Världens Tuffaste Tatuering

Den senaste tiden har jag funderat en del kring huruvida jag ska fatta mod och fixa den där tatueringen som jag lovade min vän Erik att vi skulle få i gemenskap. Allt började på hösten 2009 när vårt kära fotbollslag AIK var på väg mot guldet. Erik, vars norrländska kropp sedan tidigare pryds av gaddningar, sa "faaan, Sören, om AIK vinner guld går vi och tatuerar oss" och just då verkade det som ett litet pris att betala för att se sitt manskap bärga den slutseger som vi väntat så länge på.

Givetvis vann AIK. Erik och jag grät av lycka på sportsbaren när guldet var ett faktum. Han grät riktiga, manliga fotbollstårar. Mina tårar var lika delar den äkta varan och lika delar champagne. Innerst inne grät jag nog också lite i förskott när jag tänkte på mig i stolen med en fet bläckborr på väg mot min arm. Erik var exhalterad och ville boka tid redan nästan vecka. Jag drog ut på det och sa att jag behövde fila på ett motiv.

Sen gick tiden och jag lyckades få Erik att glömma vår överenskommelse. Mycket tack vare en stor mängd sprit. För någon vecka sedan påminde han mig igen och jag tog en seriös funderare och gick nästan med på förslaget när jag insåg att jag faktiskt redan har världens tuffaste tatuering.

***

I somras infann sig en av dom där jobbiga sommardagarna, ni vet när det egentligen är för varmt för att göra något men ens vita tänk tvingar en att hitta på något ändå eftersom varma sommardagar på ett år oftast kan räknas på en hand. Den här dagen hade jag bestämt med en vän i Ystad att vi skulle spela tennis och kolla på fotbolls-VM efteråt, så jag hoppade på cykeln och rullade de tio kilometerna från morsans boning till polaren. Sagt och gjort spelade vi tennis och drack öl samtidigt, blott för att fortsätta konsumtionen under och efter fotbollsmatchen och grillandet. Vädret var varmt och ölen var kall. En vacker symmetri, resonerade vi.

Där borde jag satt stopp och cyklat hem. Dagen efter skulle jag nämligen med min flickvän till Köpenhamn, i ett svagt ögonblick hade hon bestämt sig för att byta studieort i Danmark för att vara närmare mig och nu skulle vi lämna in hennes papper. Under hela kvällen tänkte jag "jaja, det ordnar sig. Bara en öl till så sticker jag."

Men det skulle dröja till dom små nattetimmarna innan jag vinglade hemåt. Efter några kilometer fick jag dock upp koncentrationen och ångan och för säkerhets skull tänkte jag övernatta hos farsan, vilket förkortade cykelturen avsevärt. Allt gick bra, tills jag i sista svängen innan hemmet kom för nära trottoaren, fick panik, svängde ut och bländades av en bil från motsatt riktning för att i nästa sekvens bli träffad av en bil bakom mig vars backspegel skickade mig rätt ner i diket och in i en vägskyltstolpe.

Bilarna körde vidare. Jag låg kvar en stund innan jag tog mig upp. Cykeln var förstås oskadd - så är det alltid. Men jag märkte direkt att min högerarm krånglade och gjorde ont som fan. Så ont att jag knappt kunde hålla mig medveten. Ringde min flickvän men förmådde inte att uttrycka mig förståeligt, smärtan i kombination med spriten i blodet satte stopp.

Efter vad som kändes som en evighet kom jag hem till slut. Dagen efter väcktes jag av flickvännen som hade åkt hela vägen från Lund till Ystad och nu stod utanför min dörr, orolig och förbannad. Jag har aldrig känt mig så skamsen och liten som människa som när jag öppnade dörren och i en bråkdel av en sekund mötte hennes sårade blick, innan jag tittade bort igen. Jag fick en förtjänt utskällning, men hon var ändå inte så förbannad som jag trodde att hon skulle vara. Senare - i samband med att vårt förhållande tog slut - erkände hon att hon förmodligen hade varit argare om hennes känslor för mig varit starkare.

Förmodligen hade det tagit slut mellan oss även om jag inte hade gjort bort mig den natten, men "tänk om"-tankarna poppar fortfarande upp med jämna mellanrum. När jag mötte hennes blick den morgonen bestämde jag mig för att växa upp, bruka allvar och aldrig göra om liknande misstag. Jag bestämde mig för att skärpa till mig och göra allt jag kunde för att bli bättre för mig och för henne. Och det blev jag. Men det hjälpte inte. Även om cykelturen kanske inte var huvudorsaken till uppbrottet så var det i alla fall en bidragande faktor till att det så småningom tog slut mellan oss. Och något sånt vill jag aldrig utsätta mig själv och min omgivning för igen.

Mitt högra nyckelben är en ständig påminnelse om min dumhet. Den natten slog jag i armen så hårt att jag nästan bröt nyckelbenet, och i stället för att operera så lät jag armen läka på gammaldags vis. Med tid. Men fortfarande kan jag se skadan när jag står framför spegeln, och det värker i armen när jag ska klia mig på ryggen eller kasta upp en tennisserv.

Jag skulle kunna operera bort smärtan, men jag har valt att behålla det som det är. På så vis glömmer jag aldrig varken natten, flickan eller hur jävla självisk och idiotisk man kan vara som värst. Nyckelbenet har blivit som en tatuering. En tatuering av det sällsynta slaget som faktiskt betyder något, till ett väldigt högt pris som jag förtjänade att betala.

Ni får gärna kalla mig ynkrygg och fegis, men jag kommer aldrig skaffa fler tatueringar.

Den jag har kan inget bläck, nål eller motiv i hela världen överträffa.

Så varför ska jag då skaffa en till?