Me no batty boy

I helgen var jag i Kristianstad och hälsade på broder Rasmus och hans respektive. Det blev en mycket trevlig tillställning i lägenheten som fortsatte på klubben Grand framåt småtimmarna. En viss tvekan rådde i början då de lokala i gänget påpekade diskotekets rykte, men "va fan, vi är ett stort gäng, vi kan ha kul tillsammans" sa någon och Grand blev det.

Det finns både plus och minus att rapportera.
Vi kan börja med det negativa. För det första förstår jag inte meningen med att ha fyra dansgolv som är halvfulla/halvtomma och spelar dålig musik. Varför inte slå ihop dem till två fulla som spelar bra låtar? Min buggerfarenhet från januari har tyvärr fört med sig förbannelsen att jag blivit aningen mer hemmastadd på dansgolvet, vilket påverkar mitt omdöme. Så i lördags svängde jag runt till bland annat Spice Girls och Five, inte mitt stoltaste ögonblick precis.

Okej, vidare till fördelarna med Kristianstad. Finns det några, undrar ni säkert?
Och ja, det finns det. Döm till min förtjusning när jag beställde "två öl" i baren och bartendern korkade upp två Guinness. Sicken lyx! I Malmö får man en avslagen Falcon på sin höjd när man beställer en stor stark, inte irländskt supermjöd.
Även efterfestkäket höll ganska hög klass även om priset tog priset - 35 kronor för en kebabtallrik!

Titeln som matchens lirare går till min lillebror, som ville fylleslåss med alla killarna (trots att han har koordination som Pinocchio och Gandhis erfarenhet när det gäller slagsmål) och hångla med alla tjejerna. Ett tag såg det ut som att han faktiskt skulle lyckas med den sistnämnda bedriften. Han stod ett bra tag och dansade & pratade med en flicka på dansgolvet, men när han gick beklagade hon sig för min polare och sa "jag förstår inte vad han säger..!" Stackarn.

Jag var inte mycket sämre själv. Vid ett av mina barbesök fick jag sällskap bredvid mig i baren av en norrländsk bögbrat som lutade sig mot mig och sa "du är lik någon". "Det är de flesta" svarade jag men undrade nyfiket vem han menade. Han nämnde någon svensk skådis som jag inte minns namnet på eftersom jag inte kan mina svenska skådisar, men jag tackade för komplimangen(?) och var storsint nog att låta honom bjuda mig på en öl. Jag lyckades fly från honom efter vad som kändes som en evighet men var ändå lite smickrad samtidigt som jag förbannade min oemotståndlighet. Och undrade vem den där skådisen var. Kanske den rödlätte från HippHipp?

Hela den homoerotiska incidenten kommer att få sitt eget inlägg så småningom. Jag känner att jag måste göra något för att upprätta min manliga värdighet och macholook.

Tror jag ska ansluta till Mats och Anders som lirar minipingis i vardagsrummet...

Ordets makt är stor ibland

Efter att jag postade mitt inlägg om melodifestival-Mohlin häromdagen gav det eko i hela handbollssverige. Peter följde upp med det länge väntade inlägget på sin blogg som var precis lika initierat och prick-på som jag hade förväntat mig. Inte länge dröjde det heller innan handbollsklubben H 43 agerade och "entledigade" sin marknadschef, som det så fint heter.

Nej, ärligt talat tror jag förstås inte att mitt inlägg i debatten spelade någon roll alls för särskilt många andra än mig själv och min trogna skara läsare. H 43 hade sparkat Mohlin ändå, man kan inte bevara sin trovärdighet som handbollsklubb om man har en marknadschef med Mohlins värderingar/"humor" som sköter kontakten med sponsorerna. Peter hade kanske inte skrivit sin blogg, men jag och många andra är glada att han gjorde.
Han har till och med lovat att bjuda mig på ett mål mat som tack för inspirationen.

Jag tycker inte ett dugg synd om Ulf Mohlin, som efter sin Facebookkommentar numera är historia som både handbollsbloggare på Skånskan och marknadschef i H 43. I en landsdel som Skåne som är så infekterad av rasistiska tankar är det skönt att man inte accepterar ett utlåtande som Mohlins - oavsett hur mycket eller lite han "menade" det - och att det får följder. Det ger ett visst hopp för framtiden, eller hur?

Undrar förresten hur det blir med den där ursäkten som Mohlin ville ge Swingfly. Jag skulle gärna vilja höra vad som sägs i det samtalet, och har ett bud på en möjlig konversation.

- Hej, Swingfly, det här är Ulf Mohlin. Du, jag vill bara be om ursäkt för mitt klumpiga uttalande på Facebook. Det var egentligen bara menat som ett skämt. Jag har många vänner med annan hudfärg och vi skämtar friskt med varann, det här var tänkt som något liknande. Med "svullen neger" menade jag egentligen "fet bror". Med fet menar jag cool och med bror menar jag "bra vän". Sånt fattar inte Sydsvenskan. Men du förstår väl?
- What? Ulf who?

En svullen neger är bättre än en trångsynt skåning

Ett av mina 23 000 nyårslöften var att inte ge skit medmindre någon förtjänar det.

Nu, mina vänner, är det dags att dela ut en skriftlig påse avföring till en som förtjänar det.

Mannen i fråga heter Ulf Mohlin och är marknadschef i handbollsklubben H43 och (numera före detta) handbollsbloggare på Skånska Dagbladet.

Först och främst vill jag säga att jag inte känner Ulf Mohlin. Jag vet inte hur han är som person eller vad han gör på sin fritid. Jag vet inte vad han ser på tv (jo, jag vet ett program) eller vad han har för favoriträtt. Jag vet bara ovan nämnda fakta. Hans blogg då? Det finns som alla vet väldigt bra och väldigt dåliga bloggar, och så finns det dom som inte berör alls. Mohlins blogg tillhör sistnämnda kategori, även om sista inlägget var helt okej. Företrädaren Tomas Axnér var mycket skarpare. Men nog om det.

Anledningen till att jag dedikerar ett helt inlägg åt att såga Ulf Mohlin, peka fingrar åt diverse handbollsbloggare och ifrågasätta bevakningen av sporten i stort är enkel. Det finns ingen annan som gör det. Mohlin har inte fått den dyngan han förtjänar. Och framför allt – han irriterar mig gränslöst.

Allt började i lördags för snart två veckor sedan efter Melodifestivalens deltävling. Artisten Swingfly gick vidare och det upprörde herr Mohlin så till den milda grad att han tyckte det var lämpligt att vädra sin åsikt i en statusuppdatering på Facebook. ”Dags att emigrera. En svullen neger som inte pratar svenska...Vilket lands melodifestival var det?”

Det kan jag svara på, Ulf. Det var Sveriges. Det vet du, för du satt ju bevisligen själv och tittade på den. Men du kanske inte förstår svenska så pass bra att du förstod vad det var du tittade på? Melodifestivalen är en musiktävling (om än en ganska medelmåttig en) och även om tillställningen är högt älskad i Svenssonland så finns det inga regler som säger att artisten måste komma från Sverige.

***

Man kan lätt frestas att ifrågasätta Mohlins promillehalt när han loggade in på Facebook den kvällen. Och om han nu var nykter, så kan man i stället ifrågasätta hans långsiktiga tänkande (och sunda förnuft). Killen är marknadschef i H 43, det innebär ett stort ansvar. Var han så naiv att tro att hans rader aldrig skulle bli offentliga? Facebook är ingen vattentät skuta, det finns alltid läckor. Och inte nog med att han vräker ur sig något så idiotiskt och förkastligt, han gör det samtidigt som han har klubbens logga på sin profilbild. Smart, va?

När han sedan får chansen att förklara sig till Sydsvenskan väljer han istället att kasta skit på journalisten, vilket inte direkt renderar ytterligare sympatipoäng. Här kan ni läsa den artikeln.  Minst lika skrämmande som Mohlins smala tänk är kommentarerna under artikeln, där många öppet vädrar sin bonnläppsmentalitet och trångsynthet.

Givetvis blir det ett jävla liv.

Nyheten blir nationell men det dröjer ändå nio(!) dagar innan Mohlin publicerar en ursäkt på H43:s hemsida. Bläddra ner en aning på sidan så hittar ni.

Är det bara jag som inte köper ursäkten? Det verkar inte på mig som att han ångrar sig särskilt. Istället fortsätter han att kritisera journalisten (”men det finns som alla vet väldigt bra och väldigt dåliga journalister” – kan tolkas på två sätt men man ändrar inte åsikt om en journalist på en vecka, med mindre man har något att tjäna på det) och i stället för att rakryggat erkänna något i stil med: ”Okej, jag var inte helt nykter, jag var förbannad och även om jag har rätt till mina åsikter oavsett hur korkade de är, så borde orden aldrig sett dagens ljus. Förlåt.” så författar han följande:

” Det var till 100% menat som ett skämt kompisar emellan med en jargong som skall ses med glimten i ögat. Jag är fullt och fast medveten om att "skämtet" på inga vis eller i några delar var lyckat. Det var osedvanligt korkat men känner man mig vet man att det absolut inte var illa menat eller i något avseende rasistiskt även om jag har full förståelse för om det har uppfattats så.”  

Min fråga är då: Hur fan kan man se ”skämtet” med glimten i ögat? För att ha någon glimt i ögat ska man vara mottaglig för humor, och det här är inte humor. Han har visserligen rätt i att det var osedvanligt korkat - det ger jag honom - men vaddå ”absolut inte illa menat eller i något avseende rasistiskt”? Orden ”en svullen neger” hör knappast hemma i en raptext, än mindre i tangentfingrarna hos en marknadschef i en av Skånes ledande handbollsklubbar med en stor ungdomsverksamhet, vill jag påminna. Jag är själv långt ifrån moralens väktare när det gäller svordomar och hädelser, det vet jag. Men jag gör det i alla fall med glimten i ögat.

SKD gör sedan det enda rätta som upphäver samarbetet med sin bloggare. Annars är det locket på från tidningens sida (vilket sammanträffandesvis också var rubriken på Mohlins sista blogg på Skånskan) och hysch-hysch liksom det var i fjor när Tomas Axnér vackert censurerades bort och ut ur dagbladet.

Sydsvenskan är direkta konkurrenter till Skånskan. Man var först med att snappa upp storyn och har gjort ett berömvärt artikeljobb på hela grejen. Inga konstigheter där, det är väldigt bra journalister (eller väldigt dåliga, enligt Mohlin...) som kan sina grejer. Skitkonstigt är det däremot att tidningens handbollsbloggare Jan Gustafson – som själv fått sig ett par kängor av Mohlin – inte nämner historian med ett enda ord på sin sida. Rädd för att stöta sig med ett av de lokala lagen?

Ej heller min gode vän Peter Lindgren tar upp ämnet i sin annars eminenta blogg på Ystads Allehanda.

Här har han ett gjutet läge att skapa debatt och ta ställning i en fråga där jag vet att han har kloka åsikter och tankegångar, men han undviker det helt i bloggen och kåserar i stället om allahjärtansdag och den lokala idrottsgalan. Missat frågan har han dock inte, eftersom han skrivit en bra kommentar på Aftonbladet-Flincks blogg. Men varför inte skriva den kommentaren i din egen blogg, och allra helst fördjupa dig i frågan, Peter? Insatt är du ju.

Johan Flinck är den enda av de i mina ögon ”stora” handbollsbloggarna som skriver om Mohlingate. Annars är det stiltje i dagböckerna. Samma tystnad råder på hemsidorna. Varken handbollsförbundet, HerrElitHandboll eller den ansedda nättidningen alltomhandboll.nu nämner rasistattacken med ett ord. Inga länkar till artiklar på nyhetssidorna eller i arkiven, ingenting. Varför? ”Det har ju inget med handboll att göra” kanske nån tänker. Fel, det har allt med handboll att göra. Det klagas ofta över att sporten får för lite publicitet, men förbundet och HEH är så jävla rädda för dålig publicitet att man ignorerar det här kalasläget att förkasta rasism som Mohlin så frikostigt dukat upp till.

Tyvärr är handboll en sport där spelarna tillåts komma alldeles för nära journalisterna och övrigt pressfolk. I många fall byggs det upp vänskapliga relationer och förtroenden parterna emellan som gör att skribenten ibland missar (medvetet eller omedvetet) en bra story för att man är rädd för att rubba äktenskapet. Jag vet, för jag är inte mycket bättre själv. Och det genomsyrar hela mediadrevet, från mig i botten av näringskedjan hela vägen upp till höjdarna på fyran som sitter bakom bänkarna under matchens gång, så nära att de kan lukta de blågula smygfisarna och bjuda på massage om behov finnes. De skulle förmodligen inte tveka. Och det är därför att de kritiska frågorna ofta uteblir och att många inte vet hur man ska hantera en het potatis som Mohlinfrågan, antingen för att man inte vill pissa på familjen handboll eller för att man helt enkelt inte vet hur man ska handskas med ämnen som inte är enbart är Kompisposten-material.

Jag vill avsluta min debut (och sorti?) som handbollsbloggare med att kasta min såg i riktning mot Lund. H 43 har tagit avstånd från sin marknadschefs uttalanden och haft ett möte med Mohlin, som (får jag verkligen hoppas) har fått en massiv tillrättavisning. Men det verkar som att festivalfilosofen får fortsätta i rollen som marknadschef. Det förstår jag inget av. Som jag skrev tidigare, ekonomi är A och O (varför heter uttrycket egentligen så?) för föreningar - liksom alla andra företag - och att ha kvar en lös skruv som Mohlin i en finansiell maskin som bygger på sponsorernas tillit verkar ogenomtänkt.

Mohlin säger sig i sin ursäkt på klubbens hemsida ha stöd från sponsorerna. Men har han det? Verkligen? Hade jag varit sponsor hade jag inte velat stötta en klubb vars marknadschef har värderingar som Mohlins, ”skämt” eller inte. Även företagen har en image att tänka på, och varför skulle man vilja förknippas med rasistiska uttalanden?

Men jag är inte långsint, Ulf. Det finns en lösning på allt, ett enkelt sätt för dig att hamna på min och Handbollsveriges goda sida igen, och samtidigt stå rakryggad som en man som håller vad han lovar. Det är lättare än vad du tror.

Allt du behöver göra är att emigrera.

Hur Man Cockblockar Sig Själv

Fast besluten på att göra något vettigt av den här veckan gick jag upp på vänster sida tolvstrecket för första gången i mannaminne. Jag var extra noga med att göra upp en plan för dagen och följa den slaviskt. Äta frukost, bajsa mellan frukosten och morgonkaffet, stretcha inför badmintontimmen med Anders och äta en solid lunch efter passet. Att säga att jag sedan gjorde något större väsen av den här överskattade reklamdagen med Valentins namn på vore en mild överdrift, men den har jag å andra sidan aldrig firat.

Inte ens när jag har haft flickvän eller tillstymmelse till en relation har jag brytt mig nå vidare om den här skitnödiga dagen i kalendern. När jag tänker efter kan jag inte minnas en enda romantisk gest som fötts från min sida just i dag. Min lillebror, som för övrigt är den enda i brödraskaran som är i ett förhållande - och därmed morsans stora hopp om familjens framtid - delar min syn på dagen men skrev på sin Facebookstatus att "Är man förälskad är varje dag alla hjärtans dag". Jag förstår vad han menar, men en manligare tolkning är att "firar man alla hjärtans dag har man dåligt samvete för något".
Den enda gången jag uppmärksammats på dagen var på högstadiet när Emma var kär i mig och gav mig ett bautakort med en nalle på där hon skrivit "jag tycker om dig". Jag undrar fortfarande vad flickan kan ha varit skyldig till, förutom bra killsmak.

Jag har inget dåligt samvete, men jag firade ändå dagen på bästa vis. Nämligen med två filmer på plattskärmen med min käre roomie. Först Black Swan (filmrecension kommer i en blogg nära dig) och sen Indiana Jones 3. Valentin är nog nöjd nu.

I alla fall, när jag sedan slocknade i mänsklig tid vid 23-snåret föll jag snart in i en dröm som började med fotboll och övergick till fest. Helt plötsligt är jag på privat tillställning hos nån polare när en snygg tjej i periferin av min verkliga vänskapskrets äntrar drömmen och mitt knä. Det blir intimt, snyggingen säger "hitta en säng" och i nästa sekvens springer jag runt i hela huset som en galning för att hitta en dubbelsäng, det är bara enkelsängar i samtliga rum förutom det rummet som morsan sover i (fuck you, Freud) men till slut lyckas vi hitta en fri parbädd. När jag sedan kastar ned tjejen i sängen vaknar jag i samma ögonblick som hennes nakna rygg slår emot lakanen.

Klarvaken direkt är min första reaktion att förbanna min timing. Åter igen har mitt snuskiga undermedvetna, my subcocktious, serverat kakan men slagit mig över fingrarna precis när jag skulle smaka. Jag har blivit cockblockad av mig själv. Desperat försöker jag somna om och hitta tillbaks in i rätt bädd och rätt ögonblick. Men jag kan förstås inte slockna igen, och efter 20 minuters fruktlöst försök till ett komatöst tillstånd ger jag upp och bestämmer mig för att blogga om det i stället...

Två tydliga tecken kan jag ändå tolka från här nattliga nederlaget.

1) Subcocktious Sören är inte lika lat som han brukar vara. Oftast brukar jag drömma om något som hänt precis innan jag somnat när det ska snuskas i somnolensen, scenen är tagen ur någon film jag sett eller plats jag besökt under dagen. Och tjejen är oftast ett gråskaligt ex eller någon helt utanför min liga - nattens stjärna lyste däremot klart på alla sätt och helt chanslös är jag nog inte i verkligheten heller.

2) Jag borde kanske införskaffa en större säng.

Även Den Tröttaste Människan Är Vaken Ibland

Den senaste veckan har varit en tung sådan. När jag bläddrar i min kalender inser jag att jag inte gjort ett jävla dugg. Visst, jag har spelat badminton med Lo (jag vann), druckit öl med Joel och haft lite klassträff med Jakob, Elina och Karl. Alla nämnda saker har varit en succé, men när jag blickar tillbaks på den här veckan om ett år kommer jag nog inte tänka på den med fröjd i minnet.

På sistone har jag nämligen känt en oerhörd trötthet i kroppen. Ni som känner mig vet att jag för det mesta är trött & lat av naturen, men den senaste tiden har det varit ovanligt mycket sängliggande. Och det är inte för att jag känner att jag har något att deppa över eller känner mig låg överhuvudtaget. Nä, humöret felar inget. Men jag är bara så trött hela tiden.

Vissa dagar har jag knappt orkat ta mig ur sängen, något dygn sov jag 16 av 24 timmar. Och när jag väl orkar ta mig ur sängen så ska det mycket till för att jag ska ta mig ur lägenheten. Det är skitstörigt, för skallen vill hitta på en massa saker men kroppen tackar nej. Jag har inte orkat laga mat eller träna, har vänt upp på dag & natt och försummat vänner. Jobbet har jag skött nätt och jämnt. Jag har en massa idéer som jag vill ta tag i men pennan väger ett ton.

Förmodligen är det någon sorts virus, jag känner igen det från något år sedan. Det finns ingen anledning att vara orolig, men jag tänker ändå försöka rycka upp mig med start i morgon, kosta vad det kosta vill.

Till och med jag får nog av sömn till slut.

Sånt jag lyssnar på

Torsdag morgon, det börjar bli ljust uppe och jag har varit uppe sedan klockan 03. Min dygnsrytm är fan inte att leka med, i går satt jag i köket och kollade på Danmark-England när jag helt plötsligt somnade i stolen. Då visste jag att det nog var dags att gå och lägga sig.

I dag ska jag ner en sväng på skolan och lämna tillbaks några böcker jag lånat. Sen ska jag handla öl.

Men nog om mina torsdagsplaner. I stället tänker jag servera en musiklista. Det är nämligen den tiden på året då jag summerar vad jag lyssnat på mest under de senaste 12 månaderna. Jag har inte räknat med Spotify då jag ändå lyssnar på för mycket konstig musik för det programmet. Nej, hos mig är det bara Itunes som gäller.

Det här var populärast hos mig det senaste året.

1. The Duels – The Slow Build, 14 lyssningar.

2. Ben Folds – Not The Same, 13

3. Cold War Kids – Audience, 13

4. Snow Patrol – Run, 13

5. Florence & The Machine – You’ve Got The Love, 13

6. Albert Hammond Jr – GFC, 12

7. The Automatic – Steve McQueen, 12

8. Dropkick Murphys – I’m Shipping Up To Boston, 12

9. The Golden Dogs – Yeah!, 12

10. Juli – Wir Beide, 12

11. Ingenting! – Dina Händer Är Fulla Av Blommor, 12

12. The Killers – All These Things That I’ve Done, 11

13. The Kooks – Ooh La, 11

14. Milburn – What Will You Do When The Money Goes, 11

15. Sahara Hotnights – Hot Night Crash, 11

16. Tomas Andersson Wij – Hälsingland, 11

17. Tim Neu – Loopholes, 11

18. Ash – Polaris, 11

19. The Strokes – You Only Live Once, 10

20 The Script – Long Gone And Moved On, 10

21 The Airborne Toxic Event – Sometime Around Midnight, 10

22 Train – Drops of Jupiter, 10

23 Coconut Records – West Coast, 10

24 Noah And The Whale – Rocks And Daggers, 10

25 Tony Christie – Is This The Way To Amarillo, 10

Orkar inte riktigt länka så här på morgonkvisten så ni får själv dutuba, era lata jävlar! Jag lovar att det är värt det.

Jag har tyvärr inte listan från förra bloggen och de senaste åren, men Snow Patrol, Juli och Tim Neu brukar vara med högt uppe. Är lite förvånad över att Sahara Hotnights är med, då jag egentligen inte är något stort fan av dem. Inte en enda dansk låt – skäms på mig!

Kan man äta biff till frukost?

Min kropp är rädd, inte jag själv

Den initierade har nog redan förstått att rubriken är hämtad från den där Bergmanfilmen där Döden och riddaren duellerar över ett parti schack. Det är lite så jag känner mig just nu, jag har nämligen anmält mig till Malmö Halvmarathon den 13 augusti.

Skulle någon av mina läsare mot förmodan inte känna till min konditionsförmåga och löpvillighet och naivt tro att jag faktiskt har något att hämta i den här branschen så är ni ursäktade. De två begreppen är svartlistade i min vokabulär (tillsammans med volang och moloken) och det är av goda skäl.

För bra länge sen hade jag en hyfsad kondition. Då tränade jag fotboll, bordtennis och orientering varje vecka. Sen fyllde jag 12 och började byta hockeybilder i stället. Fotbollen fortsatte jag med så grundkonditionen var helt okej, jag kunde springa femkilometern på små 21 minuter vilket i mina ögon var skarpt.

Med pubertetens (läs: ölens) intåg förändrades allt. Det fanns viktigare saker än motion, och jag förvandlades sakta men säkert till det välisolerade halvfettot jag är idag. Och jag väl villigt erkänna att jag är långt ifrån nöjd med rådande status.

Därför var nyårslöfte # 24 att ställa upp i ett motionslopp och undvika sistaplatsen. Från början tänkte jag mig ett Ronald McDonald-lopp eller något liknande, men ska man göra något ska man göra det rejält och när detta nya projekt ändå avverkas i mina trakter är det lika bra att utmana Döden på hemmaplan.

Så den 13 augusti, mina vänner, förväntar jag mig att ni antingen ansluter i spåret eller slår er ner med brassestolar & picknickkorgar vid nån bra plats. För det här vill ni fan inte missa. Och jag kan garantera att jag inte precis kommer att svischa förbi som en formel 1-bil. Ni kommer att ha rikligt med tid att uppmuntra & håna mig, och jag stannar förstås för kramar, fotograferingar, första hjälpen och autografskrivningar.

Fritt fram också att tippa på om jag klarar av att genomföra loppet, jag är dum nog att acceptera de flesta vadslagningar. Vad fan, jag slänger också in ett fint pris till den som kan gissa (eller är närmast) min eventuella sluttid. Släng iväg en kommentar här eller på Facebook så blir det springa av.

Slutligen måste jag bara kritisera arrangörerna för bilden på hemsidan. Endast idioter kan se så här glada ut när de springer en halvmaraton. Är de ens medvetna om att det är 21 km? Fräscha är de också. "Jaja, men det är ju i starten, dummer" tänker ni. Vaddå då, då ska man se låg ut för att man har hela loppet kvar att springa. Plåta mig när jag springer och ni ska se en ärlig reklampelarbild nästa år...

   

Efter plugget

Det är onsdag eftermiddag. I skrivande stund borde jag vara på väg hem från praktiken på gymnasieskolan i Lund men i stället sitter jag i mitt sunkiga kök och bloggar, medan jag lyssnar på ett grymt rockband från Nya Zeeland som jag nyss upptäckt. The Naked And Famous, heter dom.



Hur som helst, anledningen till att jag sitter och degar till bra musik mitt på dagen är enkel. Jag har hoppat av skolan. Eller ja, jag har inte officiellt slutat eftersom jag inte lämnat in ansökan om studieavbrott men det är bara en fråga om tid.

Så nu sitter man med blandade känslor igen. För femtiåttonde gången.

Det är klart att det till stor del känns som ett misslyckande, att jag aldrig kan komma på vad jag vill bli när jag blir stor. Som jag skrev i ett inlägg förra veckan vet jag att jag hade blivit en bra lärare. När jag berättade om beslutet att lägga av för min handledare på gymnasieskolan blev han uppriktigt ledsen och sa att jag hade alla förutsättningar att lyckas som lärare. Men hur lyckas man egentligen som lärare?

Det är lite grann därför jag valt att hoppa av. Även om jag helst vill syssla med något där jag kan påverka människor - och var kan man påverka mer än i en skola? - så måste jag också tänka på mig själv och mina karriärmöjligheter. Och det finns det inget som heter inom läraryrket.

Dom enda gångerna jag verkligen känt att läraryrket har varit skoj är när man är ute på praktik och får uppleva klassrumsmiljön. Alla föreläsningar och uppgifter på skolan har varit det tråkigaste jag någonsin upplevt under alla mina år som student. Pedagogiken och didaktiken genomsyrar allt, och jag är egentligen bara ute efter ämneskunskaperna. Jag vill inte läsa böcker om hur man blir en bra lärare, det lär jag mig bättre på praktiken.

Jag har faktiskt ett datum på när jag och lärarutbildningen gjorde slut med varandra. Fredag den 12 november. Det var då jag valde att åka till Polhem och vikariera på en svensklektion i stället för att delta i ett grupparbete på högskolan om styrdokument. Beslutet innebar att jag halkade efter på kursen och ett par veckor senare hade jag ytterligare ett par grejer som jag bommat. Att vikariera istället för att studera var ett beslut taget av hjärtat snarare än hjärnan, vilket är standard när det gäller mig och utbildning.

Så vad händer nu? Paradoxalt nog har jag fått jobb som lärare på en vuxenskola i Ystad. Två-tre gånger i månaden ska jag undervisa nyfiket folk i nybörjardanska. Jag har helt fria händer att lägga upp lektionerna som jag vill, men känner ändå ett stort ansvar då människor trots allt betalat pengar för att lära sig något.
Samtidigt blir det att fortsätta frilansa på tidningen och plocka lite vikarietimmar här & där i danska på Malmös skolor, medan jag funderar vidare på vad jag vill bli när jag blir stor. Ekonomi, miljö, politik och marknadsföring är väl det som ligger närmast till hands just nu.