Som jag berättade i mitt
comebackinlägg så har jag ju gått och kärat ned mig totalt under sommaren och
över hösten. Skitbra känns det, trots det delikata faktum att hon just nu
befinner sig på andra sidan planeten.
Redan innan vi började dejta så var det klappat och klart med jorden runt-resan, så vi bestämde oss för att bara träffas och lära känna varandra innan hon åkte för att sedan se om fundamentet var tillräckligt stabilt för att vi skulle kunna fortsätta träffas när hon kom hem i februari. Om timingen var rätt och om vi befann oss i skeden av våra liv där vi kunde bygga vidare på det vi påbörjat. Hon var inte intresserad av ett långdistansförhållande och jag var inte heller särskilt sugen på en Skype-flickvän.
Nu blev det ju inte riktigt som planerat. Man kan aldrig bestämma vad hjärtat ska tycka och någonstans på vägen föll vi handlöst. Så när snacket om framtiden kom upp så var det aldrig något snack från någons sida om att det här var för bra för att lägga åt sidan. Vi ville ge det ett försök, jorden runt eller inte.
Och det har jag inte ångrat en sekund. Visst, det är inte optimalt, och saknaden gör sig påmind mest hela tiden. Men det är en sund saknad, vi behöver inte prata varje dag för att veta vad vi känner och även om det var svårt i början så har vi växt in i något som vi båda tror starkt på och då går tiden faktiskt mycket snabbare. ”Sören, det är snart februari” säger vännerna och jag hade lite svårt att tänka så positivt när hon åkte i början av september, men nu förstår jag vad dom menar. Tiden går snabbt. Snart är hon hemma igen och jag längtar. Det är något jag aldrig känt tidigare, så starkt att jag kan kan skypa med henne i timmar utan ens att tänka på att tiden gått.
Redan innan vi började dejta så var det klappat och klart med jorden runt-resan, så vi bestämde oss för att bara träffas och lära känna varandra innan hon åkte för att sedan se om fundamentet var tillräckligt stabilt för att vi skulle kunna fortsätta träffas när hon kom hem i februari. Om timingen var rätt och om vi befann oss i skeden av våra liv där vi kunde bygga vidare på det vi påbörjat. Hon var inte intresserad av ett långdistansförhållande och jag var inte heller särskilt sugen på en Skype-flickvän.
Nu blev det ju inte riktigt som planerat. Man kan aldrig bestämma vad hjärtat ska tycka och någonstans på vägen föll vi handlöst. Så när snacket om framtiden kom upp så var det aldrig något snack från någons sida om att det här var för bra för att lägga åt sidan. Vi ville ge det ett försök, jorden runt eller inte.
Och det har jag inte ångrat en sekund. Visst, det är inte optimalt, och saknaden gör sig påmind mest hela tiden. Men det är en sund saknad, vi behöver inte prata varje dag för att veta vad vi känner och även om det var svårt i början så har vi växt in i något som vi båda tror starkt på och då går tiden faktiskt mycket snabbare. ”Sören, det är snart februari” säger vännerna och jag hade lite svårt att tänka så positivt när hon åkte i början av september, men nu förstår jag vad dom menar. Tiden går snabbt. Snart är hon hemma igen och jag längtar. Det är något jag aldrig känt tidigare, så starkt att jag kan kan skypa med henne i timmar utan ens att tänka på att tiden gått.
Mina vänner är förstås
glada för min skull. Killarna i laget också. Även om man fick smaka på en del
gliringar när man satt nykter på lördagens lagfest. ”sicken pli hon har på
honom på avstånd – tänk sen när hon kommer hem! ” och ”var har du kopplet?” var
några av alla älskvärda kommentarer man fick höra. Jag kan ta det.
Det har för övrigt gått
nio dagar av 38 i sober oktober. Men vem räknar...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar