Den sommarvikarierande arbetsnarkomanen

Förra veckan inledde jag årets sommarvikariat på tidningen jag annars "bara" frilansar för. De senaste sju åren (tror jag) har jag ryckt in när folk gått på välförtjänta semestrar och det är faktiskt något som blir roligare & roligare för varje år, i takt med att man lär folk att känna och blir ett med omgivningen.

I början var jag ganska skeptiskt, tänkte att man inte kommer någonstans i karriären om man bara sitter på en lokalredaktion och häckar. De flesta skrivuppgifter höll samma linje och det fanns inte utrymme för att ta ut svängarna. Trodde jag då. Såhär några år senare inser jag att det egentligen bara är min egen fantasi som sätter gränser. Vill man ta det säkra alternativet och köra enligt fasta ramar eller vill man våga chansa och testa en ny vinkel eller ett nytt grepp?

I år känner jag verkligen att jag har ramlat in i den sistnämnda kategorin. När jag gjorde min första sommardag på redaktionen förra veckan kom jag dit med en lång lista på idéer som jag vill förverkliga i sommar. Det har jag aldrig gjort innan, mest gått på halvfart och tänkt att någon annan för stå för kreativiteten så länge jag gör ett solitt dagsverke och håller skutan flytande. När de där idéerna sedan kommer i tryck ger det en kick som får en att vilja hitta på mer, och man irriterar sig när man inte kommer på nya textgig på studs.

Och man kan inte riktigt lämna jobbet på jobbet heller. Nästan varje dag har jag suttit kvar någon timme längre än schemalagt, eftersom man bara måååste skriva den sista grejen eller kolla upp en extra sak. Visst, jag har varken bättre hälft eller ungar att ta hänsyn till så jag kan ta mig vissa friheter utan dåligt samvete, men jag vill ju gärna tro att det finns ett liv utanför sportredaktionen också.

Men det blir lite som en drog. Jag mår dåligt om jag läser tidningen på morgonen och hittar ett stav- eller faktafel i mina texter, och ibland ligger jag sömnlös och funderar över något jag skrivit eller kanske glömt att nämna.

Gick och lade mig redan vid 22-tiden för att vara pigg till morgondagens intervju med internationell handbollsprofil, men jag vaknade två senare, klarkläckt. Anledningen? Jag kom på en bra artikelidé till morgondagen, om cykelkrascher. Så nu sitter jag här och researchar cykelkrascher klockan 01.42 på natten och kan nästan inte vänta tills jobbet börjar i morgon.

Samtidigt vet jag att när mitt sommarvikariat slutar i augusti så tar även min produktiva pennpersonlighet en paus i ett par månader. Eller rättare sagt, den förflyttar sig över på fotbollsbloggen som kommer i personligt fokus. Tills vintern nalkas och fler lokala idéer poppar upp. Sådär håller det på lite fram och tillbaks, upp och ned. Ibland önskar jag att det vore mer konstant upp men jag är rädd att jag skulle drabbas av konstant skrivkramp då och gå in i väggen likt en fransk polisman som orsakat en massiv cykelkrasch.