Jag känner mig lite som han killen i kortfilmen "Signs" just nu. Men bara som han är i dom där minuterna innan han träffar den där söta Zooey Deschanel-kopian och börjar skyltflörta.
Därmed inte sagt att jag är ute efter en plakatfling (fast det hade varit skoj) utan snarare det faktum att dagarna glider förbi utan att jag känner att jag får något vettigt uträttat. Det är en grå klump av tristess och den gör mig jävligt rastlös. Inte deprimerad eller låg, bara rastlös.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg börjar jag allt oftare tänka på att flytta hem till Danmark. Det är där jag hör hemma. Så har det alltid känts, men för varje år som går blir jag allt mer skeptisk till om jag nånsin kommer hem igen. Men nu känner jag mig redo och har därför sökt en tjänst i Köpenhamn. Osäkert om jag får den, men det känns helt rätt att försöka.
Jag vill också ha nya intryck. Nya resor. Nya bekantskaper och ny boendesituation. Nytt allt. Det känns som tillvaron inte utvecklas för mig, och jag är inte längre den som bara accepterar att det är så. Jag gillar inte att vara så här rastlös och jag vet faktiskt inte vad det beror på, att det kommer nu. Min gode vän Andreas sa att det nog var en tidig 30-årskris, men hur kan det vara det när jag knappt känner mig som 25?
Fortsättning lär följa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar