Uppförsbacken som blev ett berg

Ganska som väntat fick jag skrivkramp när jag skulle göra hemtentan och jag kan så smått börja inrikta mig på att göra om skiten i februari. Det är mycket sånt nu - när man inte är på praktik försvinner lusten att bli lärare totalt, och jag sitter snarare och funderar över när jag ska avbryta studierna istället för att klura på en bra lösning att ta mig förbi det här.

Jag vet att jag kommer bli en bra lärare, över genomsnittet. Det märker jag när jag är ute i skolan och har klasserna framför mig. Och när jag sitter i personalrummet och slår upp en konversation om ett ämne som egentligen inte intresserar mig alls, mest för att jag kan och för att landets lärarkår älskar skitsnack och skvaller. Jag känner mig hemma när jag kan besvara en elevs fråga eller själv få dem att hitta svaret.

Men det är allt annat som knäcker mig. Alla inlämningsuppgifter, alla sega föreläsningar på högskolan. Det ständiga tjatet om att vi ska bli "reflekterande praktiker" och den överdrivna fixeringen av pedagogiken och didaktiken. Till vilken nytta? Jag har lärt mig mer om läraryrket på två veckor i fält än på ett halvår i högskolans obekväma stolar.

Följdaktligen har jag halkat långt efter och uppförsbacken börjar anta bergsform. Hela tiden har jag tänkt att det löser sig, det gäller bara att hitta suget. Det är ju det här jag vill syssla med.

Men suget verkar inte komma. Och jag är inte längre säker på att det är det här jag vill hålla på med.