Tre sköna tennisminnen

Höstlov denna veckan och skönt är väl det, men jag måste ändå notera några få funderingar från helgen som gick, och då tänker jag ju förstås osökt på den där tennismatchen jag bevittnade och som jag skrev om i förra inlägget.

Inför matchen var jag som bekant lite kluven, då jag alltid gillat de svenska tennisspelarna. Sverige ställde upp med två av världens 50 bästa dubbelspelare och Danmark hade fjolårets vinnare av Wimbledon i sin dubbel, så det var bäddat för hög kvalité. Den udda fågeln var Thomas Kromann, en orankad spelare som lagt sin satsning på hyllan och som mest håller sig till serietennis - bland annat i Ystads Tennisklubb...
Kromann var faktiskt den bättre av de två danskarna men svenskarna Lindstedt och Brunström var bättre och vann med 3-1 i set.

Denne Robert Lindstedt alltså. Han framstår som ganska osympatiskt när man ser honom spela och läser hans uttalande i diverse medier. Ointelligent, liksom. Han hade också sina saker för sig på banan och verkade inte helt nöjd med publiken. Ville kanske att man skulle sitta och hålla käften?

Kjellström lyckades haffa ett par danska flaggor och vi satte oss behagligt nära de danska fansen. Hasse var inte så nöjd med det men lät det bero. Ganska bra stämning och en fin upplevelse, även om Sverige och Robert Lindstedt alltså vann. Svenskarna skulle sedan även vinna de två avslutande singlarna och stanna kvar i tennisens division 2, medan Danmark får ta ett steg ned. Tennis är inte vår grej.

Hur som helst, jag gillar tennis och jag gillar listor, så här kommer mina tre största minnen från landslagstennis i Davis Cup.

***

1995: Frederik Fetterlein slår Stefan Edberg

Playboyen Frederik Fetterlein var en hyfsad tennisspelare som aldrig nådde några större framgångar. Höjdpunkten i karriären måste vara när han slog svenska ettan Stefan Edberg i Bröndbyhallen 1995 efter att ha pulvriserats i första set men vänt efteråt. Då liksom nu vände Sverige 0-2 i matcher till seger 3-2. Fetterlein gjorde sig sedermera känd som en tvättäkta C-kändis i Köpenhamns nattliv, syntes i Paradise Hotel-sammanhang och presterade också att gå i personlig konkurs. Men segern i 1995 var fin.

1996: Maratonmatchen mellan Boetsch och Kulti
Frankrike mot Sverige i finalen. Sista matchen. Kulti har matchbollar. Boetch har matchbollar. Båda har kramp. Jag hörde matchen på radio och har aldrig varit med om något liknande. Så här spännande har det nog aldrig varit varken före eller efter den här maratonmatchen.

1997: Björkman krossar Jonathan Stark
Vet inte varför den här matchen är så speciell för mig, men jag minns att jag spelade in den på VHS och tittade på den om och om igen. Jonas Björkman var en av världens bästa spelare på den tiden och Sverige hade redan avgjort finalen mot USA efter dubbeln. Minns bilderna av USA-superstjärnan Pete Sampras i rullstol med en trasig fot. Lite dramatiskt kanske. När sedan även tvåan Todd Martin kastade in handduken fick reserven Jonathan Stark hoppa in och agera kanonmat. Men han gjorde det på ett ytterst underhållande sätt.

Kolla in den matchen och alla andra från Davis Cup-finalen 1997 i öppna arkivet på SVT. Bra grejer!

Mitt svenska favoritlandslag

Trots mina snart 30 år i Sverige har jag aldrig känt mig svensk. Kalla det misslyckad integrering eller ärvd envishet, jag vet inte, men blodet som pumpar i kroppen är rött och vitt och själen likaså. Det går liksom inte att ändra och jag har inget dåligt samvete för det. Snarare tvärtom – jag är stolt över mitt ursprung och när folk kallar mig ”danskjävel” blir jag helt varm inuti.

Följdaktligen hejar jag alltid på Danmark i sportsammanhang. Jag är ingen inbiten sportspatriot som bänkar sig framför dumburken så fort det luktar OS-guld i segling, sportskytte eller någon annan undanskymd idrott, det måste vara en sport som intresserar mig. Men då går jag å andra sidan igång som en hipster på en ekologisk loppis.

Det finns dock ett – eller möjligen två – undantag. Där jag faktiskt hejar på Sverige och unnar dem framgång. För det mesta hyser jag samma känslor för svenska landslag som jag gör för tyska, moldaviska och ghanesiska. Det vill säga inga alls. Jag tillhör inte dem som tycker att man kan heja på flera länder och kan byta så fort ens lag är utslaget. Det är Danmark eller inget, med undantag för extrema buskisar och underdogs. Som kenyanska skidåkare eller hundrameterslöpare från Tonga.

Undantaget är det svenska skidskyttelandslaget – och framför allt tennislandslaget. Tennis är tillsammans med fotboll det som dominerat mitt sportintresse både då & nu. När jag fick upp intresset för tennis präglades sporten av sköna profiler som Pete Sampras, Andre Agassi och Goran Ivanisevic, och jag försökte se så mycket som möjligt även om TV-utbudet var minst sagt begränsat i mitten av 90-talet. Jag fick nöja mig med Davis Cup-matcher på SVT, men det var inte fy skam.

Logiskt nog var det bara Sveriges matcher som visades. Det gjorde inget, för jag fattade snabbt tycke för det svenska landslaget. Inga större profiler egentligen, men de spelade med glädje, passion, kunnande och en stor portion ödmjukhet. Så när andra jämnåriga gick runt och drömde om att spela med Zinedine Zidane och de andra, så ville jag hellre slå lite bollar med Mikael Tillström eller lira en dubbel med Jan Apell och Nicklas Kulti.

Det hjälpte förstås att det svenska tennislandslaget var oerhört framgångsrikt med flera titlar på 90-talet, det ska inte förnekas. Tyvärr håller laget inte samma standard i dag. Sveriges två bäst rankade spelare Markus Eriksson och Patrik Rosenholm är knappt bland de 500 bästa i världen. Det är ett tungt vemod som drabbar en när man jämför då med nu.

Inget ont om Eriksson och Rosenholm förresten. Jag träffade dem på en tävling i Ystad i somras (bild nedan från finalen), det är sympatiska och trevliga killar som är seriösa med sin tennis. Jag unnar dem all framgång, men tvivlar på att kunnandet och talangen räcker till för att de ska kunna slå igenom på allvar.

Felet ligger hos tennisförbundet, som är och har varit så brutalt misskött det senaste decenniet att den svenska tennisen borde omhändertagits för vanvård för länge sen. Förbundet drivs av en inkompetent ledning, som borde avsatts redan i början av 2000-talet. Nuvarande förbundskaptenen Fredrik Rosengren är lika värdelös och man har en presschef som knappt kan stava. Hemsidan ska vi inte ens börja orda om...

Om någon timme åker jag till Helsingborg för att se dubbeln i landskampen mellan Danmark och Sverige. Lagen spelar för att hålla sig kvar i tennisens division 2 och det är fördel Danmark som leder 2-0 i bäst av fem matcher. Jag har lite blandade känslor, för å ena sidan är man ju dansk och vill alltid, ALLTID se Danmark slå Sverige. Å andra sidan vurmar jag för svensk tennis. Men med tanke på det rådande styret inom svenska tennisledningen – så är det heja Danmark!

Med mindre alltså Sverige ställer upp med Nicklas Kulti och Jan Apell i dag...

Den knackade bouleamatören

I går stack min gode vän Christian och jag till Malmö Boulebar vid Drottningtorget för att mäta krafter med traktens boule-elit. Stället hade bjudit in till gratis bouleturnering för gemene man och givetvis nappade vi.

Det skulle dock visa sig att motståndet var minst sagt kvalificerat. Av de åtta par som kom till start var sex mer eller mindre halvproffs medan lag Boulimikerna (förlåt men vi kom inte på något bättre) och ett lag med Paul Tilly var glada amatörer. Resten var stammisar, många kom med sina egna bouleklot och hade snofsiga dukar som de torkade kloten med.

Eftersom vi var hopplöst underlägsna (en motståndare frågade om vi spelade i Malmö - Christian svarade att vi spelar ungefär en gång varannan sommar) gynnades vi av handikappsystemet. Man spelar ju först till 13 och fick vi inte börja med 11-0 så fick vi börja med 12-0. Helt tappade inom gamet är vi dock inte så det lyckades oss faktiskt att ta hem de båda matcherna. När det sedan kom till kvartsfinaler åkte vi dock på smisk, och lämnade inte helt överraskande som de först utslagna.

Jag är djupt imponerad över skickligheten som de inbitna boulefantasterna besitter. Från sex meters håll stegade de nonchalant upp och stötte bort (eller "knackade" som vi säger på fackspråk) våra klot de få gånger vi var närmast. Min vapendragare Christian gjorde ändå en bra insats överlag och drog hem flera poäng överlag - jag var rostig för dagen.

***

Boulebaren är ett av två ställen i Malmö där man kan syssla med den franska gubbasporten även vintertid. Var den andra ligger? Bouletofta. Jo, det är sant.

***

Det är när man möter ett lag som kallar sig Folkets Park Petanque som man inser att man inte är favoriter i den matchen.

***

En snabb ordlista, för den oinvigde:

Knacka = stöta bort motståndarens klot
Döda spelet = träffa lillen så att den åker utanför spelområdet och att man därför får börja om.
Utbrista "snyggt!" om motståndarens kast = sublimt anklaga motståndaren för att ha en jävla tur.

***

För övrigt har det gått 21 dagar av sober oktober - jag var till och med nykter under matchens gång. Lite för nykter...

från Mandela till syfilis

Min gode vän och roomie Jonatan och jag har en del udda saker för oss ibland. Varje månad kommer vi på en ny grej vi måste göra eller inte göra, något som kan gynna kombolivet eller vår allmänna hälsa. Denna månaden kör jag exempelvis min sober oktober medan han inte får lämna kvar någon disk. Då blir det nämligen böter till bötesburken. När den här burken sedan är full så använder vi kosingen på något bra, som en konsert eller en resa. Tror vi är uppe i 800 spänn nu (det var den skräpmatsfria månaden som kostade) så nu kan vi snart till och med komma utomlands. Typ till bordershoppen...

Ett annat stående inslag är Ystadsgåtan, där vi varje vecka ger varandra ett ämne att plugga på där man sedan måste klara minst hälften av frågorna man får av den andre, för att slippa pynta. Det går sådär... Men kul och allmänbildande, vi har avverkat allt från Mandela till könssjukdomar och brukshundar.

Nu på sistone har min gode vän Ola också anslutit. Dagens teman var cocktaildrinkar (Ola), franska viner (Jonatan) och svenska vattendrag (jag) och det var Ola som briljerade mest med sina dry martinis och gimlets. Jag svarade Torneälven på nästan samtliga frågor och fick böta till burken förstås. Dessutom yttrades udda meningar under kvällen såsom "jag kan ge mig fan på att det var grekiska handelsresanden som förde vinet till Frankrike", "jag har lånat den här kartan från en fjärdeklass i Linköping" och "bra knullvin, detta" men det är heller inte så konstigt när det plötsligt uppstod frågor där ska man skulle smaka på druvan, och där vissa smakade mer än andra.

Jag smakade inget alls, för det är sober oktober och det har gått 18 av 37 dagar. Snart halvvägs!

gamle Danmark skal bestå...

Jag har gnällt och gnytt om det flera gånger och det här inlägget är inget undantaget - det danska landslaget i fotboll är verkligen inget vidare just nu. Jag är en fotbollsnörd av rang och av alla lag som jag sympatiserar med så är danska landslaget mitt absoluta nummer 1 tillsammans med Köpingebro IF förstås. Klass förnekar sig aldrig.

Därför är det extra frustrerande att se vilken medioker upplaga vi kan ställa på benen för tillfället. Är det här verkligen det bästa man kan få fram av ett land med 5,6 miljoner invånare? Inte ens mot ett gäng arroganta italienare utan något att spela för kan man göra en god insats. 

Nu blir det tyvärr inte VM i Brasilien men det är kanske bäst så man slipper se sina landsmän göra sig till åtlöje. Bättre att samla krafter till EM i Frankrike 2016. Det var länge sen man var där...

Oavsett, det var i alla fall en trevlig tripp med bröderna och styvfadern. Och jag utlöste mitt första och enda frikort i sober oktober och petade i mig en sex-sju öl. Nu blir det vitt ända fram till 8 november och det gör mig inget alls.

Det är alltså 12 (eller 11 om man räknar bort frikortet) av 38 dagar i sober oktober som avverkats. Heja!

Februariflyget från Helsingfors

Som jag berättade i mitt comebackinlägg så har jag ju gått och kärat ned mig totalt under sommaren och över hösten. Skitbra känns det, trots det delikata faktum att hon just nu befinner sig på andra sidan planeten.

Redan innan vi började dejta så var det klappat och klart med jorden runt-resan, så vi bestämde oss för att bara träffas och lära känna varandra innan hon åkte för att sedan se om fundamentet var tillräckligt stabilt för att vi skulle kunna fortsätta träffas när hon kom hem i februari. Om timingen var rätt och om vi befann oss i skeden av våra liv där vi kunde bygga vidare på det vi påbörjat. Hon var inte intresserad av ett långdistansförhållande och jag var inte heller särskilt sugen på en Skype-flickvän.

Nu blev det ju inte riktigt som planerat. Man kan aldrig bestämma vad hjärtat ska tycka och någonstans på vägen föll vi handlöst. Så när snacket om framtiden kom upp så var det aldrig något snack från någons sida om att det här var för bra för att lägga åt sidan. Vi ville ge det ett försök, jorden runt eller inte.

Och det har jag inte ångrat en sekund. Visst, det är inte optimalt, och saknaden gör sig påmind mest hela tiden. Men det är en sund saknad, vi behöver inte prata varje dag för att veta vad vi känner och även om det var svårt i början så har vi växt in i något som vi båda tror starkt på och då går tiden faktiskt mycket snabbare. ”Sören, det är snart februari” säger vännerna och jag hade lite svårt att tänka så positivt när hon åkte i början av september, men nu förstår jag vad dom menar. Tiden går snabbt. Snart är hon hemma igen och jag längtar. Det är något jag aldrig känt tidigare, så starkt att jag kan kan skypa med henne i timmar utan ens att tänka på att tiden gått.

Mina vänner är förstås glada för min skull. Killarna i laget också. Även om man fick smaka på en del gliringar när man satt nykter på lördagens lagfest. ”sicken pli hon har på honom på avstånd – tänk sen när hon kommer hem! ” och ”var har du kopplet?” var några av alla älskvärda kommentarer man fick höra. Jag kan ta det.

Det har för övrigt gått nio dagar av 38 i sober oktober. Men vem räknar...?

Hur många pissepauser är det till Skivarp?

Det blir kvalspel för att stanna kvar i division 6 för mitt älskade Köpingebro IF, detta efter att pågarna torskade derbyt mot Glemmingebro med 2-0 i går. Nu var jag inte uttagen (ingen skräll) och inte på plats men rapportörerna rapporterar om en plattmatch. Hur som haver, nu gäller följande:

Kvalspel
Två matcher ska spelas där den samlade vinnaren efter hemma- och bortamatchen går till division 6 och förloraren till division 7. Det lutar åt att det blir Skivarp som blir vår motståndare, och det är både bra och dåligt. Bra, för att det är ett annat sydöstlag och lagen härnere generellt håller ganska låg kvalle. Se bara på oss. Dåligt, för att...

Kvalbuss
I fjor bokade vi en fet 50-mannabuss som vi fyllde med supportrar som åkte till Harlösa och hejade fram herrarna till division 6. Den resan var i kortaste laget även om den kunde innehålla någon pissepaus till (det var ingen). Så man hade hoppats på en lite färd att sjunga upp. I stället blir det Skivarp - 30 kilometer bort eller nått...

Kvalmustasch
Det stod mellan mohawk eller mustasch men vi var lite för många tunnhåriga som röstade ned mohawken, så nu blir det odlande av tangorabatt i veckorna två. Varför, undrar du? Tradition. Brödraskap. Den förenade ångesten att ha något kliande på överläppen som knappt växer.

Därmed förlängs säsongen också med två veckor och det tackar jag för, för nu har jag äntligen kommit igång med träningen igen efter att ha känt mig kry för första veckan på länge. Fan vet om man inte borde hålla igen på träningarna egentligen - med lagets nuvarande form är det stor chans/risk att man blir uttagen om man bara gör någonting så gott som mediokert...

Vi hade lite slut-på-serien-gille igår som var vått för de flesta men lugnt för mig som gick hem strax efter att tränaren tagit tag i karaoke-micken och framfört Y.M.C.A på ett alldeles för nyktert sätt. Det var underbart att vakna utan skallebank i morse, speciellt eftersom det luktade bodegabakis hos brorsan i rummet bredvid.

Ni vet att det är sober oktober, det har gått 6 dagar och 32 återstår. Heja!

Snorbromsens återkomst

Tränade fotboll i onsdags och var fortfarande rätt stel i trapporna i dag. Det råder en viss spänning i laget inför avslutningen på säsongen. Det lär bli kvalspel och därmed också odling av kvalskägg. Eller min favoritvariant som jag vann i fjor: kvalspelsmustaschen.

Jag häckar i b-laget och vi har haft en säsong med udda resultat som 8-3 och 7-6 och det måste ju förstås firas med en bild på det glada men ack så mediokra gänget. Och så nådde jag över 100 matcher totalt för Köpingebro den gångna säsongen. Inte illa, med tanke på att jag inte kan spela fotboll.




Vi har för övrigt avklarat 4 av 38 dagar i sober oktober.

I morgon är det lagfest...

nu är det min sommar

För en liten månad sedan skrev jag ett inlägg om att allt inte riktigt var som det skulle, att jag inte mådde särskilt bra och att det hade pågått över nästan hela sommaren. För första gången i mitt liv tvingades jag uppsöka läkarvård och tog en ocean av prover.

I fredags ringde läkaren. Han berättade att de inte kunde hitta något konkret som pekade på något allvarligt men att det med största sannolikhet var ett virus som plågat min kropp. Skönt, men ändå inte, tänkte jag, för någonstans hade man velat ha det på papper att man felat något så att folk inte går runt och tror att man hittar på. Han frågade hur jag mådde nu och jag sa att det blivit mycket bättre, men att jag alltjämt är väldigt trött. Läkaren, som är en gammal vän av familjen, försäkrade att det skulle gå över inom kort.

Och jag märker faktiskt hur mycket bättre allt är och blir. Jag har en energi i kroppen som jag inte haft sedan början av sommaren och jag har både lust och ork att ta tag i saker jag försummat. Kontakta människor jag försummat. Ta tag i träningen igen. Jag har dåligt samvete för att jag inte var på topp de sista veckorna innan min flickvän åkte iväg på sin resa, även om jag vet att jag inte kan göra så mycket åt det. Det stör mig att jag låtit min kropp förfalla dessa månader, och att jobbet och eleverna fått lida. Jag är normalt sett en person som gillar att ha planeringen redo i tid och det är egentligen först nu som man börjar känna ett överskott av energi att strukturera upp resten av läsåret. Nu är det min sommar.

Med bättre hälsa kommer flera löften. Det är sober oktober, och vi har avklarat 2 av 38 dagar.

Sober Oktober 2013

Så var det dags igen.

Kalendern visar oktober och traditionen trogen så är det dags att storstäda kroppen. Det är dags för en ny sober oktober.

Sober oktober är inget nytt fenomen i min värld. Som ni kan läsa här så var jag igång redan i fjor, och har kört vita månader tidigare. Ett år körde jag en vit sommar. Tufft, men fan så nyttigt.

Anledningarna är de samma som tidigare år så vi kan väl beta av dem lite kort. Ekonomi, hälsa, disciplin och psyke. Och stolthet. I min familj har vi - liksom i många andra familjer tyvärr - en historia av att inte riktigt kunna hantera alkoholen och jag vill inte fresta generna. Något som jag däremot vill är att föregå med gott exempel.

Den här månaden blir dock lite fuskig på grund av en schemakrock. Det är nämligen så att jag för lääänge sedan bokade biljetter till VM-kvalmatchen mellan Danmark och Italien i Köpenhamn nästa fredag. Det blir min 25-årspresent till tvillingbröderna och ett tack till min styvfar för att han alltid ställer upp, så vi blir en god kvartett som åker. Och då ska det också drickas öl. Men inte hinkvis, som det annars brukar. Någon måtta får det vara även på frikortsdagen, och jag tänker klimatkompensera genom att lägga till en vit vecka i november.

1 nere, 37 kvar. Inga problem.