Tillåt mig att yttra mitt vida obehag över den rådande väderleken. Jag tror jag har nämnt det tidigare, att den här årstiden passar mig riktigt illa. Visst, jag gillar snön och blir aldrig för gammal för att krama en boll och plantera den i ansiktet på en god vän. Jag gillar ljudet som uppstår när man trampar nysnön kompakt, och jag tycker tjejerna är skitsnygga när kinderna blir röda och näsorna snuviga.
Men det finns en stor nackdel. Halkan. Varför måste det alltid bli halt och isigt? Mitt redan primitiva balanssinne sätts på stora prov i dessa månader. Bambi aint got shit on me.
Vi skriver den 19 december och jag har redan fått smaka på den hala asfaltens hårda kärlek sex gånger. Eller ja, två gånger var på gatsten och en i en hal trappuppgång, men det var inte ett bollhav man landade i någon av gångerna, om man säger så.
Värst var det för några veckor sedan, när jag var försenad till ett examinerande moment i skolan. Eller redovisning, som det heter på normalspråk. Genade över Möllevångstorget och belönades förstås med en rejäl vurpa. För övrigt på exakt samma ställe som jag kraschat på en vecka tidigare. Jag lär mig aldrig.
Så i stället för att upplysa mina klasskamrater om Jean Piaget fick jag sitta en timme på en obekväm stol på Vårdcentralen tillsammans med tre gamla kärringar. Ont som fan gjorde det i armbågen och jag var lite bekymrad för mitt nyckelben, som fått sin beskärda del av smärta i år. När jag väl blev undersökt var smärtan borta och den snabba diagnosen jag fick var att jag skulle ta det lugnt med armen i ett par dagar. Och vara försiktig. Jo tack.
I torsdags var det dags igen. I trappen halkade jag och studsade sju steg ned på min fläskiga bak, som en Slinky ungefär. Det såg nog roligare ut än vad det gjorde ont, men när jag vaknade på fredagen och skulle pallra mig till skolan kunde jag knappt gå normalt. Det kändes som om jag brutit rövbenet. I skolan gick jag som att jag haft en kärleksfull fängelsedejt, och tänkte att jag nog måste svälja stoltheten och inhandla vinterkängor.
Men egentligen, varför spendera en tusing på skor som man bara använder en månad om året, och som dessutom är obehagliga så in i helvete? Jag har ännu inte träffat någon som sagt att deras decemberdojjor är sköna. Och mina joggingskor är bekväma i alla lägen.
Bekväma - och livsfarliga.
Nästa blogg kommer förresten handla om skor.
Hvordan ska han klare sig flere dage uden at bruge armen??? :D
SvaraRaderaDu gick alltså till vårdentralen för att kolla armbågen som du slog när du halkade till lite? Det låter lite pensionärsaktig om jag får säga det själv.
SvaraRaderaOch en sak till som jag säger själv är att mina vinterkängor är riiiiktigt sköna! Kan bero på att jag pimpat insidan med ett par inlägg som gör dom mjukare, men oavsett så hade jag kunnat gå flera mil i dom utan problem! Och jag tror faktiskt jag använt dom i minst 4 år. Det blir 350 riksdaler om året. Helt klart värt det!
Razz: Det var höjre arm og den bruger jeg alligevel aldrig.
SvaraRaderaRobin med fikusalias: Inlägg i skorna? Låter lite pensionärsaktigt om jag får säga det själv.
För helvete sören. Vinterkängor är visst sköna.. om du köper dom av mig. Det är det lätt värt om det ska va en sånhär vinter.
SvaraRaderaAnnars får du köpa broddar. 65 kr på apotektet. Kärringvarning.. Men vadfan. Jag fick såna i födelsedagspresent, för jag trillar alltid. Men jag har dock inte satt på dom än. Tror inte dom hjälper då..?
Emma: Sluta försök sälj saker till mig! Förresten, är broddarna det första du införskaffat som du inte satt på? Haha, nä fy, förlåt, det var lågt...
SvaraRaderaSÖREN! Din jävla manshora!
SvaraRadera