För två veckor sedan fick jag ett nostalgiskt infall och gick och köpte ett hopprep. Idiot, tänker ni säkert, och smickret är befogat. Jag har nämligen aldrig kunnat hoppa hopprep, och följdaktligen aldrig varit särskilt förtjust i att ägna min tid åt den sortens monotoma tramserier (det finns andra handledsbaserade repetitionsnöjen som är roligare.... såsom badminton...) men lik förbannat drog jag upp hundralappen varpå tjejen i kassan roat frågade "present eller?". Jag sa nej och gick därifrån med hennes skeptiska blick i nacken.
Anledningen till att jag köpte hopprepet var att jag var nyfiken på om jag var en lika värdelös hoppare som när det begav sig i låg- och mellanstadiet. Det är ingen underdrift när jag proklamerar att jag sannolikt är världens sämsta hopprepshoppare (kom på ett mera passande ord om ni kan). Småskolan var innan den tiden då jag kunde skratta åt mina brister. På rasterna var det bara tjejerna och den kommande bögen i klassen (inte Nils) som hoppade hopprep. Då kunde man spela fotboll i stället. Men på idrottslektionerna skulle djävulens strypsnara alltid fram som uppvärmning och jag var faktiskt genuint skräckslagen och försökte komma på ursäkter att slippa undan hoppandet.
För det mesta gick det bra. Det var toalettbesök, skoknytningar och ont i knäna som gjorde att jag "tyvärr" missade uppvärmningen. Men så var det den gången i fyran eller femman när läraren läste min bluff och jag vackert tvingades in i ledet. Jag har nog aldrig varit så nervös i mitt liv. Jag bad till gudarna att de före mig skulle bryta rytmen och träffa repet med benet, eller att nån kanske skulle halka och åka på en hjärnskakning. Vad som helst för att slippa. Men givetvis stod alla och hoppade i takt när jag skulle in, och jag bommade direkt efter att ha "letat läget" i vad som kändes som en evighet. Tre-fyra gånger till var jag den svagaste länken och till slut fick jag nog.
När jag tänker tillbaks är den gymnastiklektionen förmodligen första gången jag brutit ihop på allvar. Det har varit en handfull gånger sedan dess men aldrig har jag känt mig så misslyckad och onödig i världen som då. Att inte ens kunna hoppa över ett rep nere vid mina fötter! Så jag förflyttade mig ur klungan bort till ena väggen i gymnastiksalen, satte mig ned, lade ansiktet i händerna och stortjöt. Märkligt nog var det ingen som märkte det, hoppandet bara fortsatte och ingen verkade se den bölande buffeln i hörnan. Tids nog slutade tårarna rinna och jag kom därifrån med hedern i behåll och ett saligt löfte om att aldrig, aldrig, hoppa hopprep igen.
***
Tills nu. Mer än femton år har gått och det är dags att göra upp med mina demoner. Hopprepet är en av dem, simningen den andra. Vissa nätter kunde jag inte sova om jag visste att det var simning på schemat dagen efter och de få gånger då jag inte lyckades fejka sjukdom eller skada tillräckligt bra höll jag mig jävligt nära kanten, och ständigt med lärarens krok/livhank i sidan och klasskamrater på väg åt andra hållet efter att ha varvat mig.
Jag var livrädd för vatten och är det fortfarande, men har vissa planer på att börja bekämpa mina spöken eller drunkna i försöket...
Den senaste veckan har jag varit flitig med hopprepet. Utan framgång, ska sägas. Dels för att det inte riktigt finns någon plats att träna på. Lägenheten är för liten och jag vill inte visa mig alldeles för publikt, så jag har hoppat lite i innergården. Men förra veckan stod jag i eftermiddagens halvmörker och studsade på innergården när grannfrugan från Irak kom förbi med sin smutstvätt, stannade upp och stirrade på mig. Jag tittade tillbaks och vi bara stod där som statyer tills jag så smått började hoppa igen. Hon dröjde sig kvar men gick efter en halvminut (det kändes som en timme). Då lovade jag mig själv att jag ska träna i fetsmyg framöver, och nu är rephelvetet hemma hos morsan där jag kan hoppa och studsa i trädgården som vilken byfåne som helst.
Jag skulle kunna avsluta med en ordvits och säga att det finns hopp för mig i den här frågan, men det vore lika idiotiskt som själva inköpet av hopprepet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar