag häckar i b-laget och vi har haft en säsong med udda resultat som 8-3 och 7-6 och det måste ju förstås firas med en bild på det glada men ack så mediokra gänget. Och så nådde jag över 100 matcher totalt för Köpingebro den gångna säsongen. Inte illa, med tanke på att jag inte kan spela fotboll.




Vi har för övrigt avklarat 4 av 38 dagar i sober oktober.

I morgon är det lagfest...

nu är det min sommar

För en liten månad sedan skrev jag ett inlägg om att allt inte riktigt var som det skulle, att jag inte mådde särskilt bra och att det hade pågått över nästan hela sommaren. För första gången i mitt liv tvingades jag uppsöka läkarvård och tog en ocean av prover.

I fredags ringde läkaren. Han berättade att de inte kunde hitta något konkret som pekade på något allvarligt men att det med största sannolikhet var ett virus som plågat min kropp. Skönt, men ändå inte, tänkte jag, för någonstans hade man velat ha det på papper att man felat något så att folk inte går runt och tror att man hittar på. Han frågade hur jag mådde nu och jag sa att det blivit mycket bättre, men att jag alltjämt är väldigt trött. Läkaren, som är en gammal vän av familjen, försäkrade att det skulle gå över inom kort.

Och jag märker faktiskt hur mycket bättre allt är och blir. Jag har en energi i kroppen som jag inte haft sedan början av sommaren och jag har både lust och ork att ta tag i saker jag försummat. Kontakta människor jag försummat. Ta tag i träningen igen. Jag har dåligt samvete för att jag inte var på topp de sista veckorna innan min flickvän åkte iväg på sin resa, även om jag vet att jag inte kan göra så mycket åt det. Det stör mig att jag låtit min kropp förfalla dessa månader, och att jobbet och eleverna fått lida. Jag är normalt sett en person som gillar att ha planeringen redo i tid och det är egentligen först nu som man börjar känna ett överskott av energi att strukturera upp resten av läsåret. Nu är det min sommar.

Med bättre hälsa kommer flera löften. Det är sober oktober, och vi har avklarat 2 av 38 dagar.

Sober Oktober 2013

Så var det dags igen.

Kalendern visar oktober och traditionen trogen så är det dags att storstäda kroppen. Det är dags för en ny sober oktober.

Sober oktober är inget nytt fenomen i min värld. Som ni kan läsa här så var jag igång redan i fjor, och har kört vita månader tidigare. Ett år körde jag en vit sommar. Tufft, men fan så nyttigt.

Anledningarna är de samma som tidigare år så vi kan väl beta av dem lite kort. Ekonomi, hälsa, disciplin och psyke. Och stolthet. I min familj har vi - liksom i många andra familjer tyvärr - en historia av att inte riktigt kunna hantera alkoholen och jag vill inte fresta generna. Något som jag däremot vill är att föregå med gott exempel.

Den här månaden blir dock lite fuskig på grund av en schemakrock. Det är nämligen så att jag för lääänge sedan bokade biljetter till VM-kvalmatchen mellan Danmark och Italien i Köpenhamn nästa fredag. Det blir min 25-årspresent till tvillingbröderna och ett tack till min styvfar för att han alltid ställer upp, så vi blir en god kvartett som åker. Och då ska det också drickas öl. Men inte hinkvis, som det annars brukar. Någon måtta får det vara även på frikortsdagen, och jag tänker klimatkompensera genom att lägga till en vit vecka i november.

1 nere, 37 kvar. Inga problem.

det var i alla fall portionssnus...

Morsan fyllde 60 häromdagen och det firades på äkta danskt vis i helgen med allt vad det innebär. Efteråt stannade min kusin från Danmark kvar ett par dagar hos mig för att utforska malmö och Sverige för första gången i sitt vuxna liv. Visst har han varit här tidigare men aldrig på senare tid. Öldrickartid.

Så jag bestämde mig för att visa honom det mesta. Inte allt. Svarttaxi och pundarrondellen tar vi en annan gång. Men turning torso, systembolaget, bron och möllan fick han se. Han åt också sitt livs första falafel och tyckte att den var okej men " var fan e köttet"?

Och så fick han snus. Jag förklarade att man blir snurrig så att han kunde spotta ut den närsom helst. Och det blev han och gjorde han. Men det var tydligen inte värre än att han köpte en dosa med sig hem till moderlandet.

Förlåt, morbror.

Att inte leva som man lär

Hösten har gått all-in på Sverige som synade direkt och förlorade potten, och det tackar jag för. Speciellt efter den här sommaren med allt underligt som hänt i kroppen och gjort min ämnesomsättning minst sagt suspekt vilket medfört svettningar i klimakterieskala de senaste månaderna.

Så när kalendern går mot mörkare tider går mitt humör och hälsa andra hållet, även om det alltjämt suger att ens käresta är på andra sidan världshaven. Men det är en smäll man får ta och en smäll man länge kunde förbereda sig för, så jag försöker göra det bästa av situationen och koncentrera mig på annat. Som till exempel mina två jobb.

Eller... så borde det låta. Men faktum är att klockan snart passerar midnatt och jag har en lång lista med uppgifter som egentligen borde gjorts under dagen men som jag av olika anledningar skjutit på. Dels eftersom jag sov två timmar i natt och fick ta igen det efter jobbet, men också för att jag råkade ramla in i en fotbollsmatch på webben... Nu har jag dock varit nere hos min lokala grossist och handlat in två halvliters Powerking och satt på en kanna kaffe. Följande uppgifter ska nämligen göras innan jag tillåter mig själv att slumra till igen:

- Förbereda inför morgondagens läxförhör.
- Skriva inte mindre än fyra artiklar inför helgens start i bordtennisen.
- Sortera tvätten.

Speciellt den andra punkten blir tuff och kommer att ta tid. Och då har jag ändå haft en vecka på mig. Men alla intervjuer är gjorda så nu ska det bara sammanfattas. Det är dock den första punkten som jag skäms för, eftersom jag jämt och ständigt tjatar på eleverna att vara ute i god tid och inte göra läxorna i sista stund.

Det är inte studieteknik jag undervisar i...

ingen kan läsa hur långsamt du skriver

Det här är mitt allra första blogginlägg från mobilen så ha överseende med den korta texten.  Jag ville mest visa hur modern jag är. Plus att ingen kan läsa hur långsamt jag skriver.

Hur som helst. Vad jag vill säga är att det är skräpmatsfri september i huset vilket innebär att all mat måste lagas hemma annars måste man pynta i bötesburken. Så i dag gjorde jag min allra första pesto. Inga konstigheter egentligen. Bara olja, vitlök, cashewnötter,  parmesan,  salt, peppar och en jävla massa basilika i en mixer et voila.

Innan kvällen var över hann jag också smaksätta en snaps till kommande herrklubbsträff men det är en längre historia som nog bör skrivas på datorn. .

doctor doctor, give me the news (eller a bad case of loving you)

Jag trodde att sommaren som varit skulle bli en långdragen historia med mycket jobb och sån där irriterande sol på himmeln som gör min hud röd och fräknig och min panna svettig. Så blev det också, i alla fall det sistnämnda. Det var ju trots allt en rätt så fin sommar, även om den inte passar en gingerdansk utan pigment.

Däremot försvann sommaren åt helvete för snabbt. Det var tennisturnering, Stockholmsbesök och redaktionsvikariat i en enda snabb röra där jag knappt kan urskilja någon kronologisk ordning. Och vips så var man tillbaks på gymnasieskolan för ännu en termin som dansklärare efter det som känts som en veckas ledighet.

Men jag ska egentligen inte klaga. Denna sommaren har jag nämligen också lyckats träffa en fin tjej, en riktigt fin en. För varje gång vi träffas faller jag lite mer, för varje gång hon ler smälter jag lite till och varje gång hon tittar på mig med den där blicken som visar att man är bra för henne, så försöker jag vara ännu bättre. Vi klickar på ett sätt som jag inte känt på länge, kanske aldrig någonsin, men när något känns så pass bra så kan det ju inte vara så, va?

Det är det inte heller. För i söndags åkte hon nämligen ut och reste. Ingen stor grej, kanske någon tänker, och jag försöker också ställa in mig i den tankebanan. Men det är ingen charterresa till Mallis på en vecka vi snackar. Vi snackar all-in jorden runt resa i ett halvår med allt från Brasilien till Singapore. I början var vi lite veliga men känslor ska inte tryckas bort och vi tänker ge det en ärlig chans, trots avståndet i tid och kilometer.

Jag vill inget hellre än att hon åker ut och upplever så mycket hon kan, det hade jag gjort i hennes skor för att tänka tillbaks på resan med ett stort leende när man blir gammal och börjar resumera livet. För henne är det enormt och jag unnar henne det som fan. För mig och för oss är det inte lika optimalt. Det har gått mindre än en vecka och jag funderar redan på att anmäla mig till en kurs i telepati alternativt råna en bank. Men jag tror jag väljer det mera svenniga alternativet och sparar ihop slantarna så att jag kan åka och besöka henne och fira nyår där hon är.

***

Sommaren har varit bra på många sätt men rent hälsomässigt kan jag meddela att den varit och är ett smärre helvete. Visserligen har hjärtat pumpat som aldrig förr och jag har odlat en stor svärm fjärilar i magen, men resten av mitt danska korpus har genomgått två tuffa månader som kulminerade i ett läkarbesök i dag. Mitt första sedan 1995 eller något sånt.

I två månader, sedan den där tennisturneringen som jag för övrigt inte vann, har jag varit ständigt kass någonstans. Först fick jag feber och halsont. Febern gick över snabbt men halsproblemen gav inte med sig förrän en vecka in i augusti. Ända sedan det första utbrottet har jag varit trött och hängig och ibland också yr. Och framför allt känns det som att kroppen kokar konstant. Ibland syns det också, för man svettas floder. Till exempel på jobbet förra veckan, där jag fick ursäkta mig med att jag inte mådde så bra när det till och med syntes genom kläderna att man lökade.

Det är inget som gör ont eller påverkar humöret men det frestar psyket att man vill så mycket men är för svag och perspirerar för mycket för att känna att man kan förmedla något och få annat tilllbaks än ren skepsis. Så medan jag inväntar svaren på diverse prover så känner jag inte heller att jag kan tillföra något på min arbetsplats. Visst, jag är lat i vanliga fall. Visst, jag svettas ibland i vanliga fall. Men någon måtta får det alltså vara nu. Så vi får väl se vad proverna säger

Personalen på kliniken var mycket vänliga och tillmötesgående och gjorde dessutom sitt bästa för att klä ut mig till mumie. Jag tror att de tog sju eller åtta blodprover och när den ena armen tömts på blod så gick de raskt vidare till nästa. Och jag fick inte ens coola plåster. Den ena sköterskan sa att jag såg blek ut och undrade om jag drack tillräckligt. Jag sa att de flesta tycker att jag dricker för mycket. Ingen skrattade men jag svimmade nästan. Om det berodde på det dåliga skämtet eller för att jag saknade smörjelse i mina vener vet jag inte, men jag vet att jag vill veta vad det är som pågår i min dekadenta skapelse. Så doktor, doktor, ge mig nyheterna!

Bäst av 2012 (såhär i 2013...)

Satt häromdagen och läste mina blogginlägg för att få inspiration att skriva något nytt. Då slog det mig att jag aldrig redovisade de absolut största pärlorna. Jag hann tydligen bara med att förmedla de absolut sämsta och även bubblarna till bästa listan, men det gjorde jag å andra sidan jävligt bra.

Men bra musik har inget bäst före-datum så här har ni fjolårets 16 bästa alster. Sen är det fritt fram att tacka mig när som helst för att jag helt gratis styrt upp musiken till svennedansen på lördagens midsommarfest.

Up, up and away!

***

16. Keane - Disconnected

Videon passar mig inte riktigt och versen har potential att bli mycket bättre men refrängen är vass och det räcker till en meriterande plats på denna listan. Måste vara stort för pågarna.

15. Chester See - Set Fire To The Rain

Chester See är ett i raden av Youtube-fenomen som aldrig hade sett röken av framgång om det inte vore för att vem som helst kan publicera sina grejer nuförtiden. Snygg-Chester har byggt upp en stabil fanbas (mest tjejer) och det är ingen slump att videon har 2,5 miljoner besökare. Skön Adele-cover som hade hamnat längre upp på listan om det inte vore för att min umgängeskrets spelat sönder den efter min briljanta upptäckt, eller för att originalet inte är särskilt bra och således blir svårt att bygga vidare på.

14. Ingrid St-Pierre - Ficelles

Inte mycket är känt om den här blondsnygga kanadensiskan. Eller jo, det är det, men jag förstår inte franska och då ingen bemödat sig om att ljuga ihop något på engelsk Wikipedia famlar jag i mörker här. Men snyggt är det, och stämningsfullt. Och så är jag en sucker för stråkar och piano. Nån som förresten vet vad Ficelles betyder?

13. King Charles feat. Mumford & Sons - The Brightest Lights

Jag har väl inte riktigt hakat på trenden med buskis-folkpop men jag förstår charmen och det här är möcke bra. Speciellt också eftersom där är säckpipor med, vilket alltid är ett plus oavsett sammanhang.

12. Mando Diao - Strövtåg i Hembygden

2012 var året då Mando Diao bytte stil och körde en skiva med Gustaf Fröding-texter och bara det är ju coolt, men jag trodde aldrig att det skulle bli så bra som det faktiskt vet även om jag vet att grabbarna kan lira. Förstasingeln var också den bästa låten på albumet och det här var den låten som stod ut i vad jag tycker var det sämsta svenska musikåret på länge.

11. The Killers - Here With Me

The Killers är inte i närheten av att vara lika bra som på Mr.Brightside-tiden och det är ju mycket mainstreamens fel, men det här är oemotståndligt för mig från en skiva som annars var en stor skuffelse.

10. Marie Key - Uopnåelig

Om 2012 var ett risigt svenskt musikår så var där betydligt mer att glädjas åt i mitt hemland. Bland annat Marie Key, som är förvånansvärt lik min mormor (må hon vila i frid) och det kan jag bara se som något positivt. Jag gillar också att hon sjunger om en annan tjej, och det med en unik röst dessutom. Meget godt!

9. Noah - Over Byen

Mera danskt. Lite osäker på om det är en soloakt eller en duo men det spelar mig ingen som helst roll. Texten är fantastiskt välskriven och det är mycket stämning även här, jag blir helt kärlekskrank och det har gått långt när en sån hård nöt som jag i vanliga fall är håller på att knäckas. Finns en originalversion också som är betydligt mera upptempo och inte alls lika fin.

8. Jake Bugg - Taste It

Jake Bugg är född 1994 och ses som det stora vita hoppet i Storbritannien där han redan slagit igenom på bred front. Genombrottet låter vänta på sig i Skandinavien men det kommer, jag lovar.

7. Imagine Dragons - It's Time

Med låtar som denna och Radioactive så är det svårt att ha missat den här uppkomlingen. Originalet är också mycket bra men jag gillar när det är så äkta som möjligt så det här är den absolut bästa versionen. Klapp, klapp, klapp!

6. The Tribes - When My Day Comes

Har redan propsat för sköna Corner of an English Field men för mig var detta den bästa låten på en högklassig skiva. Gedigen rakt igenom från intro till refräng och slut.

5. Fun - Some Nights

Måste vara första gången i blogghistorien som ett band lyckas ha med låtar på min bästalista två år i rad och dessutom hinna med att ha låtar på sämst av-listan också. Det säger lite om Fun, vars bästa låtar är helt fantastiska men däremellan varvar det med riktiga bottennapp. Den här låten tillhör den första kategorin, och så är den också med i min guilty pleasure-serie Glee. Men det visste ni säkert redan.

4. Emperors - Be Ready When I Say Go

Skäms nästan lite, men första gången jag hörde låten var i en dokumentär om fotbollslaget Liverpool, som jag föraktar av många skäl. Låten försämras dock inte av detta faktum. Perfekt triggerlåt de få gångerna jag faktiskt får för mig att motionerna, med en bra rövsparkande refräng.

3. Outlandish - Warrior/Worrier

Outlandish har aldrig tilltalat mig, mest på grund av genren. Pågarna är duktiga låtmakare med solida texter, men hiphop och RNB är inte min bag helt enkelt. Här kör man ett lite vuxnare stuk med lite David Gray-vibbar och det gillar jag. Plus att pianoplånket (är det den rätta musikaliska termen?) får mig att bli helt varm inombords.

2. Ulige Numre - København

Grym popdänga av mina landsmän som för tankarna till Håkan Hellström, och det kan ju inte vara fel. Att de dessutom sjunger om en av världens vackraste städer gör heller inte saken sämre.

1. The Shins - Simple Song

Det var många om budet men valet föll till slut på Shins. Fråga mig inte exakt varför. Det kan vara för rösten, för musiken eller för texten. Eller för allt, eller något annat. Kanske är det för försångarens skägg. Som någon skrev i en Youtube-kommentar: "that is one hell of a great fucking beard".

Føj for pokker (det var bättre förr)

Sitter och kollar på VM-kvalmatchen mellan Danmark och Armenien som spelas i Parken just nu. Det är 20 minuter kvar att spela och gästerna leder med 3-0. 3-0! Mina landsmän blir totalt utspelade just nu och drömmen om ett slutspel i Rio de Janeiro nästa sommar kan vi så smått lägga till handlingarna.

Jag är en ganska flitig besökare på nationalstadion när landets främsta spelar (bildbevis nedan) och satt halva eftermiddagen och fingrade på beställ-knappen på biljettsidan, men valde i sista stund att låta det bero. Och tur var väl det. Inte ens fatbamsingarna hade kunnat trösta mig efter och undan en sådan insats.

Jag är medveten om att Danmark är ett litet land på kartan och ej heller en av världens tyngsta fotbollsmakter. Jag vet ju det. Men vi (jag säger oftast bara "vi" i medgång) vann ju EM i 1992 och efter den skrällen har man naivt fått för sig att man inte bara ska vara med i alla slutspel, men man har också en stilla tro på att man med lite tur kan fajtas om medaljer. Sen gör det alltid lika ont när man väl inser att så inte riktigt blir fallet. Vill minnas att jag i en gammal blogg på Fotbollskanalen jämförde det med att bli dumpad - och det är exakt så jag känner mig nu också.

Egentligen borde jag väl gå loss på pinsebryggen och gråtyla falskt till All By Myself eller Fan Fan Fan men i stället ska jag sätta mig ned (med en pinsebryg förstås) och återse finalen från 1992 när Danmark spöade allsmäktiga Tyskland i finalen i Sverige efter att John "Faxe" Jensen "ramt den lige i röven" till 1-0 och Kim Vilfort avgjort efter en schysst skarvnick av en solbränd Claus Christiansen. Det var bättre förr.

Kvällens behållning - med danska ögon sett - var när en av armenerna rensade bollen rätt i nötsäcken på en lagkamrat, så till den milda grad att han fick hjälpas av planen. Såg ungefär ut så här.

Matchen slutade precis.

0-4.

Avgå alla.

Sören och de finska schlagerbögarna

Det märks verkligen att Eurovision kommit till Malmö.

Såg Belgiens sångare på gågatan förra veckan med sin Justin Bieber-frisyr och buskiga ögonbryn, han lär säkert dra en del röster och låten är i och för sig helt okej. Sen häromdagen blev jag stoppad på stan av två finska schlagerbögar som undrade om vägen till operan. Jag undrade först om det var slang för något annat man-mot-man-relaterat och undrade sen om de inte menade arenan. Med såndära charmig finlandssvensk Mark Levengood-brytning (det var inte Mark Levengood) sa den ena av dem, en skallig medelålders man med öppen lila-vit-rutig skjorta, att de skulle till operan för att ta reda på bästa stället att se deltagarna anlända till förfesten. Vad det nu än var.

Då jag inte bara är en guide av format utan också en hängiven eurovisionfantast tänkte jag att Finlands sak är min och eskorterade smygryssarna hela vägen till operan. Först tänkte jag säga ”följ fjärilarna så når ni säkert ert mål” med tanke på alla klistermärken med Eurovisionloggan som pryder stans gator men sen insåg jag att det förmodligen skulle vara den minst heterosexuella meningen som någonsin skulle lämna mitt luftrör så jag lät det bero. Visst var tösapågarna trevliga, men man vill ju inte ge dem förhoppningar i onödan... På vägen dit passade jag på att ta reda på om de var tvättäkta schlagerbögar eller bara fejkade, och jag fick samtidigt svar på några av alla de frågor som gnagt i mig i många år när det gäller det blåvita broderlandets framfart i Eurovision.

De hade svar på allt. Ja, söta sångerskan från fjolårets finska bidrag var i ett förhållande så det kunde jag glömma. Ja, Finlands bidrag från 1988 var mycket bättre i den engelska versionen. Nej, de kände inte Lordi. Och svaret som sårade mig mest – nej, jag var inte särskilt lik Paradise Oskar...

Dessutom sågade de Danmarks bidrag i år och tyckte att Finlands Katy Perry-dragflirt låg helt rätt i tiden. Jag undrade för mig själv om något verkligen kunde ligga bättre i tiden än dansk Shakira-etno, och tackade för mig och gick därifrån. Men inte efter ha fått två kramar med feeling först. Det var i och för sig rätt schysst.

Bäst Av 2012 - Fast bara nästan...

Lite klädsamt försenat tänker jag summera vad som egentligen gungade skönast i mina öron 2012. Det har inte varit ett helt lätt uppdrag, och mycket har fått sållas bort i processen även om jag måste erkänna att jag inte alls lyssnat på särskilt mycket ny musik under året som gick.

