Om två dagar är det val i Sverige och jag har som vanligt ingen aning om vad eller vem jag ska rösta på.
I år känns det mer aktuellt än någonsin att rösta, för mig. Pluggar man till lärare i samhällskunskap kan jag inte bara ligga på soffan och pilla mig i naveln, man måste ta ställning till sånt man ska försöka lära ut i en framtida fas av livet. Men vad är jag då? Gul, röd, grön, blå, lila, orange?
Lite av varje, skulle jag tro. Det finns inget parti som jag kan peka på och säga "dom där har så jävla bra åsikter" utan snarare skulle jag vilja plocka lite från varje och sätta ihop till ett superparti. Med den stora skillnaden att partiet faktiskt höll vad man lovade...
Sen stör det mig också att de frågor jag brinner mest för ignoreras fullständigt av de svenska partierna, eller på sin höjd får en jävligt undanskymd roll. För när ska vi egentligen ta upp debatten om Skånes suveränitet alternativt kära comeback till Danmark? Vi kan väl i alla fall börja med att lämna tillbaks Ven? När ska vi göra alla innerstäder bilfria och återinföra dödsstraffet?
Nej, men skämt åsido (om man bortser från dödsstraffet som jag verkligen tycker borde återinföras). Varenda gång jag röstar går det åt helvete för "mitt" val. Jag har röstat på folkpartiet och miljöpartiet i 2002 och 2006 (minns inte exakt vilken ordning) och det gick inget vidare. Ej heller när jag röstade för euron...
Så min taktik är att hitta ett parti som jag verkligen ogillar och lägga min röst på dem. En jinx, helt enkelt. Fast det blir förmodligen som med den där boken jag köpte till morsan, men som hon redan hade läst. Det kommer tillbaks och biter mig i röven, och partiet jag röstar på gör fetesuccé.
Som dansk medborgare får jag bara rösta i de två pyttevalen och inte till riksdagen, vilket faktiskt känns lite skönt. Lite mindre att sätta sig in i. Jag följer debatten i lokaltidningar och på webben, men jag skiter fullständigt i när maktrusiga politiker smutskastar varandra på TV och i nationell media i stället för att lägga lite omsorg på sakfrågorna. Jag ska ju ändå inte rösta nationellt.
Kanske röstar jag på Piratpartiet. Enligt min bästis Nils är en röst på piratpajasarna "ett sätt att skaka om de etablerade partierna" eller vad det nu var han sade på fyllan i lördags. Förmodligen gör jag det inte.
Feministerna och kommunisterna får nog inte heller min röst. De springer mest runt på stan och ser sura ut. Mona Sahlin ogillar jag starkt men det ska inte förstöra för ett helt parti, eller ska det? Överlag saknar jag lite profiler i svensk politik. Jag vill ha tillbaks Alf Svensson och han den mesigt hese från FP som jag inte minns namnet på. Såg förresten att Mange Schmidt och Wille Crafoord höll låda i Simrishamn förra veckan i samband med Moderaternas lokala valkampanj. Ha. Ha. Där är så många fel i den meningen...
Och sen har vi dom där seminassarna. Sverigedemokraterna. Tog en titt i SD-kuriren som kom mest posten (massutskick hoppas jag) och tänkte osökt på tysk 30- och 40-talsprosa när jag kollade bilder på självgoda arier som poserade och proklamerade att nu är det dags för en förändring. Och för att inte missförstås som ett invandrarfientligt parti så hade man gjort en intervju med två SD-vänliga invandrare. Enda kruxet där var att det var ryssar. Ryssar! Förmodligen det mest rasistiska folkslaget i världen. I skarp konkurrens med italienare, österrikare, danskar och skåningar...
Övriga partier känns som en stor klump, där alla egentligen tycker likadant men ingen vågar sticka ut. Bäva månde den som tar ställning i en fråga utan att idiotförklara de andra partierna först.
Så jag har faktiskt ingen aning om vad ska jag rösta.
Allt jag vet är att jag går och röstar nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar