Ett maraton är bara en massa meter

Om en månad plus några dagar står jag på startlinjen för att försöka genomföra mitt livs första maraton. Nåja, det är en halvmaraton men den kommer helt säkert kännas som den den fullängdade varan.

För jag har inte haft löparskorna på mig på två veckor. Och då spelade jag tennis. Innan dess var formen egentligen inget vidare heller, jag kunde springa 7,5 kilometer utan att avlida efteråt. Annars hade jag inte bloggat nu.

Men nu. Jag undrar hur formen är. Jag får ut och testa lite smått i morgon, ta ett par kilometer. Formen är helt säkert åt helvete så nästa månad får man skruva upp för disciplinen och ned för glassintaget.

Det är fritt fram för er att dra med mig ut i spåren. Jag tackar ja till de flesta. Häromdagen undrade Tessan om vi skulle jogga en natt. Jag tolkade det på det manliga sättet även om jag nog förstod att hon menade att vi skulle jogga en natt. Men varför just en natt? Nä, nu blir jag osäker på vad hon menar igen.

I morgon ska jag förresten bevaka ett motionslopp för tidningens räkning. För nån månad sen funderade jag på att anmäla mig till loppet. Men det var när jag var i form. Nu blir jag trött bara av att skriva om det.