Nyss hemkommen från ett succéartat Stockholmsbesök konstaterar jag att det där med dokumenterande inte är min grej. Även om skallen är full av stora som små minnespärlor – allt från den åldrande cykelentusiasten till den sköna segern över Kalmar som bevittnades på plats på Råsunda – så har jag bara lyckats fånga en bild på kameran. En suddig bild på det nya arenabygget sett från en kilometers avstånd. Lyckat, Sören...
---
Liksom alla andra tänker jag nämna ett par ord om händelserna i Norge. Men jag tänker inte göra det med sympati och sorg i skriften, det har andra redan gjort till leda. I stället tänker jag gripa det an ur en aspekt som många tänker men inte vill/vågar uttrycka. Nämligen att det är ett stort jävla hyckleri från vanligt folk när det kommer till tragiska händelser som de i Oslo och på Utöya.
Det är självklart och behöver egentligen inte sägas att det som idioten i Norge gjorde var en stor tragedi, för landet och dess folk i allmänhet och för de drabbade i synnerhet. Det är en händelse av en sådan magnitud att man kommer att komma ihåg i alla sina dagar. Var man befann sig när man hörde det första gången och känslorna och tankarna som strömmade igenom en när nyheten nådde en. Som 11:e september, tsunamin i Sydostasien eller Estonia om man så vill. Det finns inga ord att beskriva den sorg och den tomhet de utsatta för sådana katastrofer, och den i Norge, måste känna.
Och det är mitt stora problem, det som stör mig. Jag är så himla trött på folk som skiter ur sig sin falska sorg för att visa upp nån slags medmänsklighet, trots att de har inte har den minsta anknytning till de varken de drabbade av dåden i Norge, eller ens själva landet. Det är en äcklig form för massproducerad fejksympati som inte är till för att dela sorgen utan för att du visa att du lider med det norska broderfolket och att du genom att visa att du bryr dig framstår som en sympatisk och varm människa. Till exempel.
Bullshit. Du är en hycklare. Visst, det är svårt att inte bli berörd av all tragik och det kanske sätter spår i själen, men du sjukar dig inte från jobbet, du ligger inte sömnlös och du slutar inte äta. Du kanske mår illa och känner en klump i halsen när du ser bilderna av liken på klipporna och hör ögonvittnen berätta hemska historier. Det är bara mänskligt i så fall, konstigt vore väl annars. Men att gå så långt som att spy ut din medkänsla på framför allt Facebook, det är att ta det ett steg för långt.
Just Facebook är en stor bov i dramat. Det verkar som att folk har en inbördes
tävling i vem som kan sörja mest på Facebook. Norgeflaggor i hörnet av profilbilden, eller varför inte en stor fet Norgeflagga SOM profilbild. Mass-statusuppdateringar om att man ska kopiera och skriva på sin status om man liksom den personen lider med norrmännen. Vi som-grupper som du ansluter dig till, även om du innerst inne vet att du aldrig kommer att gå in i den här grupptråden igen och se vad folk skriver. Det hela bottnar i nån slags pervers önskan att visa folk att just du är den där sympatiska och varma personen, och du mår lite bättre för varje statusuppdatering och varje grupp som du går med i.
För inte så länge sedan begick en ung flicka självmord i min hemstad efter att ha mobbats under en längre tid. Genast strömmade sympatierna ut på Facebook och RIP-grupper bildades till höger och vänster och fick massor av medlemmar. Hur många av dessa medlemmar tror ni kände tjejen och hennes anhöriga? Inte många va? Hur många av medlemmarna tror ni tyckte om tjejen och uppskattade henne, verkligen? Om det var bara en bråkdel av antalet som slöt upp på sidan så skulle hon aldrig slängt sig framför det där tåget. Kanske hade några av de fallna soldaterna aldrig åkt till Afghanistan om de visste att det fanns flera tusen här hemma som tänkte på dem. Kanske hade han inte kört hem på fyllan, och hon hade inte gått ensam genom parken den natten om de visste att det fanns så många där ute som brydde sig om dem men inte fick en chans att uttrycka det innan det var för sent.
Vi kommer aldrig att glömma, men om en vecka har de flesta av oss som inte har något med Norge eller det norska folket att göra att ha lagt händelserna till sida. Vissa har kanske hittat något annat att kasta sin plastsorg på - Amy Winehouse är ett hett tips – men den breda massan går bara vidare. Jag längtar redan.
Någon som känner sig träffad av ovanstående kritik får gärna förklara för mig vad det är jag inte förstår, och varför den här fascinationen av och jakten på sorg uppstår hos er. Jag är medveten om att jag kan framstå som känslokall och cynisk när ni läser inlägget, men ni som pratat med mig om Norgedåden och ni som känner mig vet att det är långt ifrån sanningen. Jag tycker det är lika hemskt som alla andra. Men hur hemskt det än är, så kan jag inte ta på mig en sorg som inte finns, bara för att det är allmänt accepterat att man kan sörja nu. Jag kan inte sörja och tycka synd om människor som jag inte har någon form av relation till, för jag vet att om jag själv var i de drabbades sits skulle den enda trösten vara den som kommer från folk som verkligen bryr sig.
tisdag 26 juli 2011
lördag 23 juli 2011
I Stockholm... Nej, Solna!
Sitter i Henkes och Fridas lägenhet i Solna och dricker mitt ljuva presskaffe i väntan på att Henrik ska komma hem och vi ska hitta på hyss. Det är dag tre av mitt Stockholmsbesök och jag stormtrivs. Varför har jag inte tagit det här initiativet tidigare?
I dag är planen att vi ska se Skånederby på sportsbaren, där även Matti kommer att ansluta. Det behöver han, stackaren, efter en heldag på ikea med tjejen. Ikea, detta helvete på jorden för oss män. Fast inte Henrik. "Jag gillar att göra av med pengar" sa han när vi pratade om det igår. Frida nickade gillande och sa "jag har hittat världens bästa kille".
När jag kom till Stockholm i torsdags inleddes trippen med ett själviskt besök på cykelcafét Bianchi i centrum, det var bergsetapp i Tour de France på storbild och det vill man förstås inte missa, oavsett om man är på Södervärn eller i Stockholm. Henke hade inte sovit en blund efter en hård natts krökande så han satt och slumrade till emellanåt, men nånstans uppskattade han ändå vad han såg och blev biten, för igår traskade vi runt i Solna på diverse loppisar i jakten på cykel- och cykeldelar. Henkes nya projekt är att bygga en egen cykel. Än så länge är det dock bara en cyk eftersom hälften fattas. Vi har ramen...
I kväll blir det käk på gnagarhaket Dick Turpin och i morgon väntar match på Råsunda när vårt kära AIK tar sig an Kalmar. Jag har lovat MFF-Matti att bjuda på inträdet, han var oväntat entusiastisk så det finns gott hopp att leda honom in i den rätta tron och välkomna honom i AIK-familjen.
Vi är ju som sagt överallt.
I dag är planen att vi ska se Skånederby på sportsbaren, där även Matti kommer att ansluta. Det behöver han, stackaren, efter en heldag på ikea med tjejen. Ikea, detta helvete på jorden för oss män. Fast inte Henrik. "Jag gillar att göra av med pengar" sa han när vi pratade om det igår. Frida nickade gillande och sa "jag har hittat världens bästa kille".
När jag kom till Stockholm i torsdags inleddes trippen med ett själviskt besök på cykelcafét Bianchi i centrum, det var bergsetapp i Tour de France på storbild och det vill man förstås inte missa, oavsett om man är på Södervärn eller i Stockholm. Henke hade inte sovit en blund efter en hård natts krökande så han satt och slumrade till emellanåt, men nånstans uppskattade han ändå vad han såg och blev biten, för igår traskade vi runt i Solna på diverse loppisar i jakten på cykel- och cykeldelar. Henkes nya projekt är att bygga en egen cykel. Än så länge är det dock bara en cyk eftersom hälften fattas. Vi har ramen...
I kväll blir det käk på gnagarhaket Dick Turpin och i morgon väntar match på Råsunda när vårt kära AIK tar sig an Kalmar. Jag har lovat MFF-Matti att bjuda på inträdet, han var oväntat entusiastisk så det finns gott hopp att leda honom in i den rätta tron och välkomna honom i AIK-familjen.
Vi är ju som sagt överallt.
torsdag 21 juli 2011
Vi reser oss - och reser vidare
Skön dag den senaste.
Den började med att jag kom upp i mänsklig tid efter en god natts sömn, nästan så att det kan ha hjälpt att skriva av sig här innan jag somnade igår. Hade en bra dag på jobbet och även om saker strulade och alla inte är lika kompetenta (jag själv inkluderad) så lät jag det inte gå mig på nerverna.
Framåt kvällen när jag höll på att stänga ner för kvällen inför min minisemester till Stockholm fick jag ett glädjande besked av morsan. Tydligen har morfar min, som tappade livsglöden förra veckan, hittat ny energi och bestämt sig för att ge livet en ny chans. Han har börjat äta, dricka och ta sin medicin igen och det är ju alla tiders nyheter. Visst lever han inte för evigt men det är skönt att ha honom här ett tag till.
Det betyder också att jag kan åka till Stockholm och njuta långhelgen i fulla drag, trots en liten planeringsmiss. Det är nämligen avgörande bergsetapper i cykelloppet Tour de France. Och jag älskar mitt Tour de France och vill helst inte missa en helig sekund när dom pinnar i backigt terräng. Så jag har övertalat Henke att möta upp mig på cafét Bianchi i centrum, dom visar skiten på TV och serverar dessutom en ond cappuccino. Det blir en bra eftermiddag.
För er som undrar hur det går med uppladdningen inför halvmaran låter jag meddela att jag precis bokat in träningsläger på Bornholm nästa vecka. Bara för att den kallas solskensön betyder inte det att jag ska ligga på stranden och jäsa och få färg på den nalkande ölmagen. Fast om tillfälle ges till det är jag nog inte svår.
Den började med att jag kom upp i mänsklig tid efter en god natts sömn, nästan så att det kan ha hjälpt att skriva av sig här innan jag somnade igår. Hade en bra dag på jobbet och även om saker strulade och alla inte är lika kompetenta (jag själv inkluderad) så lät jag det inte gå mig på nerverna.
Framåt kvällen när jag höll på att stänga ner för kvällen inför min minisemester till Stockholm fick jag ett glädjande besked av morsan. Tydligen har morfar min, som tappade livsglöden förra veckan, hittat ny energi och bestämt sig för att ge livet en ny chans. Han har börjat äta, dricka och ta sin medicin igen och det är ju alla tiders nyheter. Visst lever han inte för evigt men det är skönt att ha honom här ett tag till.
Det betyder också att jag kan åka till Stockholm och njuta långhelgen i fulla drag, trots en liten planeringsmiss. Det är nämligen avgörande bergsetapper i cykelloppet Tour de France. Och jag älskar mitt Tour de France och vill helst inte missa en helig sekund när dom pinnar i backigt terräng. Så jag har övertalat Henke att möta upp mig på cafét Bianchi i centrum, dom visar skiten på TV och serverar dessutom en ond cappuccino. Det blir en bra eftermiddag.
För er som undrar hur det går med uppladdningen inför halvmaran låter jag meddela att jag precis bokat in träningsläger på Bornholm nästa vecka. Bara för att den kallas solskensön betyder inte det att jag ska ligga på stranden och jäsa och få färg på den nalkande ölmagen. Fast om tillfälle ges till det är jag nog inte svår.
onsdag 20 juli 2011
Snart sörjer vi, sen reser vi oss igen
Tung vecka den senaste.
Förkylningen satte sig som en fet fläskläpp i mitten av förra veckan och jag har varit i snorigt zombiemode sedan dess, vilket innebär kroppsligt förfall och själslig dekadens sedan dess. Känns inget vidare.
Ej heller var det någon rolig nyhet att höra att min käre morfar ligger på sin dödsbädd i Danmark, och har bestämt sig för att inte kämpa vidare. Jag känner mig maktlös och en del av mig vill göra något för att han ska bli bättre, men det är bara en självisk tanke från min sida. Han har levt ett långt och fint liv och även om jag begråter det faktum att han snart inte är här längre, så ler jag när jag tänker på alla de fina minnen vi har från våra 27 år tillsammans och som han har från sina 89 år här på jorden. Att få leva ett långt och lyckligt liv, och sedan lämna det med alla sina sinnens fulla bruk i behåll och utan smärtor, det är nära nog optimalt.
Men jag kommer lik förbannat att sakna honom enormt.
***
Livet går vidare ändå, både i det korta och i det långa loppet. Sommarvikariatet går förbannat snabbt, nästan lite för snabbt. Jag har en massa idéer men sjukdomen har tagit udden av mig på sistone. Det är fantastiskt hur mycket en rinnande näsa och en krasslig hals kan ställa till det. Jag vet, jag är en gnällig fan. Men ändå.
***
Jag har länge haft dåligt samvete för att jag inte är bra på att hälsa på mina nära & kära i världen. Danmark, Spanien, Holland, Stockholm, Härnösand, Göteborg, you name it - i'm ashamed of it. Så på torsdag åker jag till Stockholm och hälsar på Henke, Matti, Johan med flera, och passar på att se stolta AIK mosa Kalmar. Men det är förstås bara ifall resan inte går till Danmark av sorgligare skäl.
***
Har jag berättat att jag ska läsa humanekologi i Lund till hösten? Nu ska jag bara komma på vad fan det är...
...nä riktigt så illa är det inte. Kort sagt kan man väl säga att det är samspelet mellan människa och natur i olika kulturer i världen. Med en gnutta politik också. Ska bli bra. Och så ska jag plugga historia samtidigt.
Och undervisa i engelska och danska. Det blir svettigt, men jag ser fram emot det. Inte många poäng kvar tills man kan söka in på journalistlinjen nu. Det är det jag vill bli, tror jag. Men jag är fortfarande öppen för förslag, och det stör mig.
***
När vi ändå är igång med alla nyheter låter jag meddela att jag och min käre roomie går skilda vägar från och med sista december. Det gäller att sluta när man är på topp. Och jag behöver omväxlingen. Det gör han också, även om han kanske inte är lika medveten om det.
***
Det är inte lätt att må bra just nu, det är svårt att sova gott om nätterna och fokusera på det man ska. Det är lätt att känna sig svag och ensam när allt verkar gå emot en, men tanken om att det väntar bättre tider och att det även i svåra stunder finns de som behöver dig, det gör det omöjligt att låta sig slås ned helt så visst finns det grönt ljus på den andra sidan den där tunneln, eller vad man nu säger.
Förkylningen satte sig som en fet fläskläpp i mitten av förra veckan och jag har varit i snorigt zombiemode sedan dess, vilket innebär kroppsligt förfall och själslig dekadens sedan dess. Känns inget vidare.
Ej heller var det någon rolig nyhet att höra att min käre morfar ligger på sin dödsbädd i Danmark, och har bestämt sig för att inte kämpa vidare. Jag känner mig maktlös och en del av mig vill göra något för att han ska bli bättre, men det är bara en självisk tanke från min sida. Han har levt ett långt och fint liv och även om jag begråter det faktum att han snart inte är här längre, så ler jag när jag tänker på alla de fina minnen vi har från våra 27 år tillsammans och som han har från sina 89 år här på jorden. Att få leva ett långt och lyckligt liv, och sedan lämna det med alla sina sinnens fulla bruk i behåll och utan smärtor, det är nära nog optimalt.
Men jag kommer lik förbannat att sakna honom enormt.
***
Livet går vidare ändå, både i det korta och i det långa loppet. Sommarvikariatet går förbannat snabbt, nästan lite för snabbt. Jag har en massa idéer men sjukdomen har tagit udden av mig på sistone. Det är fantastiskt hur mycket en rinnande näsa och en krasslig hals kan ställa till det. Jag vet, jag är en gnällig fan. Men ändå.
***
Jag har länge haft dåligt samvete för att jag inte är bra på att hälsa på mina nära & kära i världen. Danmark, Spanien, Holland, Stockholm, Härnösand, Göteborg, you name it - i'm ashamed of it. Så på torsdag åker jag till Stockholm och hälsar på Henke, Matti, Johan med flera, och passar på att se stolta AIK mosa Kalmar. Men det är förstås bara ifall resan inte går till Danmark av sorgligare skäl.
***
Har jag berättat att jag ska läsa humanekologi i Lund till hösten? Nu ska jag bara komma på vad fan det är...
...nä riktigt så illa är det inte. Kort sagt kan man väl säga att det är samspelet mellan människa och natur i olika kulturer i världen. Med en gnutta politik också. Ska bli bra. Och så ska jag plugga historia samtidigt.
Och undervisa i engelska och danska. Det blir svettigt, men jag ser fram emot det. Inte många poäng kvar tills man kan söka in på journalistlinjen nu. Det är det jag vill bli, tror jag. Men jag är fortfarande öppen för förslag, och det stör mig.
***
När vi ändå är igång med alla nyheter låter jag meddela att jag och min käre roomie går skilda vägar från och med sista december. Det gäller att sluta när man är på topp. Och jag behöver omväxlingen. Det gör han också, även om han kanske inte är lika medveten om det.
***
Det är inte lätt att må bra just nu, det är svårt att sova gott om nätterna och fokusera på det man ska. Det är lätt att känna sig svag och ensam när allt verkar gå emot en, men tanken om att det väntar bättre tider och att det även i svåra stunder finns de som behöver dig, det gör det omöjligt att låta sig slås ned helt så visst finns det grönt ljus på den andra sidan den där tunneln, eller vad man nu säger.
fredag 15 juli 2011
*Spoiler Alert*....Frodo är gay.
Sitter i soffan hemma hos morsan och kan inte sova, klockan är 04.45 och jag är dödligt förkyld. Ja, det känns i alla fall så, ni vet hur det är med oss män. När näsan rinner och halsen raspar, då är det fan inte långt kvar. I morgon är jag förmodligen frisk...
Hur som haver, så orkar jag inte fokusera tillräckligt för att läsa en bok, så i stället har jag kollat på både en och två DVD-filmer. Urvalet är inte stort hos mor min, det ska sägas. Hon sitter aldrig framför dumburken och filmoteket är därefter, men de få filmer hon har är smäktande tårdrypare som Ghost, En Kvinnas Doft och Stolthet & Fördom . De bläddrar jag paniskt förbi. Sen har vi mina egna Once Upon A Time In America och Platoon, som jag redan sett i dagarna. Därmed återstår bara ett alternativ.
Sagan Om De Två Tornen.
Första gången jag försökte mig på den här tönttrilogin var i 2003 med min dåvarande flickvän. Då liksom nu kunde jag inte sova, och hon hade samma magra urval av filmer som morsan, så jag gav de hajpade filmerna en chans. Medan tjejen sov tungt bredvid insåg jag rätt snabbt att fantasyfilmer inte är min grej. Talande trän och ett grammatiskt efterblivet troll. Jättebebisen Elijah Wood i huvudrollen verkar ha en lite småbögig relation till sin satta sidekick. Och det onda eldiga ögat påminner mest om en gigantisk vagina. Allt är verkligen jättekonstigt och jättemesigt.
För ett tag sen gjorde jag comeback - en ytterst kortlivad sådan - på nätdejtingscenen och tuggade med en tjej som hade några bra poänger. Hon var filmbuff och hävdade att man aldrig skulle se film när man är trött, för det är en skymf mot konstverket och de som gjort den. Det köper jag, och försöker följa. Men om man inte tycker att Sagan om Ringen-filmerna är bra så är de om inte annat den optimala vaggan. Jag känner tröttheten anfalla mig nu.
Livet är för kort för att kolla på samma film mer än en gång, men jag kände ändå att jag kanske var lite för barsk & brysk för åtta år sen och sågade filmerna för att "alla andra" var sålda. Men när jag nu ser filmen igen inser jag att jag redan då var på rätt spår. Jag kan förstå att 13-åriga oskulder sitter och runkar till det här på sina pojkrum, men om man har någon vuxen gen i kroppen kan man väl inte annat än att tycka att det är urlöjligt?
Nåväl, nu ska jag försöka somna till synen av en vitklädd 90-åring som smälter ett svärd med sin magiska käpp.
PS. För något år sedan satt jag och mitt ex barnvakt (jag misstänker att det var någon slags faderskapstest) för två sköna ungar. Den yngsta trodde att jag hette Sauron och envisades med att kalla mig det hela kvällen. Jag försökte rätta henne tills jag blev påmind om att Sauron var ondskan i Sagan om Ringen-filmerna. Då blev det genast mitt coolaste smeknamn någonsin. Till och med coolare än Danskjävel.
Hur som haver, så orkar jag inte fokusera tillräckligt för att läsa en bok, så i stället har jag kollat på både en och två DVD-filmer. Urvalet är inte stort hos mor min, det ska sägas. Hon sitter aldrig framför dumburken och filmoteket är därefter, men de få filmer hon har är smäktande tårdrypare som Ghost, En Kvinnas Doft och Stolthet & Fördom . De bläddrar jag paniskt förbi. Sen har vi mina egna Once Upon A Time In America och Platoon, som jag redan sett i dagarna. Därmed återstår bara ett alternativ.
Sagan Om De Två Tornen.
Första gången jag försökte mig på den här tönttrilogin var i 2003 med min dåvarande flickvän. Då liksom nu kunde jag inte sova, och hon hade samma magra urval av filmer som morsan, så jag gav de hajpade filmerna en chans. Medan tjejen sov tungt bredvid insåg jag rätt snabbt att fantasyfilmer inte är min grej. Talande trän och ett grammatiskt efterblivet troll. Jättebebisen Elijah Wood i huvudrollen verkar ha en lite småbögig relation till sin satta sidekick. Och det onda eldiga ögat påminner mest om en gigantisk vagina. Allt är verkligen jättekonstigt och jättemesigt.
För ett tag sen gjorde jag comeback - en ytterst kortlivad sådan - på nätdejtingscenen och tuggade med en tjej som hade några bra poänger. Hon var filmbuff och hävdade att man aldrig skulle se film när man är trött, för det är en skymf mot konstverket och de som gjort den. Det köper jag, och försöker följa. Men om man inte tycker att Sagan om Ringen-filmerna är bra så är de om inte annat den optimala vaggan. Jag känner tröttheten anfalla mig nu.
Livet är för kort för att kolla på samma film mer än en gång, men jag kände ändå att jag kanske var lite för barsk & brysk för åtta år sen och sågade filmerna för att "alla andra" var sålda. Men när jag nu ser filmen igen inser jag att jag redan då var på rätt spår. Jag kan förstå att 13-åriga oskulder sitter och runkar till det här på sina pojkrum, men om man har någon vuxen gen i kroppen kan man väl inte annat än att tycka att det är urlöjligt?
Nåväl, nu ska jag försöka somna till synen av en vitklädd 90-åring som smälter ett svärd med sin magiska käpp.
PS. För något år sedan satt jag och mitt ex barnvakt (jag misstänker att det var någon slags faderskapstest) för två sköna ungar. Den yngsta trodde att jag hette Sauron och envisades med att kalla mig det hela kvällen. Jag försökte rätta henne tills jag blev påmind om att Sauron var ondskan i Sagan om Ringen-filmerna. Då blev det genast mitt coolaste smeknamn någonsin. Till och med coolare än Danskjävel.
tisdag 12 juli 2011
Ett maraton är bara en massa meter
Om en månad plus några dagar står jag på startlinjen för att försöka genomföra mitt livs första maraton. Nåja, det är en halvmaraton men den kommer helt säkert kännas som den den fullängdade varan.
För jag har inte haft löparskorna på mig på två veckor. Och då spelade jag tennis. Innan dess var formen egentligen inget vidare heller, jag kunde springa 7,5 kilometer utan att avlida efteråt. Annars hade jag inte bloggat nu.
Men nu. Jag undrar hur formen är. Jag får ut och testa lite smått i morgon, ta ett par kilometer. Formen är helt säkert åt helvete så nästa månad får man skruva upp för disciplinen och ned för glassintaget.
Det är fritt fram för er att dra med mig ut i spåren. Jag tackar ja till de flesta. Häromdagen undrade Tessan om vi skulle jogga en natt. Jag tolkade det på det manliga sättet även om jag nog förstod att hon menade att vi skulle jogga en natt. Men varför just en natt? Nä, nu blir jag osäker på vad hon menar igen.
I morgon ska jag förresten bevaka ett motionslopp för tidningens räkning. För nån månad sen funderade jag på att anmäla mig till loppet. Men det var när jag var i form. Nu blir jag trött bara av att skriva om det.
För jag har inte haft löparskorna på mig på två veckor. Och då spelade jag tennis. Innan dess var formen egentligen inget vidare heller, jag kunde springa 7,5 kilometer utan att avlida efteråt. Annars hade jag inte bloggat nu.
Men nu. Jag undrar hur formen är. Jag får ut och testa lite smått i morgon, ta ett par kilometer. Formen är helt säkert åt helvete så nästa månad får man skruva upp för disciplinen och ned för glassintaget.
Det är fritt fram för er att dra med mig ut i spåren. Jag tackar ja till de flesta. Häromdagen undrade Tessan om vi skulle jogga en natt. Jag tolkade det på det manliga sättet även om jag nog förstod att hon menade att vi skulle jogga en natt. Men varför just en natt? Nä, nu blir jag osäker på vad hon menar igen.
I morgon ska jag förresten bevaka ett motionslopp för tidningens räkning. För nån månad sen funderade jag på att anmäla mig till loppet. Men det var när jag var i form. Nu blir jag trött bara av att skriva om det.
söndag 10 juli 2011
Den sommarvikarierande arbetsnarkomanen
Förra veckan inledde jag årets sommarvikariat på tidningen jag annars "bara" frilansar för. De senaste sju åren (tror jag) har jag ryckt in när folk gått på välförtjänta semestrar och det är faktiskt något som blir roligare & roligare för varje år, i takt med att man lär folk att känna och blir ett med omgivningen.
I början var jag ganska skeptiskt, tänkte att man inte kommer någonstans i karriären om man bara sitter på en lokalredaktion och häckar. De flesta skrivuppgifter höll samma linje och det fanns inte utrymme för att ta ut svängarna. Trodde jag då. Såhär några år senare inser jag att det egentligen bara är min egen fantasi som sätter gränser. Vill man ta det säkra alternativet och köra enligt fasta ramar eller vill man våga chansa och testa en ny vinkel eller ett nytt grepp?
I år känner jag verkligen att jag har ramlat in i den sistnämnda kategorin. När jag gjorde min första sommardag på redaktionen förra veckan kom jag dit med en lång lista på idéer som jag vill förverkliga i sommar. Det har jag aldrig gjort innan, mest gått på halvfart och tänkt att någon annan för stå för kreativiteten så länge jag gör ett solitt dagsverke och håller skutan flytande. När de där idéerna sedan kommer i tryck ger det en kick som får en att vilja hitta på mer, och man irriterar sig när man inte kommer på nya textgig på studs.
Och man kan inte riktigt lämna jobbet på jobbet heller. Nästan varje dag har jag suttit kvar någon timme längre än schemalagt, eftersom man bara måååste skriva den sista grejen eller kolla upp en extra sak. Visst, jag har varken bättre hälft eller ungar att ta hänsyn till så jag kan ta mig vissa friheter utan dåligt samvete, men jag vill ju gärna tro att det finns ett liv utanför sportredaktionen också.
Men det blir lite som en drog. Jag mår dåligt om jag läser tidningen på morgonen och hittar ett stav- eller faktafel i mina texter, och ibland ligger jag sömnlös och funderar över något jag skrivit eller kanske glömt att nämna.
Gick och lade mig redan vid 22-tiden för att vara pigg till morgondagens intervju med internationell handbollsprofil, men jag vaknade två senare, klarkläckt. Anledningen? Jag kom på en bra artikelidé till morgondagen, om cykelkrascher. Så nu sitter jag här och researchar cykelkrascher klockan 01.42 på natten och kan nästan inte vänta tills jobbet börjar i morgon.
Samtidigt vet jag att när mitt sommarvikariat slutar i augusti så tar även min produktiva pennpersonlighet en paus i ett par månader. Eller rättare sagt, den förflyttar sig över på fotbollsbloggen som kommer i personligt fokus. Tills vintern nalkas och fler lokala idéer poppar upp. Sådär håller det på lite fram och tillbaks, upp och ned. Ibland önskar jag att det vore mer konstant upp men jag är rädd att jag skulle drabbas av konstant skrivkramp då och gå in i väggen likt en fransk polisman som orsakat en massiv cykelkrasch.
I början var jag ganska skeptiskt, tänkte att man inte kommer någonstans i karriären om man bara sitter på en lokalredaktion och häckar. De flesta skrivuppgifter höll samma linje och det fanns inte utrymme för att ta ut svängarna. Trodde jag då. Såhär några år senare inser jag att det egentligen bara är min egen fantasi som sätter gränser. Vill man ta det säkra alternativet och köra enligt fasta ramar eller vill man våga chansa och testa en ny vinkel eller ett nytt grepp?
I år känner jag verkligen att jag har ramlat in i den sistnämnda kategorin. När jag gjorde min första sommardag på redaktionen förra veckan kom jag dit med en lång lista på idéer som jag vill förverkliga i sommar. Det har jag aldrig gjort innan, mest gått på halvfart och tänkt att någon annan för stå för kreativiteten så länge jag gör ett solitt dagsverke och håller skutan flytande. När de där idéerna sedan kommer i tryck ger det en kick som får en att vilja hitta på mer, och man irriterar sig när man inte kommer på nya textgig på studs.
Och man kan inte riktigt lämna jobbet på jobbet heller. Nästan varje dag har jag suttit kvar någon timme längre än schemalagt, eftersom man bara måååste skriva den sista grejen eller kolla upp en extra sak. Visst, jag har varken bättre hälft eller ungar att ta hänsyn till så jag kan ta mig vissa friheter utan dåligt samvete, men jag vill ju gärna tro att det finns ett liv utanför sportredaktionen också.
Men det blir lite som en drog. Jag mår dåligt om jag läser tidningen på morgonen och hittar ett stav- eller faktafel i mina texter, och ibland ligger jag sömnlös och funderar över något jag skrivit eller kanske glömt att nämna.
Gick och lade mig redan vid 22-tiden för att vara pigg till morgondagens intervju med internationell handbollsprofil, men jag vaknade två senare, klarkläckt. Anledningen? Jag kom på en bra artikelidé till morgondagen, om cykelkrascher. Så nu sitter jag här och researchar cykelkrascher klockan 01.42 på natten och kan nästan inte vänta tills jobbet börjar i morgon.
Samtidigt vet jag att när mitt sommarvikariat slutar i augusti så tar även min produktiva pennpersonlighet en paus i ett par månader. Eller rättare sagt, den förflyttar sig över på fotbollsbloggen som kommer i personligt fokus. Tills vintern nalkas och fler lokala idéer poppar upp. Sådär håller det på lite fram och tillbaks, upp och ned. Ibland önskar jag att det vore mer konstant upp men jag är rädd att jag skulle drabbas av konstant skrivkramp då och gå in i väggen likt en fransk polisman som orsakat en massiv cykelkrasch.
lördag 9 juli 2011
En blivande klassiker
För ett par veckor flaggade jag för storturneringen Wimble-d'oh!, tennistävlingen mig och mina vänner emellan där vinnaren på sin höjd kan kallas medelmåttig.
I lördags gick skiten av stapeln. Dagarna innan hade vädergudarna hotat med monsunregn, men ni vet att prognoser är lika trovärdiga som en försäljare på en bulgarisk strand. När trupperna mötte upp klockan 10.30 var det inte regn, inte sol, men något mitt emellan. Och fuktigt varmt och kvavt som fan.
Lik förbannat droppade folket in efterhand och när vi pikade mitt på dagen var vi 23 singelspelare och 24 i dubbeln. Stabilt! Precis som förväntat var det ruskigt taskig nivå på spelet - just som vi vill ha det. Ölen och svordomarna flödade och den sura kärringen i grillköket blev nyrik på hamburgarpengar.
När klockan slog 20 och vi var fyra tappra tennisinvalider framme i semifinal började himlen böla, och spelet fick ställas in. Återstår att se om vi får vänta till nästa år med 2011 års semifinaler.
För en ny turnering kommer det bli nästa år, ungefär samma tid. Med lite bättre struktur, lite mera party och lite fler aktiviteter för de som inte lirar just då. Och så ska jag ha bort alla själviska spelare, som bara kör sitt eget race och sticker sedan. De satte ett lite trist prägel på spelet & stämningen, men inte tillräckligt till att påverka det goda humöret nämnvärt.
Här är förresten fullständiga resultat samt en liten video. För er som mot förmodan bryr er tillräckligt om att se en inofficiell världsranking på medelmåttorna har Christian klurat fram den här.
***
Grupp 1
Rasmus N-Sam 5-0
Filip Fening-Sam 3-5
Rasmus N-Filip F 5-0
Grupp 2
Martin C-Anders 5-2
Calle-Anders 3-5
Martin-Calle 5-2
Grupp 3
Poul-Rasmus S 5-3
Jakob-Rasmus 5-3
Poul-Jakob 5-0
Grupp 4
Christian-Mikkel 5-3
Olof-Mikkel 4-5 (5-7)
Christian-Olof 5-0
Grupp 5
Markus-Johannes 5-1
Markus- JC 5-1
Johannes-JC 5-0
Markus-Kike 5-2
Kike-JC 5-1
Johannes-Kike 5-3
Grupp 6
Sören-Nils 5-2
Nils-Gary 5-0
Gary-Sören 0-5
Grupp 7
Martin J-Albin 3-5
Albin-Oskar 5-1
Oskar-Martin 5-3
Åttondelar: Johannes-Olof 5-2, Christian-Jakob 5-0, Markus-Rasmus S 5-2, Martin C-Sam 5-0, Nils-Martin J 5-3.
Kvartsfinaler: Christian-Nils 5-2, Sören-Mikkel 5-0, Markus-Martin C 5-3, Rasmus N-Johannes 5-0.
Semifinaler: Rasmus N-Christian 0-0 (0-15), Sören-Markus H 0-1. Sen kom regnet.
Dubbel
Gruppspel:
Ras/Olof-Rasmus/Mackan 2-5, Anders/Jakob-Ras/Olof 4-5 Anders/Jakob-Rasmus/Mackan 0-5
Johan/Niclas-Albin-Oskar 4-5, Poul/Sam-Gary/Nils 4-5, Gary/Nils-Johan/Niclas 2-5, Gary/Nils-Oskar/Albin 2-5, Poul/Sam-Johan/Niclas 1-5, Christian/Sören-Martin/Martin 5-2, Mikkel/Calle-Kasper/Andy 5-1, Kasper/Andy-Sören/Christian 0-5, Mikkel/Calle-Martin/Martin 4-5, Mikkel/Calle-Sören/Christian 0-5, Martin/Martin-Andy/Kasper 5-1.
Semifinaler: Rasmus N/Mackan-Martin/Martin, Rasmus S/Olof-Christian/Sören.
(när tekniken vill ska det finnas en video här - jävla mögblogg!)
Match mellan Martin och Calle, som visar sin äkta frustration när slaget inte sitter heeelt som han tänkt sig. För er som undrar - nej jag har inte ställt in kameran på slow motion-funktion.
I lördags gick skiten av stapeln. Dagarna innan hade vädergudarna hotat med monsunregn, men ni vet att prognoser är lika trovärdiga som en försäljare på en bulgarisk strand. När trupperna mötte upp klockan 10.30 var det inte regn, inte sol, men något mitt emellan. Och fuktigt varmt och kvavt som fan.
Lik förbannat droppade folket in efterhand och när vi pikade mitt på dagen var vi 23 singelspelare och 24 i dubbeln. Stabilt! Precis som förväntat var det ruskigt taskig nivå på spelet - just som vi vill ha det. Ölen och svordomarna flödade och den sura kärringen i grillköket blev nyrik på hamburgarpengar.
När klockan slog 20 och vi var fyra tappra tennisinvalider framme i semifinal började himlen böla, och spelet fick ställas in. Återstår att se om vi får vänta till nästa år med 2011 års semifinaler.
För en ny turnering kommer det bli nästa år, ungefär samma tid. Med lite bättre struktur, lite mera party och lite fler aktiviteter för de som inte lirar just då. Och så ska jag ha bort alla själviska spelare, som bara kör sitt eget race och sticker sedan. De satte ett lite trist prägel på spelet & stämningen, men inte tillräckligt till att påverka det goda humöret nämnvärt.
Här är förresten fullständiga resultat samt en liten video. För er som mot förmodan bryr er tillräckligt om att se en inofficiell världsranking på medelmåttorna har Christian klurat fram den här.
***
Grupp 1
Rasmus N-Sam 5-0
Filip Fening-Sam 3-5
Rasmus N-Filip F 5-0
Grupp 2
Martin C-Anders 5-2
Calle-Anders 3-5
Martin-Calle 5-2
Grupp 3
Poul-Rasmus S 5-3
Jakob-Rasmus 5-3
Poul-Jakob 5-0
Grupp 4
Christian-Mikkel 5-3
Olof-Mikkel 4-5 (5-7)
Christian-Olof 5-0
Grupp 5
Markus-Johannes 5-1
Markus- JC 5-1
Johannes-JC 5-0
Markus-Kike 5-2
Kike-JC 5-1
Johannes-Kike 5-3
Grupp 6
Sören-Nils 5-2
Nils-Gary 5-0
Gary-Sören 0-5
Grupp 7
Martin J-Albin 3-5
Albin-Oskar 5-1
Oskar-Martin 5-3
Åttondelar: Johannes-Olof 5-2, Christian-Jakob 5-0, Markus-Rasmus S 5-2, Martin C-Sam 5-0, Nils-Martin J 5-3.
Kvartsfinaler: Christian-Nils 5-2, Sören-Mikkel 5-0, Markus-Martin C 5-3, Rasmus N-Johannes 5-0.
Semifinaler: Rasmus N-Christian 0-0 (0-15), Sören-Markus H 0-1. Sen kom regnet.
Dubbel
Gruppspel:
Ras/Olof-Rasmus/Mackan 2-5, Anders/Jakob-Ras/Olof 4-5 Anders/Jakob-Rasmus/Mackan 0-5
Johan/Niclas-Albin-Oskar 4-5, Poul/Sam-Gary/Nils 4-5, Gary/Nils-Johan/Niclas 2-5, Gary/Nils-Oskar/Albin 2-5, Poul/Sam-Johan/Niclas 1-5, Christian/Sören-Martin/Martin 5-2, Mikkel/Calle-Kasper/Andy 5-1, Kasper/Andy-Sören/Christian 0-5, Mikkel/Calle-Martin/Martin 4-5, Mikkel/Calle-Sören/Christian 0-5, Martin/Martin-Andy/Kasper 5-1.
Semifinaler: Rasmus N/Mackan-Martin/Martin, Rasmus S/Olof-Christian/Sören.
(när tekniken vill ska det finnas en video här - jävla mögblogg!)
Match mellan Martin och Calle, som visar sin äkta frustration när slaget inte sitter heeelt som han tänkt sig. För er som undrar - nej jag har inte ställt in kameran på slow motion-funktion.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)