Sitter och kollar på VM-kvalmatchen mellan Danmark och Armenien som spelas i Parken just nu. Det är 20 minuter kvar att spela och gästerna leder med 3-0. 3-0! Mina landsmän blir totalt utspelade just nu och drömmen om ett slutspel i Rio de Janeiro nästa sommar kan vi så smått lägga till handlingarna.
Jag är en ganska flitig besökare på nationalstadion när landets främsta spelar (bildbevis nedan) och satt halva eftermiddagen och fingrade på beställ-knappen på biljettsidan, men valde i sista stund att låta det bero. Och tur var väl det. Inte ens fatbamsingarna hade kunnat trösta mig efter och undan en sådan insats.
Jag är medveten om att Danmark är ett litet land på kartan och ej heller en av världens tyngsta fotbollsmakter. Jag vet ju det. Men vi (jag säger oftast bara "vi" i medgång) vann ju EM i 1992 och efter den skrällen har man naivt fått för sig att man inte bara ska vara med i alla slutspel, men man har också en stilla tro på att man med lite tur kan fajtas om medaljer. Sen gör det alltid lika ont när man väl inser att så inte riktigt blir fallet. Vill minnas att jag i en gammal blogg på Fotbollskanalen jämförde det med att bli dumpad - och det är exakt så jag känner mig nu också.
Egentligen borde jag väl gå loss på pinsebryggen och gråtyla falskt till All By Myself eller Fan Fan Fan men i stället ska jag sätta mig ned (med en pinsebryg förstås) och återse finalen från 1992 när Danmark spöade allsmäktiga Tyskland i finalen i Sverige efter att John "Faxe" Jensen "ramt den lige i röven" till 1-0 och Kim Vilfort avgjort efter en schysst skarvnick av en solbränd Claus Christiansen. Det var bättre förr.
Kvällens behållning - med danska ögon sett - var när en av armenerna rensade bollen rätt i nötsäcken på en lagkamrat, så till den milda grad att han fick hjälpas av planen. Såg ungefär ut så här.
Matchen slutade precis.
0-4.
Avgå alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar