Jag kan inte sy, så vad fan gör jag med alla lösa trådar?

Hej bloggen.

Förlåt att jag inte skämt bort dig som jag gjorde i början av månaden. Helt plötsligt har världen lyft upp mig och snurrat mig flera varv, och jag har haft svårt att hitta balansen nu när jag så smått börjar komma ned på jorden igen.

Det känns som att man ständigt sätts på prov och blir angripen från alla håll och kanter. Det är missade tentor, sista rycket med fotbollsklubben, sista försöket att få tillbaks den där tjejen man vill ha men inte kan få. Det är små flyttplaner och stora funderingar på om det jag pluggar verkligen är rätt för mig. Bara för att nämna några punkter. Och någonstans på vägen har jag tappat mitt självförtroende.

Jag märkte det för första gången för två veckor sedan när jag hade lektion på praktiken, och min auktoritet var som bortblåst för att jag hade lika mycket utstrålning som katedern jag satt på. Eleverna märkte det och sket i princip i allt jag sa, och jag var alldeles för svag för att ta kommando, och ta klassrummet i besittning som det så fint heter. Om två veckor ska jag ut igen - blir det ingen ändring då går jag raka vägen till min mentor och kastar in handduken. En lärare som inte kan kliva in i rollen - oavsett självförtroende - är ingen bra lärare.

Jag märkte det också på Kalles sublima utflyttningsfest, där jag knappt inledde ett samtal på hela kvällen. Jag märker det i allt jag gör - jag kan inte se folk i ögonen längre, tar ingen kontakt och har inget vettigt att säga om någon mot förmodan skulle styra upp en dialog med spöket som är jag nu för tiden.

På något sätt måste det bli ändring på det här. Det bara måste. Jag är inte deprimerad. Jag är irriterad. På att vara så här. Det gäller nog att bryta ned samtliga problem och ta tag i dem, ett i taget. Får jag lite bättre kontroll på det här kaoset så kommer jag snart kunna fokusera på det positiva som jag brukar, och då kommer självförtroendet säkerligen också tillbaks.