Ett vad och ett varför

Att jag inte lär mig. Jag borde egentligen aldrig slå vad, eftersom jag sällan vinner. Och när jag väl vinner, så är det oftast den där jävla äran vi har slagit vad om, som egentligen inte betyder något alls men ändå är viktigt för stoltheten - en stolthet som jag ändå inte bryr mig särskilt mycket om.

Nu har det hänt igen. Jag har förlorat. Minns ni i höstas när jag och min gode vän och nemesis Peter gjorde upp om vem som kunde tippa den slutgiltiga handbollstabellen bäst? Jag var så säker på att jag skulle vinna att vi slog vad om att den som förlorade fick äta upp sin hatt. Bokstavligt talat.

Jag förlorade.

Så nu är det bara att sätta sig ned, duka upp med en fjollig tyghatt från HM och en flaska HP-sås och skrida till verket. Allt förstås flitigt dokumenterat av min baneman.

Men skam den som ger sig. Som ni trogna bloggläsare vet vid det här laget ska jag utmana Döden i Malmö Halvmarathon i augusti. Min käre rumskamrat Gary ger mig inte många chanser att varken genomföra eller överleva, och har dessutom fräckheten att påstå att han otränad kan vara snabbare än en tränad och smidig Sören i augusti. Det kan han förmodligen, även om han är den äldsta 29-åringen jag känner med sin onda rygg, dåliga knän och konstanta halsbränna. Men jag låter honom inte få nöjet att smäda mig, så jag ska lägga krut, svett och en jävla massa tårar i att smiska hans brittiska bak i spåret.

10 kilometer. 1 000 kronor till vinnaren. Fullständigt avtal följer nedan, med en liten korrigering: Det är år 2011 som gäller, oavsett vad som står på pappret...

Vad säger ni? Plockar jag honom? Är jag dum i huvudet? Det sista var en retorisk fråga.