Trots mina snart 30 år i
Sverige har jag aldrig känt mig svensk. Kalla det misslyckad integrering eller
ärvd envishet, jag vet inte, men blodet som pumpar i kroppen är rött och vitt
och själen likaså. Det går liksom inte att ändra och jag har inget dåligt samvete
för det. Snarare tvärtom – jag är stolt över mitt ursprung och när folk kallar
mig ”danskjävel” blir jag helt varm inuti.
Följdaktligen hejar jag alltid på Danmark i sportsammanhang. Jag är ingen inbiten sportspatriot som bänkar sig framför dumburken så fort det luktar OS-guld i segling, sportskytte eller någon annan undanskymd idrott, det måste vara en sport som intresserar mig. Men då går jag å andra sidan igång som en hipster på en ekologisk loppis.
Det finns dock ett – eller möjligen två – undantag. Där jag faktiskt hejar på Sverige och unnar dem framgång. För det mesta hyser jag samma känslor för svenska landslag som jag gör för tyska, moldaviska och ghanesiska. Det vill säga inga alls. Jag tillhör inte dem som tycker att man kan heja på flera länder och kan byta så fort ens lag är utslaget. Det är Danmark eller inget, med undantag för extrema buskisar och underdogs. Som kenyanska skidåkare eller hundrameterslöpare från Tonga.
Undantaget är det svenska skidskyttelandslaget – och framför allt tennislandslaget. Tennis är tillsammans med fotboll det som dominerat mitt sportintresse både då & nu. När jag fick upp intresset för tennis präglades sporten av sköna profiler som Pete Sampras, Andre Agassi och Goran Ivanisevic, och jag försökte se så mycket som möjligt även om TV-utbudet var minst sagt begränsat i mitten av 90-talet. Jag fick nöja mig med Davis Cup-matcher på SVT, men det var inte fy skam.
Logiskt nog var det bara Sveriges matcher som visades. Det gjorde inget, för jag fattade snabbt tycke för det svenska landslaget. Inga större profiler egentligen, men de spelade med glädje, passion, kunnande och en stor portion ödmjukhet. Så när andra jämnåriga gick runt och drömde om att spela med Zinedine Zidane och de andra, så ville jag hellre slå lite bollar med Mikael Tillström eller lira en dubbel med Jan Apell och Nicklas Kulti.
Det hjälpte förstås att det svenska tennislandslaget var oerhört framgångsrikt med flera titlar på 90-talet, det ska inte förnekas. Tyvärr håller laget inte samma standard i dag. Sveriges två bäst rankade spelare Markus Eriksson och Patrik Rosenholm är knappt bland de 500 bästa i världen. Det är ett tungt vemod som drabbar en när man jämför då med nu.
Inget ont om Eriksson och Rosenholm förresten. Jag träffade dem på en tävling i Ystad i somras (bild nedan från finalen), det är sympatiska och trevliga killar som är seriösa med sin tennis. Jag unnar dem all framgång, men tvivlar på att kunnandet och talangen räcker till för att de ska kunna slå igenom på allvar.
Följdaktligen hejar jag alltid på Danmark i sportsammanhang. Jag är ingen inbiten sportspatriot som bänkar sig framför dumburken så fort det luktar OS-guld i segling, sportskytte eller någon annan undanskymd idrott, det måste vara en sport som intresserar mig. Men då går jag å andra sidan igång som en hipster på en ekologisk loppis.
Det finns dock ett – eller möjligen två – undantag. Där jag faktiskt hejar på Sverige och unnar dem framgång. För det mesta hyser jag samma känslor för svenska landslag som jag gör för tyska, moldaviska och ghanesiska. Det vill säga inga alls. Jag tillhör inte dem som tycker att man kan heja på flera länder och kan byta så fort ens lag är utslaget. Det är Danmark eller inget, med undantag för extrema buskisar och underdogs. Som kenyanska skidåkare eller hundrameterslöpare från Tonga.
Undantaget är det svenska skidskyttelandslaget – och framför allt tennislandslaget. Tennis är tillsammans med fotboll det som dominerat mitt sportintresse både då & nu. När jag fick upp intresset för tennis präglades sporten av sköna profiler som Pete Sampras, Andre Agassi och Goran Ivanisevic, och jag försökte se så mycket som möjligt även om TV-utbudet var minst sagt begränsat i mitten av 90-talet. Jag fick nöja mig med Davis Cup-matcher på SVT, men det var inte fy skam.
Logiskt nog var det bara Sveriges matcher som visades. Det gjorde inget, för jag fattade snabbt tycke för det svenska landslaget. Inga större profiler egentligen, men de spelade med glädje, passion, kunnande och en stor portion ödmjukhet. Så när andra jämnåriga gick runt och drömde om att spela med Zinedine Zidane och de andra, så ville jag hellre slå lite bollar med Mikael Tillström eller lira en dubbel med Jan Apell och Nicklas Kulti.
Det hjälpte förstås att det svenska tennislandslaget var oerhört framgångsrikt med flera titlar på 90-talet, det ska inte förnekas. Tyvärr håller laget inte samma standard i dag. Sveriges två bäst rankade spelare Markus Eriksson och Patrik Rosenholm är knappt bland de 500 bästa i världen. Det är ett tungt vemod som drabbar en när man jämför då med nu.
Inget ont om Eriksson och Rosenholm förresten. Jag träffade dem på en tävling i Ystad i somras (bild nedan från finalen), det är sympatiska och trevliga killar som är seriösa med sin tennis. Jag unnar dem all framgång, men tvivlar på att kunnandet och talangen räcker till för att de ska kunna slå igenom på allvar.
.jpg)
Om någon timme åker jag till Helsingborg för att se dubbeln i landskampen mellan Danmark och Sverige. Lagen spelar för att hålla sig kvar i tennisens division 2 och det är fördel Danmark som leder 2-0 i bäst av fem matcher. Jag har lite blandade känslor, för å ena sidan är man ju dansk och vill alltid, ALLTID se Danmark slå Sverige. Å andra sidan vurmar jag för svensk tennis. Men med tanke på det rådande styret inom svenska tennisledningen – så är det heja Danmark!
Med mindre alltså Sverige ställer upp med Nicklas Kulti och Jan Apell i dag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar