Kvalspelsskägget!

Jag vet inte om det är för att jag är förkyld och helt saknar energi att göra en sån triviell syssla som att raka mig, eller om det är för att mina gedigna lagkamrater fixade kvalplatsen i helgen (och ännu viktigare, skickade ned rivalerna från Sövestad till division 7) men jag satt här med min snoriga näsa och min raspiga kind och fick alla tiders idé som jag hoppas att resten av fotbollslaget hakar på.

Ända sedan jag fick mörkare (men inte särskilt mörk) röst och hår på diverse ställen för sisådär 20 år sedan har jag varit tvungen att raka mig ett par gånger i veckan. I takt med att jag har blivit äldre har jag sett mina vänner odla skäggväxt och jag har försökt med det samma, men utan något vidare resultat. På gymnasiet testade jag en variant med lite hakhår:

Det gick sådär...Min rara vän Åsa sa att det var det fulaste hon sett och att jag aldrig mer fick göra så. Jag var väl inte helt nöjd själv heller, kliade som fan gjorde det. Men det var det enda stället (i ansiktet) där jag var kapabel att odla en samling hår. Annars var det några hårstrån här, några där och vissa helt kala områden i bästa Michael Jackson-stil. Och så rödlätt förstås.

***

Nu är jag lite äldre och visare och vet att jag aldrig kommer vinna någon mustaschtävling eller få sådant där sexigt skägg som tjejerna på dejtingsidorna efterlyser.

Men det ska inte förhindra mig i att utlysa en skäggtävling ändå inom laget. De närmaste veckorna väntar nämligen två kvalspelsmatcher för att stanna kvar i division 6 och min förhoppning är att vi gemensamt odlar slutspelsskägg - fast kvalspel då förstås. Sen blir det en stor omröstning på avslutningsfesten där vinnaren - han med den konstigaste/roligaste/fulaste/finaste skäggväxten vinner. Vad priset består av har jag inte riktigt kommit på men jag är öppen för förslag....

För ordningens skull kommer här en lista på deltagarna med förhandsfavoriterna först och barberar-blåbären längst nere.

1. Robban
Robban är skäggväxtens svar på en erektion, man kan nästan följa händelseförloppet från liten prick till fullskalig produkt på få ögonblick. En respektabel ålder kombinerad med speediga gener gör att Robban är given etta och stor segerkandidat. I all ärlighet är konkurrensen ju inte mördande heller..

2. Noam
...om det alltså inte vore för vårt israelse nyförvärv Noam, som må ha en kal hjässa men som väger upp det med en tät ansiktsbuske. Kroppspråket nedan kan tyda på att han redan känner att segern är hemma.

3. Sam
Har även han begåvats med en reptilsnabb skäggväxt, ibland kan han raka sig innan han går och duschar och måste sedan raka sig igen när han torkat sig. Frågan är dock hur det är ställt med fantasin, då undertecknad endast sett en enda variation av skägg. Vi skulle vilja se en snygg mustasch eller en kaxig getabockshake.

4. Magnus
En av lagets veteraner som varierar tredagarsskägget med att komma slätrakad till vissa matcher och träningar, vilket kan förklaras med att han är en av få i laget som har ett riktigt jobb. En outsider.

5. Mikkel
Det smärtar mig att min egen bror är högre upp på listan än mig själv, men Mikkels skäggväxt kan kort och gott förklaras med lathet. Jag kan inte minnas att jag nånsin har sett junior raka sig med hyvel, men den är säkert gömd nånstans. Långt, långt borta...

6. Gustaf
Liksom Magnus en man av dignitet och med ett arbete som fordrar att man ibland ser respektabel ut, vilket stoppat alla sorters utsvävningar i ansiktsregionen. Men potential, det finnes.

7. Lars
Här är jag nyfiken. Finns det månne en liten ewok gömd i Lars? Hög i Hälgehatten och stor i truten är han, vår store underhållare, men kan han hävda sig när det kommer till en annan del av huvudet?

8. Mikael
Jag har känt Mikael i lång tid (väldigt lång tid, känns det som ibland) men kan inte riktigt minnas att ha sett honom i varken tangorabatt eller fullskägg. Men ger han sig fan på det kan han bli giftig, så länge ansiktshåren inte är lika sköra som hans knä...

9. Dennie
Vår gode tränare har genomgått en förändring av anletet på sistone. Frisyren har blivit kortare och munregionen har fått en ram av hår i bästa Jack Sparrow-stil. Väldigt moderiktigt, och det lär säkert falla en och annan fjäskröst också.

10. Håkan
Den assisterande tränaren överraskade allt och alla när han en dag dök upp på idrottsplatsen med slätrakad feja och såg ut som om han kunde ta en plats i juniorlaget. På utseendet alltså, inte fotbollskunnandet. Har kapacitet att skrälla, men frågan är om han får lov hemifrån?

11. Sören
Faktiskt. Mina mörka polisonger kompletterar mina rödbruna ansiktsstrån, även om vissa kritiker menar att det inte är skägg på kindens sidor - "det är påklistrade könshår" och även om jag kan mönstra totalt tre hårinvånare ovanför läppen så kan jag nog slå mig in i elvan. Eller ta en plats på bänken, som vanligt.

12. Fredrik
Lagets prettyboy lämnar helst inte lägenheten om inte kinden är slät som en barnrumpa och frisyren är hundraprocentig. Eller om det är dagen efter, då skiter han mest i vilket. En outsider, men det beror på humöret. Och hur många kvinnliga åskådare det finns på kvalmatcherna...

13. Tim
Vårt engelske nyförvärv tillika nyblivna pappa lär ge det ett hederligt försök, men det är nog mera sannolikt att hans dotter får skägg först.

14. Övriga
Vi har ett ganska ungt lag och med risk för att dra alla över samma hyvel så har jag svårt att se hur 90-talisterna Filip A, Jesper, Markus, Andreas, Kasper, Alexander, Anton, Marcus, Filip FS, Sebastian och Johan ska kunna hinna inträda i puberteten och utmana på två och en halv vecka. Men jag välkomnar försöket.

Nytt allt

Jag känner mig lite som han killen i kortfilmen "Signs" just nu. Men bara som han är i dom där minuterna innan han träffar den där söta Zooey Deschanel-kopian och börjar skyltflörta.



Därmed inte sagt att jag är ute efter en plakatfling (fast det hade varit skoj) utan snarare det faktum att dagarna glider förbi utan att jag känner att jag får något vettigt uträttat. Det är en grå klump av tristess och den gör mig jävligt rastlös. Inte deprimerad eller låg, bara rastlös.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg börjar jag allt oftare tänka på att flytta hem till Danmark. Det är där jag hör hemma. Så har det alltid känts, men för varje år som går blir jag allt mer skeptisk till om jag nånsin kommer hem igen. Men nu känner jag mig redo och har därför sökt en tjänst i Köpenhamn. Osäkert om jag får den, men det känns helt rätt att försöka.

Jag vill också ha nya intryck. Nya resor. Nya bekantskaper och ny boendesituation. Nytt allt. Det känns som tillvaron inte utvecklas för mig, och jag är inte längre den som bara accepterar att det är så. Jag gillar inte att vara så här rastlös och jag vet faktiskt inte vad det beror på, att det kommer nu. Min gode vän Andreas sa att det nog var en tidig 30-årskris, men hur kan det vara det när jag knappt känner mig som 25?

Fortsättning lär följa.

Sören och den sjungande smygserben

Jag tillhör den kategori av människor som man oftast inte lägger märke till, och för det mesta är det helt okej. Jag har inget större behov av att synas – förutom i rollen som skribent förstås – och har accepterat att jag inte är den man fäster blickarna på i baren eller på stan.

Men ibland händer det att folk kommer fram och snackar, och när jag väl inleder ett samtal med folk jag inte känner händer det att konversationerna blir timslånga och ofta leder till bra vänskaper, korta romanser eller till och med förhållanden.

Vi kan med största säkerhet stryka de två sistnämnda kategorierna när det gäller gårdagens bravader, men jag stötte på en kroatisk tennisentusiast som var väldans underhållande. Allt började med att grabbarna och jag kollade in vårt älskade AIK på stammishaket (det började egentligen ännu tidigare, med en slottspromenad och svampplockning i Torup och bokskogen. Moa ville plocka björnbär – vår skörd slutade på ett ynka bär, en jävla massa svamp och fyra feta fästingar) och glada i hågen efter segern mot Örebro begav vi oss vidare till nästa ställe.

Väl där visades US Open-final mellan spanske Nadal och serbiske Djokovic, som följdes av mitt posse och en handfull balkanboys i baren. I takt med att tiden blev sällskapen mindre, och till slut gjorde vi gemensam sak, den 40-nåntingårige kroaten och jag. Han hejade ivrigt på Djokovic (”DJOOLE!”) och struntade i att spelaren var serb och han kroat. ”Spelar ingen roll, det är våra bröder och systrar” sa han och vi började osökt tala om kriget, som han flydde från 1993. Med matchen igång samtidigt blev det förstås också mycket tennissnack och när haket stängde kollade vi klart matchen hemma hos mig. Kroaten fick erbjudandet att dricka upp all min sprit, vilket han tacksamt nappade på. Och som han tog den chansen! (På vägen från krogen till lägenheten undrade jag om vi skulle köpa blannevann. Han sa att han inte blandar sprit med något annat än sprit) Han berättade också att han startat ett band, men jag minns inte namnet. Nånting med A och K, nått verb. Anonyma Konsumenter? Kommunistiska Alfahanar? Arroganta Konsonanter?

 I alla fall, han undrade om jag ville vara med i bandet. Jag sa ja. Han frågade om jag kunde spela något, förslagsvis stråkar. Jag sa nej, men jag sjunger dugligt. Han kickade mig ur bandet, sa att han själv var sångare och bröt ut i högljudd och passionerad balkanballad likt sparven från Sarajevo. ”For fucks sake” skrek min roomie från andra rummet när den nattliga sömnen fick ett abrupt slut, och jag måste erkänna att jag själv var lite skeptisk. Men inlevelse hade han, det kan Gary intyga.

Jag passade på att spela några av mina favoritlåtar från hans del av Europa, låtar som förstås kommer från Eurovision. Han nickade erkännande (och sjöng med) när jag spelade Bistro Voda, men var inte lika förtjust när Lane Moje kom på tal. ”Låten är okej, men inte han. Han är ju bög.” sa min något konservativa kompis, som menade att alla bögar kan sjunga. Han frågade misstänksamt om jag var bög eftersom jag gillade låten. Jag sa nej, ”jag sjunger inte tillräckligt bra för att vara bög”.

Nåväl, ett par serenader och resten av min fulvodka senare var min vän glad i hatten och redo för hemfärd till Rosengård, och tackade för kvällen med en rap (lufttömningen, inte musikstilen) och löfte om en tennismatch inom kort, och när jag tog farväl av den ambulanta kosmonauten (så var nog namnet på bandet) tänkte jag att även om jag förmodligen aldrig kommer att träffa killen igen så var jag glad att jag inledde konversationen på krogen, för världen är full av intressanta människor och oavsett om man är sjungande hemtjänst-smygserb eller eurovisiondansk, så har vi alla en historia att berätta. Och det finns alltid nån som lyssnar, om vi bara vågar öppna munnen och berätta den. Till exempel jag.

Jag har ingen aning om vad det är för svamp, men min tarmflora och hjärtrytm meddelar att den i alla fall inte var giftig.

Ännu ett nu-jävlar-inlägg

De brukade komma sådär en gång i månaden, kanske en gång varannan. Men det var länge sedan sist. Nu är det dock läge igen för ett av de där nu-jävlar-inläggen igen.

Det är nämligen så att jag har hamnat i en liten svacka. Jag tror det beror på den totala frånvaron av struktur i min vardag för tillfället. Kursen jag ska plugga har inte börjat än och sommarvikariatet är över, så jag har inga direkta tider att passa på dagarna utan det är först på kvällen som jag har saker på kalendern. Därför dras jag tillbaka in i gammal patenterad dekadens med alla symptom som det innebär.

Dygnsrytmen är helt keff. Jag lagar ingen mat utan käkar mest skit. Dricker för många öl och för mycket kaffe. Skjuter upp alldeles för många saker och ställer in resten, för att jag inte riktigt känt mig fysiskt okej den senaste månaden. Är man inte förkyld härjar migrän och maginfluensa. Kanske beror det på dygnsrytmen och kosten. Förmodligen är det så.

Jag tror det är dags för mig att skaffa en hobby i väntan på att plugget och kneget på vuxenskolan ska dra i gång igen. Kanske skaffa ett sånt där riktigt jobb för en gångs skull, inte bara något deltids-hittepu? Jag har mina ögon på en ställning i Köpenhamn, kan vara läge att göra ett multiryck och flytta dit också. På sistone har jag känt mig så trött på Sverige.

Och så motionen. Sedan halvmaran i mitten av augusti har jag gjort fyra fotbollspass. Ingen löpning eller cykling alls, ingen tennis eller badminton eller något annat. Det är fan för dåligt. Och det både märks i och syns på kroppen. Tänkte kolla min matchvikt hemma hos morsan eftersom hon är den enda jag känner som äger en badrumsvåg, men hon har blivit av (?) med den. Det tar jag som ett tecken på att jag nog inte bör ta reda på hur många kilo jag släpar runt på. Läge att träna bort några av dem tills hon får en ny våg i present om några veckor..... Oops!

I dag var förresten en ganska talande dag för den senaste tidens dipp. Skulle opp i ottan men låg sömnlös hela natten med skaplig skallebank, så någon flytthjälp kunde jag inte erbjuda. Någon fest blev det inte heller på kvällen eftersom det tröt med motivationen. Plus att jag tydligen ska spela fotboll med dom stora grabbarna i morgon (i Höllviken!) och känner att fest inte precis är den optimala uppladdningen i det skicket jag är i. Å andra sidan är det nog inte enligt Svennisboken att sitta och blogga till klockan 04 heller...

Jag googlade jungfru i plural.

Schlafade en timme framför teven men vaknade klar i natten. Var det för att mitt undermedvetna visste att min favoritfilm Collateral gick på dumburken just då? Var det för att min fot sov och jag dreglade på kudden? Jag vet inte, men nu sitter jag i alla fall här mitt i natten och kan inte sova.

Så då kan jag i stället passa på att berätta att debuten som domare gick strålande. Lite för strålande. Visserligen fick jag gå in och hämta slant, visselpipa och penna eftersom jag glömt ta med mig allt ut på plan, men väl där var jag skarp. Det var förvisso ingen högriskmatch (tror jag blåste tre gånger i första halvlek) utan snarare lite för tråkigt, så jag började tänka tvångstankar för att fördriva tiden. Går inkastet om ifall bollen aldrig är inne? Låter mina visslingar gay? Tänk om jag snubblar och sväljer visselpipan, kommer folk alltid kunna höra när jag är i närheten på mina andetag?

Men det gick fint till slut. Nu funderar jag lite på hur helgen ska läggas upp. I lördags ska jag agera flytthjälp och lite senare speaker på en fotbollsmatch. Sen står kvällens val mellan kräftskiva och jungfrufest. Jag gillar inte kräftor, men är ganska svag för jungfrur, så det lutar åt sistnämnda.

Förresten, om det kallas jungfrufest kan ni ju själv gissa temat. Men vad fan har man på sig på ett sånt gille? Bästa förslaget vinner en inbjudan till festen och den enorma äran att vara en del av mitt entourage.

Mjuk men rättvis

I morgon (eller senare i dag, beroende på hur stor respekt man har för dygnets timmar) begår jag min debut som fotbollsdomare. Det är en liten pojkdröm jag haft ända sedan jag insåg att jag förmodligen inte skulle nå några större höjder som spelare (även om jag gjort 4 A-lagsmatcher i division 6 i år, vilket är all time high för mig). Att skipa rättvisa i sporten man älskar mest, det kommer att bli stort.

I somras, när jag tog min domarlicens, var det med ambition om att bli 11-mannadomare och döma på seniornivå och då gärna så högt upp som möjligt eller i en så tuff omgivning som möjligt. Tänkte att en påtvingad ledarroll även kan utveckla mig utanför plan, eftersom jag generellt har tagit ganska mycket skit genom åren. I morgon dömer jag 12-åriga tjejer, det blir nog en ganska bra inslussning i domaryrket även om det känns som att där är ett par steg upp till min ambitionsnivå...

Jag har funderat lite på hur jag kommer vara som domare. Av naturen har jag ganska nära till skrattet, så jag kan inte föreställa mig vara den där auktoriteten som blåser sönder en match för att man har nån slags kontrollbehov. Å andra sidan gillar jag inte när folk på plan och utanför tror att de vet mer om reglerna än domaren själv, så det kommer säkerligen bli en och annan tillrättavisning. Hoppas bara man slipper de allra värsta fallen, de människor vid sidan som varken är bra föräldrar eller fotbollssupportrar. Min gode vän Sam har lovat att komma förbi och agera mentor och slussa mig ömt in i domaryrkets prestigelösa värld, så jag känner mig trygg. Fast egentligen, det hade varit lite kul att göra bort sig i sin debut. Kul, lärorikt och ganska likt mig.

Mjuk, men rättvis. Det är nog min melodi när jag tänker efter.

Sören does Skåne - Falsterbo med Skanör

Mina vänner, det är dags igen. De senaste veckorna har jag åkt länet runt för att hitta dessa små smultronställen i sensommarmyllan som ingen vet om. Jag har bland annat letat i Åkarp, Höör och Hjärup, men innan vi besöker dessa präktiga pärlor är det dags att göra ett nostalgiskt nedslag i Skanör och Falsterbo, eller Skanör/Falsterbo, eller Skanör med Falsterbo. Ni vet vad jag menar.

Första gången jag besökte denna sydvästra Skånes kustkonstellation var nångång i mellanstadiet i samband med någon fågelskådning. Tror jag. Minnesbilderna är väldigt luddiga eftersom det rent ut sagt var skittråkigt.

Andra gången jag åkte dit var förra våren, det var kallt som fan i både Skanör OCH Falsterbo konstigt nog. Resan var med min dåvarande flickvän och nånstans på sandstranden i Skanör insåg jag att det var henne jag ville ha. Tredje gången jag var där var nu i somras, faktiskt med samma tjej fast i rollen som ex. Det var min enda dag på stranden i solen det här året, och det är jag glad för. För jag var röd i ungefär en vecka efteråt. Att jag aldrig lär mig...

Hur som helst. När ni åker till Skanör/Falsterbo får ni absolut inte missa ett besök på glassbaren/cafét Aldo, som kör en grym lakritsglass bland annat. Och är ni hästfrälsta, vilket jag hoppas att ni inte är, så kan jag rekommendera ett besök på... nej förresten, det kan jag inte alls. Däremot skulle jag vilja käka på Gästgivaregården, men det får bli nästa gång.

Limo med punka i Falsterbo.

Som sagt, kallt som fan i Skanör på våren...

En kyrka.

Men desto varmare i Skanör på sommaren...

...............................................................................

SKÅNETRIPPEN

Städer och tätorter med mer än 1000 invånare:

Anderslöv, Asmundtorp, Bara, Billeberga, Billesholm, Bjuv, Bjärnum, Bjärred, Blentarp, Broby, Bromölla, Bunkeflostrand, Bårslöv, Båstad, Dalby, Degeberga, Ekeby, Eslöv, Falsterbo, Fjälkinge, Furulund, Förslöv, Gantofta, Genarp, Gislövs läge, Glimåkra, Glumslöv, Gärsnäs, Hammar, Hanaskog, Helsingborg, Hittarp, Hjärup, Hofterup, Hyllinge, Häljarp, Hässleholm, Hästveda, Höganäs, Hököpinge, Höllviken, Hörby, Höör, Jonstorp, Kivik, Klippan, Klågerup, Knislinge, Kristianstad, Kvidinge, Kågeröd, Kävlinge, Köpingebro, Landskrona, Ljungbyhed, Ljunghusen, Lomma, Löberöd, Lönsboda, Löddeköpinge, Ludvigsborg, Lund, Malmö, Marieholm, Munka-Ljungby, Mörarp, Norra Åsum, Näsum, Osby, Oxie, Perstorp, Påarp, Rydsgård, Sibbhult, Simrishamn, Sjöbo, Sjörröd, Skegrie, Skillinge, Skivarp, Skanör, Skurup, Smygehamn, Staffanstorp, Stehag, Strövelstorp, Stångby, Svedala, Svalöv, Sätofta, Södra Klagshamn, Södra Sandby, Sösdala, Teckomatorp, Tollarp, Tomelilla, Torekov, Tormestorp, Trelleborg, Tygelsjö, Tyringe, Veberöd, Vellinge, Viken, Vinslöv, Vittsjö, Ystad, Åhus, Åkarp, Åstorp, Ängelholm, Ödåkra, Önnestad, Örkelljunga.

Öar:

Hallands Väderö, Ven, Ivö.

Nationalparker:

Dalby Söderskog, Stenshuvud, Söderåsen.

Sjöar:

Finjasjön, Hammarsjön, Immeln, Ivösjön, Oppmannasjön, Vombsjön, V Ringsjön, Ö Ringsjön.

Bojkotta Aftonbladet!

Det finns flera anledningar till att jag bojkottar Aftonbladet och har gjort så i ett par års tid.

1. De driver en osmaklig sensationsjournalistik.
2. Journalisterna snor hellre från andra tidningar än att själv undersöka frågan.
3. De få skickliga skribenterna knuffas undan av mode-, skvaller- och dietskribenter som jagar klick på rubrikerna snarare än skriver förnuftiga artiklar.
4. Det är alldeles för mycket reklam.

Och så vidare, och så vidare.

Men frågan är om inte detta tar priset som årets minst finkänsliga och mest osmakliga. En av mina bloggkollegor uppmärksammade det och jag förstår hans ilska. Jag vet att det är en miss som förmodligen baserats på någon sökgenerator, men det är ändå oförlåtligt pengatänk. Följande fanns på Aftonbladet strax efter att flygplanet med bland andra svenske hockeymålvakten Stefan Liv kraschat i Ryssland.

Bumbibjörnskrymplingen och hans fumliga sidekick

Hej bloggen, live från Stockholm.

Sitter i mitt vandrarhem på Fridhemsplan och kopplar av efter en händelserik (nåja) och intressant första dag på mässan i samband med Tjejmilen på lördag, och mässan i samband. Om ni inte läst föregående inlägg nedan kan jag berätta att jag gör ett gästspel som kollega till min bräcklige vän Robin. Vi står i en vagn och säljer Leksands knäcke med olika pålägg och kanske en liten must på flaska om man vill det. Det gick...sådär...i dag.

Grejen är att jag ända sedan barnsben dragits med negativa egenskaper såsom klumpighet, fumlighet och långsamhet. Det kan jag inte riktigt hjälpa. Så Robins tålamod har verkligen satts på prov i dag, och inte blev det bättre av att mustaschmuppen stukade foten när han skulle kliva ned från vagnen. En fot som han redan vridit om flera gånger. Det kom nästan tårar när han fick lägga sig i vågrätt läge på en lastpall och vila en stund, och folk som gick förbi trodde förmodligen att han druckit för många jordgubbsmust. Resten av dagen fick jag lyssna på hans klagosånger om fotjäveln medan vi fördrev tiden med att servera kunder (förstås) och snacka skit. Det visade sig bland annat att Robin skulle kunna tänka sig att ligga med Gordon Ramsay, vilket oroar mig lite.

Rolig - och förmodligen intern - reflektion från hemfärden: Jag fick bära allt mög eftersom Robin haltade fram. Så där gick jag med väska och kassaskrin med den handikappade bredvid. När vi går över övergångsstället nära vandrarhemmet inser Robin att det går snabbare att hoppa på ett ben, så folk som gick förbi kollade rätt så konstigt på den bumbibjörnande krymplingen och hans storskrattande sidekick med kassaskrinet. Polisen körde också förbi vid övergångsstället och jag undrade hur vi skulle förklara det hela om de frågat...

Apropå Gordon Ramsey. Just nu är han på TV i en direkt kockduell mot en thailändsk superkock med det fantastiska namnet McDang. Jag vill inte titta bort mot den andra sängen, men den sargade fnittrar som en liten flicka åt McDang, och Ramsey ger honom förmodligen lite halvstånd.

För att ni ska se hur fysiskt illa ställt det är med Robin kommer här ett par bilder. Han kan nästan inte gå och beklagar sig över att han knappt kan gå till toaletten. Jag hjälper honom allt jag kan men där går gränsen.

Fotbilder är alltid äckliga. Speciellt denna.

Kolla så ledsen han är.

Bara för att jag kan kommer här en bild på mina nya skor i sann fjortisbloggaranda. 1300 riksdaler svider, men det är AIK-färger och då får man fan unna sig dem.