Sören och den sjungande smygserben

Jag tillhör den kategori av människor som man oftast inte lägger märke till, och för det mesta är det helt okej. Jag har inget större behov av att synas – förutom i rollen som skribent förstås – och har accepterat att jag inte är den man fäster blickarna på i baren eller på stan.

Men ibland händer det att folk kommer fram och snackar, och när jag väl inleder ett samtal med folk jag inte känner händer det att konversationerna blir timslånga och ofta leder till bra vänskaper, korta romanser eller till och med förhållanden.

Vi kan med största säkerhet stryka de två sistnämnda kategorierna när det gäller gårdagens bravader, men jag stötte på en kroatisk tennisentusiast som var väldans underhållande. Allt började med att grabbarna och jag kollade in vårt älskade AIK på stammishaket (det började egentligen ännu tidigare, med en slottspromenad och svampplockning i Torup och bokskogen. Moa ville plocka björnbär – vår skörd slutade på ett ynka bär, en jävla massa svamp och fyra feta fästingar) och glada i hågen efter segern mot Örebro begav vi oss vidare till nästa ställe.

Väl där visades US Open-final mellan spanske Nadal och serbiske Djokovic, som följdes av mitt posse och en handfull balkanboys i baren. I takt med att tiden blev sällskapen mindre, och till slut gjorde vi gemensam sak, den 40-nåntingårige kroaten och jag. Han hejade ivrigt på Djokovic (”DJOOLE!”) och struntade i att spelaren var serb och han kroat. ”Spelar ingen roll, det är våra bröder och systrar” sa han och vi började osökt tala om kriget, som han flydde från 1993. Med matchen igång samtidigt blev det förstås också mycket tennissnack och när haket stängde kollade vi klart matchen hemma hos mig. Kroaten fick erbjudandet att dricka upp all min sprit, vilket han tacksamt nappade på. Och som han tog den chansen! (På vägen från krogen till lägenheten undrade jag om vi skulle köpa blannevann. Han sa att han inte blandar sprit med något annat än sprit) Han berättade också att han startat ett band, men jag minns inte namnet. Nånting med A och K, nått verb. Anonyma Konsumenter? Kommunistiska Alfahanar? Arroganta Konsonanter?

 I alla fall, han undrade om jag ville vara med i bandet. Jag sa ja. Han frågade om jag kunde spela något, förslagsvis stråkar. Jag sa nej, men jag sjunger dugligt. Han kickade mig ur bandet, sa att han själv var sångare och bröt ut i högljudd och passionerad balkanballad likt sparven från Sarajevo. ”For fucks sake” skrek min roomie från andra rummet när den nattliga sömnen fick ett abrupt slut, och jag måste erkänna att jag själv var lite skeptisk. Men inlevelse hade han, det kan Gary intyga.

Jag passade på att spela några av mina favoritlåtar från hans del av Europa, låtar som förstås kommer från Eurovision. Han nickade erkännande (och sjöng med) när jag spelade Bistro Voda, men var inte lika förtjust när Lane Moje kom på tal. ”Låten är okej, men inte han. Han är ju bög.” sa min något konservativa kompis, som menade att alla bögar kan sjunga. Han frågade misstänksamt om jag var bög eftersom jag gillade låten. Jag sa nej, ”jag sjunger inte tillräckligt bra för att vara bög”.

Nåväl, ett par serenader och resten av min fulvodka senare var min vän glad i hatten och redo för hemfärd till Rosengård, och tackade för kvällen med en rap (lufttömningen, inte musikstilen) och löfte om en tennismatch inom kort, och när jag tog farväl av den ambulanta kosmonauten (så var nog namnet på bandet) tänkte jag att även om jag förmodligen aldrig kommer att träffa killen igen så var jag glad att jag inledde konversationen på krogen, för världen är full av intressanta människor och oavsett om man är sjungande hemtjänst-smygserb eller eurovisiondansk, så har vi alla en historia att berätta. Och det finns alltid nån som lyssnar, om vi bara vågar öppna munnen och berätta den. Till exempel jag.

Jag har ingen aning om vad det är för svamp, men min tarmflora och hjärtrytm meddelar att den i alla fall inte var giftig.