Efter en månad av inspiration och jävlaranamma har jag så smått börjat falla tillbaks in i min sedvanliga dvala av dekadens, ni vet; ett finare ord för förfall eller fördärv. På senare år, låt oss säga de senaste 26, har jag gett den danska dekadensen ett fräknigt ansikte och en blogg på en fjortissida, för er som mot förmodan skulle vara nytillkomna läsare.
När jag nu bytte upp mig till en vuxnare bloggportal var det med hopp och ambitioner om att dekadensen inte skulle förfölja mig. Jag tänkte lämna den därhän, för att i stället satsa på såväl sunda som utopiska målsättningar i hopp om att göra mig till en bättre människa med större livskvalité. En som skriver blogg och framhäver de bra aspekterna med sig själv istället för att göra sig själv till åtlöje bara för att det är vad folk vill läsa.
För den där månaden sedan kände jag en iver att ta tag i så många saker. Jag skulle börja plugga och bli grym lärare. Jag skulle bli fotbollsdomare, för jag tänkte att det bästa sättet att ta hand om vuxna barn i skolan är att parallellt handskas med dom på planen. Jag skulle dra ner på drickandet, äta nyttigare och motionera mer, klassikerna. Jag skulle bevisa för mitt nyblivna ex att hon gjorde fel som inte ville ha mig längre. Jag skulle måla om lägenheten, rusta upp skithålet så att man inte behöver skämmas varje gång det kommer folk på besök.
Nu känner jag mest ingenting. Skolan är jag redan trött på efter två veckor. Fotbollsdomare kan man tydligen inte bli förrän till våren. Jag dricker mer än på länge, äter skräp och motionerar endast när jag går till skolan i sköldpaddstakt. Exet vill förpassa mig till vänner-facket och jag har inte ens kommit över henne. Lägenheten är så gott som färdigmålad, och jag...jag vill flytta.
Hade det varit den gamla bloggen hade jag grävt ned mig, dragit något kiss- och bajsskämt om hur allt går åt helvete och sänkt mig själv skriftligt så att folk skulle få ett gratisgarv, tycka synd om mig med ett skratt och jag skulle värdesätta dom där sympatierna högt och spinna vidare på dem. Men jag opererar inte riktigt så längre.
Allt hänger ihop i en sorglig cirkel och det är inte konstigt att när en sak börjar skita sig, så följer resten hack i häl. Men då måste det väl även vara så att om en sak löser sig, så löser resten sig också automatiskt?
Jag vill tro det. Behöver tro det.
Så vi tar tag i ett problem direkt.
I morgon är det fan dags att bruka lite allvar i plugget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar