Mer än en hobby

För snart ett år sedan - den tredje september 2010 - fattade jag beslutet att lämna mina uppdrag i fotbollsklubben hemma på den sydöstskånska slättplätten. Jag avsade mig min plats som sekreterare och ledamot i styrelsen och även i herrsektionen. Jag spelade inte en match den säsongen. Jag prioriterade studierna och satsningen på läraryrket och kände inte att jag hade tid (och råd) att fara fram och tillbaks mellan Malmö och Köpingebro, så klubben fick stryka på foten. Framtid först.

***

Det var då det. När jag bestämde mig för att avbryta lärarstudierna i våras hamnade jag helt plötsligt i en situation där jag bara hade frilansskrivandet kvar i min vardag. Ingen skola, ingen fotbollsklubb. Inget kul. Inget att brinna för. Men klubbkänslan gjorde sig påmind, jag återfick min plats i styrelsen och även i herrsektionen. I år har jag till och med tränat en handfull gånger med herrlaget, och spelat sju matcher.
Vi är ganska risiga och får kämpa hårt för att stanna kvar i division 6, men vi har i alla fall kul. Och jag stortrivs.

***

Det är en kick att bidra med något som gör ett lag eller en klubb lite bättre. Jag förstår mig inte på dem som inte engagerar sig i något ideelt som till exempel en idrottsklubb eller ett välgörenhetsprojekt. Gemenskapen och garven man får är något som man inte hittar så många andra ställen. Glädjen när ett bra beslut tas, det dagliga arbetet i det tysta, vetskapen om att man gör något som kommer att påverka många människor i lång tid framöver. Visst, allt är inte positivt och folk (konstigt nog oftast de som sitter utanför på sina feta rövar och gnäller) har åsikter om allt, men man lämnar inte ett skepp bara för att det stormar ibland.

***

I morgon har mitt stolta herrlag gemensam aktivitet i byn, vi ska inventera och sortera i den lokala mataffären för några tusenlappar till lagkassan. Klockan 08 drar vi igång. Jag har åkt hela vägen från Malmö bara för att hjälpa till. När vi är klara framåt 12-snåret beger jag mig österut igen. 130 kronor inalles. Dumt, kanske vissa tycker, men jag kan fan inte låta bli. Klubben och familjen (och de enstaka vännerna som inte lämnat Ystad än) är de enda - men ack så stora - anledningarna till att jag fortfarande åker fram och tillbaks mellan Malmö och hemtrakten. Ibland har jag till och med funderat på att flytta hem till Ystad igen, men det vore att vinka adjö till alla framtidsutsikter. Men man vet fan aldrig.

***

Borde kanske försöka sova nu, ska ju trots allt upp om sex timmar. De närmaste veckorna är fullspäckade med klubbuppdrag för min del: Styrelsemöte, protokollskrivning, sköta hemsidan, döma ungdomsmatcher, spela och träna med mitt eget lag, lösa tränarfrågan inför nästa säsong, bygga upp organisationen, jaga sponsorer, skriva matchreferat och mycket, mycket mer.

Och jag älskar det.