Inga fler Norgehistorier, tack

Nyss hemkommen från ett succéartat Stockholmsbesök konstaterar jag att det där med dokumenterande inte är min grej. Även om skallen är full av stora som små minnespärlor – allt från den åldrande cykelentusiasten till den sköna segern över Kalmar som bevittnades på plats på Råsunda – så har jag bara lyckats fånga en bild på kameran. En suddig bild på det nya arenabygget sett från en kilometers avstånd. Lyckat, Sören...

---

Liksom alla andra tänker jag nämna ett par ord om händelserna i Norge. Men jag tänker inte göra det med sympati och sorg i skriften, det har andra redan gjort till leda. I stället tänker jag gripa det an ur en aspekt som många tänker men inte vill/vågar uttrycka. Nämligen att det är ett stort jävla hyckleri från vanligt folk när det kommer till tragiska händelser som de i Oslo och på Utöya.

Det är självklart och behöver egentligen inte sägas att det som idioten i Norge gjorde var en stor tragedi, för landet och dess folk i allmänhet och för de drabbade i synnerhet. Det är en händelse av en sådan magnitud att man kommer att komma ihåg i alla sina dagar. Var man befann sig när man hörde det första gången och känslorna och tankarna som strömmade igenom en när nyheten nådde en. Som 11:e september, tsunamin i Sydostasien eller Estonia om man så vill. Det finns inga ord att beskriva den sorg och den tomhet de utsatta för sådana katastrofer, och den i Norge, måste känna.

Och det är mitt stora problem, det som stör mig. Jag är så himla trött på folk som skiter ur sig sin falska sorg för att visa upp nån slags medmänsklighet, trots att de har inte har den minsta anknytning till de varken de drabbade av dåden i Norge, eller ens själva landet. Det är en äcklig form för massproducerad fejksympati som inte är till för att dela sorgen utan för att du visa att du lider med det norska broderfolket och att du genom att visa att du bryr dig framstår som en sympatisk och varm människa. Till exempel.

Bullshit. Du är en hycklare. Visst, det är svårt att inte bli berörd av all tragik och det kanske sätter spår i själen, men du sjukar dig inte från jobbet, du ligger inte sömnlös och du slutar inte äta. Du kanske mår illa och känner en klump i halsen när du ser bilderna av liken på klipporna och hör ögonvittnen berätta hemska historier. Det är bara mänskligt i så fall, konstigt vore väl annars. Men att gå så långt som att spy ut din medkänsla på framför allt Facebook, det är att ta det ett steg för långt.

Just Facebook är en stor bov i dramat. Det verkar som att folk har en inbördes
tävling i vem som kan sörja mest på Facebook. Norgeflaggor i hörnet av profilbilden, eller varför inte en stor fet Norgeflagga SOM profilbild. Mass-statusuppdateringar om att man ska kopiera och skriva på sin status om man liksom den personen lider med norrmännen. Vi som-grupper som du ansluter dig till, även om du innerst inne vet att du aldrig kommer att gå in i den här grupptråden igen och se vad folk skriver. Det hela bottnar i nån slags pervers önskan att visa folk att just du är den där sympatiska och varma personen, och du mår lite bättre för varje statusuppdatering och varje grupp som du går med i.

För inte så länge sedan begick en ung flicka självmord i min hemstad efter att ha mobbats under en längre tid. Genast strömmade sympatierna ut på Facebook och RIP-grupper bildades till höger och vänster och fick massor av medlemmar. Hur många av dessa medlemmar tror ni kände tjejen och hennes anhöriga? Inte många va? Hur många av medlemmarna tror ni tyckte om tjejen och uppskattade henne, verkligen? Om det var bara en bråkdel av antalet som slöt upp på sidan så skulle hon aldrig slängt sig framför det där tåget. Kanske hade några av de fallna soldaterna aldrig åkt till Afghanistan om de visste att det fanns flera tusen här hemma som tänkte på dem. Kanske hade han inte kört hem på fyllan, och hon hade inte gått ensam genom parken den natten om de visste att det fanns så många där ute som brydde sig om dem men inte fick en chans att uttrycka det innan det var för sent.

Vi kommer aldrig att glömma, men om en vecka har de flesta av oss som inte har något med Norge eller det norska folket att göra att ha lagt händelserna till sida. Vissa har kanske hittat något annat att kasta sin plastsorg på - Amy Winehouse är ett hett tips – men den breda massan går bara vidare. Jag längtar redan.

Någon som känner sig träffad av ovanstående kritik får gärna förklara för mig vad det är jag inte förstår, och varför den här fascinationen av och jakten på sorg uppstår hos er. Jag är medveten om att jag kan framstå som känslokall och cynisk när ni läser inlägget, men ni som pratat med mig om Norgedåden och ni som känner mig vet att det är långt ifrån sanningen. Jag tycker det är lika hemskt som alla andra. Men hur hemskt det än är, så kan jag inte ta på mig en sorg som inte finns, bara för att det är allmänt accepterat att man kan sörja nu. Jag kan inte sörja och tycka synd om människor som jag inte har någon form av relation till, för jag vet att om jag själv var i de drabbades sits skulle den enda trösten vara den som kommer från folk som verkligen bryr sig.