Det finns dom som köar i timmar för att skaffa en ny telefon, de som campar flera dagar för att få biljetter till en koncert, och dom som trotsar kylan för att se sina fotbollshjältar träna. Jag vet exakt hur det är. Själv sitter jag vaken i natten och inväntar det senaste avsnittet av Oprah...
Innan ni börjar vifta med regnbågsflaggorna vill jag förklara mig.
I natt visas nämligen den bandade intervjun med Lance Armstrong, cykelstjärnan som blivit Amerikas nationalidol efter att ha vunnit världens tuffaste cykellopp Tour de France sju gånger. Innan dess hade han drabbats av testikelcancer och besegrat den, vilket fick honom att engagera sig i sjukdomen och starta projektet LiveStrong. Ni minns väl de gula armbanden som alla gick med ett tag? Jag hade mitt i fyra år, tills det gick sönder.
Jag har varit en stor supporter av cykelsporten ända sedan mina barndoms ben. Inte för att jag själv varit någon fena på att cykla, det dröjde nästan till tonåren innan jag behärskade konsten till fullo. Men på TV har det alltid fascinerat mig, och är det någon sport vi danskar följer intensivt (förutom fotboll och handboll) så är det cykling.
Därför plågar det mig när jag gång på gång måste försvara sporten, när det ena dopningsfallet följer efter det andra. Jag älskar att följa Tour de France och de belgiska klassikerna på TV och har till och med varit på plats för att se det live. Jag är trött på att vuxna människor inte vill vinna utan att fuska och jag har inget till övers för de som åker fast och gråter ut i media.
Nu är jag i och för sig säker på att fusket är lika utbrett inom många andra toppsporter och man ska inte inbilla mig att spelarna i exempelvis hockeyligan NHL har rent mjöl i påsen. Inte ens svenskarna. Basebollspelarna och kampsportsikonerna är säkert inte bättre. Men det är ingen ursäkt för att cyklisterna turnerar runt som rullande apotek.
De senaste tio åren har den ena efter den andra stora cykelprofilen ertappats eller erkänt doping. Min och många andras nationalhjälte Bjarne Riis erkände för några år sedan att han var dopad när han vann Touren 1996. Ändå fortsätter han stå i spetsen för ett av världens bästa cykelstall, som om inget hänt. Det är ännu ett problem som sporten måste jobba med. Att rensa bort alla syndarna, oavsett om det är dåtid eller nutid. Frågan är bara om det är möjligt - det verkar alltid uppkomma nya sätt att manipulera systemet.
Lance Armstrong har länge misstänkts för doping - vinner man Touren sju gånger är det ofrånkomligt, tyvärr - men har nekat hårdnackat hela tiden. Nu verkar bevisen dock ha hopat sig till en klump som inte ens Armstrong kan svälja, och jag är rätt säker på att vi får ett erkännande i natt.
Konstigt nog känner jag att min passion för sporten inte kommer att minska. Jag kommer att se fram emot årets Tour De France minst lika mycket som alltid annars. Det som skrämmer mig lite är att man nästan börjat vänja sig, och att en del av mig kanske rentav accepterat dopingen som en del av sporten.
Men så är jag också hög på koffein när jag skriver detta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar