Mjuk men rättvis

I morgon (eller senare i dag, beroende på hur stor respekt man har för dygnets timmar) begår jag min debut som fotbollsdomare. Det är en liten pojkdröm jag haft ända sedan jag insåg att jag förmodligen inte skulle nå några större höjder som spelare (även om jag gjort 4 A-lagsmatcher i division 6 i år, vilket är all time high för mig). Att skipa rättvisa i sporten man älskar mest, det kommer att bli stort.

I somras, när jag tog min domarlicens, var det med ambition om att bli 11-mannadomare och döma på seniornivå och då gärna så högt upp som möjligt eller i en så tuff omgivning som möjligt. Tänkte att en påtvingad ledarroll även kan utveckla mig utanför plan, eftersom jag generellt har tagit ganska mycket skit genom åren. I morgon dömer jag 12-åriga tjejer, det blir nog en ganska bra inslussning i domaryrket även om det känns som att där är ett par steg upp till min ambitionsnivå...

Jag har funderat lite på hur jag kommer vara som domare. Av naturen har jag ganska nära till skrattet, så jag kan inte föreställa mig vara den där auktoriteten som blåser sönder en match för att man har nån slags kontrollbehov. Å andra sidan gillar jag inte när folk på plan och utanför tror att de vet mer om reglerna än domaren själv, så det kommer säkerligen bli en och annan tillrättavisning. Hoppas bara man slipper de allra värsta fallen, de människor vid sidan som varken är bra föräldrar eller fotbollssupportrar. Min gode vän Sam har lovat att komma förbi och agera mentor och slussa mig ömt in i domaryrkets prestigelösa värld, så jag känner mig trygg. Fast egentligen, det hade varit lite kul att göra bort sig i sin debut. Kul, lärorikt och ganska likt mig.

Mjuk, men rättvis. Det är nog min melodi när jag tänker efter.