Men några alster fastnade och innan vi tar en titt och tusen lyssningar på det bästa så vill jag summera de låtar som hamnade precis utanför listan och därför förtjänar ett hedersomnämnande av olika anledningar.

***

Little Marbles - Du Är På Repeat

Little Marbles känns lite grann som en blandning av Veronica Maggio och Raymond & Maria, och det blir lite för svårt ibland för min smak. Men den här låten har gått på repeat. Ha!

 

 

The Last Royals - Only The Brave

Det här låter väldigt mycket schweizisk eurovisionradiorock och då kan det som bekant inte bli fel.

The Big Pink - Hit The Ground (Superman)

Minns ni låten Dominos? Samma band gjorde ett helt okej album i 2012 som heter Future This och av en handfull bra låtar är denna bäst. Samtidigt har jag förståelse för dom som antingen älskar eller hatar bandet, för när de är dåliga så är det riktigt dåliga. Speciellt live.

 

 

Tribes - Corner Of An English Field

Brittiska Tribes släppte sitt debutalbum Baby i januari 2012 och det var inget annat än ett mindre mästerverk. Hade det här varit en albumlista hade Tribes kanske till och med toppat. Den här låten är i alla fall näst bäst av de elva.

 

 



 

 

Girls Alound - Something New

Ända sedan brorsan presenterade mig för Sound Of The Underground för en halv livstid sedan har jag varit lite knäsvag för Girls Aloud. Det kan jag liksom inte hjälpa. Min favorit är brunetten som inte är Ashley Coles ex. Så när de nu släppte något nytt i fjor blev jag lite belåten, de börjar ju ändå bli mogna damer nu. Plus att låten funkar på min träningslista. Som jag aldrig använder, förvisso, men ändå.

 

 



 

 

EM 2012 - Vi ta'r til Polen

Varje stort fotbollsmästerskap man deltar i kräver en klämkäck dänga. Så är det bara. Det ska vara lättrallat och texten ska ena folket och skapa stämning. Eller? Här har ett gäng danska vänner insett verkligheten, och toppat den officiella versionen. Fan vet om det ens är ett band eller om de satt på förfesten och sa "vi gör det sgu!". Jag gillar killen i Turkiet-tröjan och han som dricker konstant. Definitiv rockstjärnepotential. Eller frilansjournalist. Hur det gick för Danmark i EM? Ut i gruppspelet, förstås...



 

I nästa inlägg blir det på allvar - de 15 bästa låtarna 2012 ska redovisas.



fusk är kanske bara ett enklare sätt att vinna?

Det finns dom som köar i timmar för att skaffa en ny telefon, de som campar flera dagar för att få biljetter till en koncert, och dom som trotsar kylan för att se sina fotbollshjältar träna. Jag vet exakt hur det är. Själv sitter jag vaken i natten och inväntar det senaste avsnittet av Oprah...

Innan ni börjar vifta med regnbågsflaggorna vill jag förklara mig.

I natt visas nämligen den bandade intervjun med Lance Armstrong, cykelstjärnan som blivit Amerikas nationalidol efter att ha vunnit världens tuffaste cykellopp Tour de France sju gånger. Innan dess hade han drabbats av testikelcancer och besegrat den, vilket fick honom att engagera sig i sjukdomen och starta projektet LiveStrong. Ni minns väl de gula armbanden som alla gick med ett tag? Jag hade mitt i fyra år, tills det gick sönder.

Jag har varit en stor supporter av cykelsporten ända sedan mina barndoms ben. Inte för att jag själv varit någon fena på att cykla, det dröjde nästan till tonåren innan jag behärskade konsten till fullo. Men på TV har det alltid fascinerat mig, och är det någon sport vi danskar följer intensivt (förutom fotboll och handboll) så är det cykling.

Därför plågar det mig när jag gång på gång måste försvara sporten, när det ena dopningsfallet följer efter det andra. Jag älskar att följa Tour de France och de belgiska klassikerna på TV och har till och med varit på plats för att se det live. Jag är trött på att vuxna människor inte vill vinna utan att fuska och jag har inget till övers för de som åker fast och gråter ut i media.

Nu är jag i och för sig säker på att fusket är lika utbrett inom många andra toppsporter och man ska inte inbilla mig att spelarna i exempelvis hockeyligan NHL har rent mjöl i påsen. Inte ens svenskarna. Basebollspelarna och kampsportsikonerna är säkert inte bättre. Men det är ingen ursäkt för att cyklisterna turnerar runt som rullande apotek.

De senaste tio åren har den ena efter den andra stora cykelprofilen ertappats eller erkänt doping. Min och många andras nationalhjälte Bjarne Riis erkände för några år sedan att han var dopad när han vann Touren 1996. Ändå fortsätter han stå i spetsen för ett av världens bästa cykelstall, som om inget hänt. Det är ännu ett problem som sporten måste jobba med. Att rensa bort alla syndarna, oavsett om det är dåtid eller nutid. Frågan är bara om det är möjligt - det verkar alltid uppkomma nya sätt att manipulera systemet.

Lance Armstrong har länge misstänkts för doping - vinner man Touren sju gånger är det ofrånkomligt, tyvärr - men har nekat hårdnackat hela tiden. Nu verkar bevisen dock ha hopat sig till en klump som inte ens Armstrong kan svälja, och jag är rätt säker på att vi får ett erkännande i natt.
Konstigt nog känner jag att min passion för sporten inte kommer att minska. Jag kommer att se fram emot årets Tour De France minst lika mycket som alltid annars. Det som skrämmer mig lite är att man nästan börjat vänja sig, och att en del av mig kanske rentav accepterat dopingen som en del av sporten.

Men så är jag också hög på koffein när jag skriver detta...

Wikipe-dork

Om det är något jag predikar för eleverna i klassrummet så är det att sanningen inte alltid finns på Wikipedia. Det är alltid något ägg som ska in och ändra lite här och där i faktan, kanske för att någon info inte faller just den personen i smaken eller för att man är ett troll vars existens är så deprimerande att man vill ställa till det för alla andra också.

Ibland kan det dock bli riktigt roligt. Som när jag gick in på engelska fotbollsklubben Weymouth FC:s sida och läste att dom var "the biggest underachievers in the history of the football association" och en massa annan humor som verkade vara skriven med självdistans av en uppgiven supporter.

Jag ska villigt erkänna att jag inte drar mig för att gå in och redigera vissa artiklar då & då. Eller uppdatera, om man så vill. Stort, tänker ni kanske. Men jag är tveksam till hur mycket jag tillför.

Den senaste halvtimmen har jag exempelvis uppdaterat en sida om en svensk tennisspelare som är rankad 1435 i världen.

Så om du läser detta, Jacob Adaktusson: You owe me one.

Sämst Av 2012

Lite försenat kommer här min traditionella lista på musikaliskt trams som egentligen inte borde sett dagens ljus men som ändå sipprade igenom nålens öga. Nu är listan ju högst personlig och inte alls ett mått på den allmänna meningen, men jag tar ändå illa upp om ni är av andra åsikter.

Och nej - Gangnam style är inte med. Av den enkla anledningen att den varken säger mig bu eller bä. Det kan bero på att jag är den enda människan i världen som inte kollat in klippet på YouTube.

Nu kör vi - tio låtar ska sågas och tid är mörka tankar i dessa sammanhang.

***

10. Fun. - It Gets Better

Jag blir inte klok på det här bandet. Ena stunden diskar de upp med ett örhänge för att sedan tvärvända och bjuda på den här huvudvärksflirten. Och titeln ljuger, låten blir inte bättre. Inte förrän den är slut.

 

 

9. Eric Saade & Tone Damli - Imagine

 

Tacksamt offer, jag vet, men skit luktar oavsett hur snyggt det än må se ut. Jag hade nöjet att vara gäst på ett svenskt-syriskt bröllop i somras där en av mina bordskollegor satt och strålade stolt över att han var i familj med Eric Saade. Lika stolt satt jag och skröt med att jag inte var det. Hon är som Drömhus fast snygg, men jag undrar om det inte är lite omvänd MFF-dejting här. Hon ser ju ut att vara lastgammal jämfört med honom. Minst dubbelt så gammal. Alltså...typ...28.

 

 

8. Sean Banan - Sean Den Förste Banan

Åh, vad jag är kluven här. En del av mig känner att dammiga SVT borde hitta ett mycket bättre koncept om man ändå ska köra platt integrationshumor. En annan del kan småskratta åt frågeställningen om det är en eller ett och varför det alltid är så viktigt att vara den som vet vart skåpet ska stå. Men man kommer heller inte ifrån att det är extremt töntigt, och en hån mot alla sångare i världen. Ja, alltså, förutom de sju som toppar denna listan...

 

7. Ansiktet - Äckligt

Vet ni vem Rasmus Seebach är? Dansk sångare som säljer sockrat smör. Det här är likartat, fast med rejält tilltaget slisk. Viss credd ska delas ut för att man fått med ordet "bouillabaisse" (stavas det så?) i en text som mina klasskamrater i mellanstadiet hade skämts för way back then. Nån som vet vad som rimmar på "baby"? För Ansiktet gör det inte. Hade varit en klockren etta om det inte vore för den dansande blondinsnubben i bakgrunden som lätt får stå i ett hörn och dansa för sig själv på mina fester när som. För övrigt är det nog bara i hufvudstaden som man rimmar "överkurs" med "dusch". Äckligt.

 

 

 

6. Nicki Minaj - Va Va Voom

Är det helt omöjligt att nå toppen utan att klä ut sig till framtida fågelskrämma? Lady Gaga och nu detta. Jag skiter i vad folk säger, jag uttalar efternamnet med j och aj som "aj mina öron blöder". Det är inte utan att man vill ha tillbaks Lil Kim igen - vad gör hon nu för tiden?
Lite för intetsägande för att nå en absolut topplacering. Men dåligt är det helt klart.

5. Alina Devecerski - Flytta På Dej

Det här är egentligen ett stycke svensk musikhistoria som skrivits. Inte nog med att Alina satt världsrekord och tjajat ut mig snabbare än Usain Bolt springer 100 meter, hon lyckas också fånga samtiden i tre minuters repetitioner och skrik som skulle få själv den mest ignoranta curlingmorsan att överväga agans återvändo.

4. Stiftelsen - Vart Jag Än Går

"Nä, Sören, det här är ju inte dansband! Det är ju samma gubbar som står bakom Takida så då kan det inte vara dansband!". Så har försvarstalet låtit i 2012. Den här videon representerar förresten det folkslaget som stör mig mest i hela världen, så ni får gärna plocka fram rasiststämpeln. Jag menar varken gula, gröna, svarta, bruna eller röda människor. Nej, dom har jag inget alls emot. Men raggar-folket. Fy fan. Mulliga folkölsfyllon som kör vingligt i sina tunade volvos och som kan nämna alla bilens delar, men fan om de vet vad skillnaden på vokaler och konsonanter är. Plus i kanten dock för att försångaren liknar Jemaine Clement, ni vet han i Flight Of The Conchords? Högst troligt förresten att den här skiten spelas av livebandet på årsfesten i fotbollsklubben om några veckor - tyvärr är det också troligt att jag dansar till den. Vad fan, Sören!

3. Alicia Keys & Nicki Minaj - Girl On Fire

Många har tipsat om originalversionen till min sämst av-lista men jag har varit avvaktande. Ända tills jag hörde låten en hel gång och dessutom hittade en version med vår allas Nicki Min Aj. Alicia Keys är skitfin men det här är skrik och skrän i fyra långa hemska minuter och mitt i allt kommer Nickidockan in och pratar med Gud. Och det där ständiga trumkompet i bakgrunden. Migrän.

2. Simple Plan & Sean Paul - Summer Paradise

Ojoj! Snacka om att missa trenden helt! Ta ett avdankat band och krydda med avdankad karibisk hip-poppare och sno helt ohämmat valfria stycken ur Trains "Hey Soul Sister" och den där "Billionaire" och det här är vad du får. Ska du tvunget lyssna på Simple Plan rekommenderar jag denna. Låten är inte mycket bättre, men Marie-Mai är med och hon är både duktig och fin.

1. Danny Saucedo & Lazee - Shake Your Ass

Fullständigt ohotad är den, 2012 års sämsta. Danny må vara duktig på sin Idol-musik men det här är tokfel forum för popsnöreblondinen. Den andra snubben har jag aldrig hört talas om, men jag är villig att satsa mången veckopeng på att jag är mycket mer street än duon här. En sak är att jaga glittertyg på Spy Bar i natten, men jag har sett alla säsonger av The Wire, bitches. Underbart smaklöst med hela Shake Your Ass-remixen av en låt som inte ens var bra i sin originella form...

Men som sagt, Danny Saucedo kan sjunga nånstans därinne, men han borde lägga av med nonsens och syssla lite mer med exempelvis detta, som är från invigningen av Nya Råsunda. För det är bra, riktigt bra.

 

 

Vad tycker du var sämst i 2012?