Plåster på patten och fest hela natten

Sitter här i mina budgetkalsonger och svettas i sensommarnatten trots att fönstret är öppet och jag är sensuellt halvnaken. Är det för att jag har den bärbara i knät och Asus-fläkten rostar mina nötter på äkta festivalvis som jag inte kan sova? Är det för att jag drack sju olika sorters whiskey i min debut i Tomelilla Whiskyklubb som magen gör uppror och håller mig sömnlös? Eller är det kort och gott för att jag var i Tomelilla?

Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att jag ska spela fotbollsmatch i morgon. Bortamatch mot serieledande Vången. I Oxie. Det blir min tuffaste fysiska utmaning sedan - och här kommer den snygga överlämningen - ....

...halvmaran i Malmö för två helger sedan.´Alla ni som skummat igenom min blogg det senaste året kan inte ha missat mitt konstanta tugg om denna djävulens utmaning. Natten före loppet skrev jag en inför-blogg där jag förklarade de dåliga förutsättningarna och garderade mig till höger och vänster.

Vaknade upp på dagen och kände mig pigg. Käkade havregrynsgröt och krängde en banan samt två koppar kaffe. Fan vad nervös jag var. Tänkte att jag skulle bli bajsnödig under loppet om jag skulle vara ute i tre timmar. Fanns det toaletter längs banan? Tillsammans med Anders och Erik tog jag Citytunneln neråt stan och promenerade sedan till startområdet där Hasse mötte upp. Uppvärmning sket vi i "de första tio kilometerna får vara uppvärmning" och iväg bar det vid 15-tiden. Hasse och jag, som aldrig sprungit längre än 12 kilometer i ett svep, tog plats längst bak i startfältet och försvarade våra positioner tappert. Ett tag spanade jag ut över det tvåtusen-hövdade startfältet och tänkte 1) jag har aldrig förlorat mot så många människor som jag kommer att göra i dag och 2) det finns en ganska god chans att jag blir toksist. Ställer man upp i en halvmara har man väl tränat?

Nåväl, Hasse och jag höll makligt tempo första 5 och jag fick fint stöd av vännerna längs vägen, eftersom rutten gick förbi centrum och pildammsparken där folk ändå utförde sina vanliga lördagssysslor. Tror nog inte någon avbröt sin shopping för att heja fram mig.

Efter fem kilometer pinnade Hasse iväg med sin kenyanska kondition och jag blev kvarlämnad åt elefanterna. Tillsammans med Lars från Kungälv tog vi det i lugn och ro tills han fick ryggskott och jag sprang vidare. Vid 13 k insåg jag att jag någonsin sprungit så långt i mitt liv och firade med ett ljummet glas Harboe som en vänlig åskådare bjöd på. Mina smaklökar var dock lika domnade som mina puddingben vid det laget så det kunde lika gärna vara hans middagstömning jag svepte. Skitsamma, jag fick mer energi. Eller inte. För från kilometer 14 till 20 gick jag. Benen var helt slut. Skallen funkade och överkroppen likaså men min totala avsaknad av träning inför loppet straffade sig. Väntade in Lars, och vi hade följe vägen in, där vi gjorde en storstilad finish och sprintade om platserna 2187 och 2188. Av 2207. Den tävlingen vann jag i alla fall med den ganska pinsamma tiden 2 timmar och 54 minuter.

Men jag genomförde och överlevde och kunde festa som en kung på kvällen, vilket vittnar lite om att det kanske fanns mer i tanken än vad jag omedelbart plockade ut.

Dagarna efter kunde jag knappt gå. Vänsterfoten var en enda stor blåsa, jag var hår- och hudlös på innerlåren och mina bröstvårtor var två stora sårgårdar eftersom mina prisbelönta nipples hängde med tröjan när jag tog den av mig efter målgången. Note to self: tejpa titsen nästa år. För nästa år blir det favorit i repris. Då ska jag springa hela vägen, slå Lars från Kungälv och festa ännu hårdare på kvällen.

Är ni på?

Här en bildkavalkad, ljuvligt förevigad av Carro:

Tandläkarhögskolan efter 3-4 kilometer. Fortfarande fräsch nog att highfiva Nordin. Eller om jag går in för en kram.

Stod ett band och lirade, så jag drog iväg ett spontanriff, vilket förklarar mina två fötter planterade i marken. Skit i det. Fokusera i stället på Hasses lätta löpsteg till vänster om mig.

Spurten mellan mig och Kungälv-Lars. Han vann den eftersom jag prioriterade high-fiven på målrakan...

Jag är jävligt nöjd och koncentrerad på högfemman medan Lars den jäveln lägger in kolet utanför bild.

Nära nu...

Där satt den! Penny for your thoughts, Erik...

Tröttheten (eller chocken över speakerns klädval) satte in sista tio och Lars kom först i mål. Men jag skrattade bäst och sist eftersom han startade en minut före. Bruttotid is a bitch...