Hur man hatar David Batra

De senaste veckorna har jag vänt totalt upp och ner på dygnen. Även om jag lever enligt mantrat att en dålig dygnsrytm är bättre än ingen alls, så är det inte hälsosamt i längden. Så igår gick jag till Babel med Joel & Anders, hängde lite i baren och dansade en smula och visp, i dag vaknar man klockan 9, klarvaken och rättvänd. Lätt värt pengarna.

Vi är inne i dag två av tre på hemtentan och jag har redan avklarat den ena av tre frågor, därav firandet igår kväll. Skolan är så pass lätt att det blir tråkigt, och så pass tråkigt att jag sällan orkar göra uppgifterna. Det är ett problem jag måste få bukt med. Vanligtvis skapar jag bara texter som jag antingen själv tycker är intressanta att skriva (som bloggen här) eller som jag får betalt för (som tidningskneget) och inlämningsuppgifter platsar inte riktigt i någon av dom kategorierna, även om dom lillgamla nog skulle påstå att jag får betalt i längden bla bla bla. Det gäller inte bara skrivandet utan läsandet också. Häromdagen fick jag reda på att jag klarat omtentan på första kursen, men att jag kunde varit lite tydligare med referenserna till kurslitteraturen. Ett tag funderade jag på att svara "vilken kurslitteratur?" men jag tänkte att det är onödigt att peta på djävulen. För denna gången.

Förresten har jag hittat 11 spelare till mitt cricketlag och skaffat kontaktinformation till en leverantör av material. Fan vet vad man behöver. Nu blir det att lära sig reglerna, och sen ska indierna få sig en rejäl omgång på Ribban i sommar. Min gode vän Robin motiverade sin plats i laget med ett ädelt rashat, eftersom dom bruna asiaterna sålt en kass kamera till honom för överpris en gång i tiden. Själv har jag aldrig varit särskilt förtjust i asiater i allmänhet och indier (och japaner) i synnerhet. Jag har länge funderat på vad det beror på. Först tänkte jag att det är för att den indiske ägaren av stammishaket, tillika min cricket-nemesis, aldrig ger mängdrabatt på ölen. Men sen kom jag på att det snarare beror på David Batra.

Denne lille lustige svenskindier var som luft för mig tills mitt ex nämnde honom som ett av sina frikort när vi var tillsammans. Jag fattade inget, David Batra är ju ungefär lika sexig som sandpapper, tänkte jag, men visst. Låt en flicka drömma. Men senare hamnade vi på standup och Batra stod på scen, och jag såg hur min flickvän närmast slickade sig runt munnen och när hon började riva i armstödet (som faktiskt var min arm) och jag nästan fick hålla tillbaks henne var det inte lika kul längre. Det heter ett frikort för att man inte ska ha någon chans att springa på (=ligga med) den personen. Inte se dem på en standup i Karlskrona. Fast å andra sidan, frågar Sophia Bush om hjälp vid någon av Skånetrafikens automater så är jag nog inte svår på att göra min ridderliga plikt. Det är lite hur man tolkar det, men huvudsaken är att det alltid är till ens egen fördel.

Men nog om mig. Åter till hemtentan. Innan jag lämnar för en didaktisk powernap (en annan har ju varit uppe tidigt idag) så vill jag bara kasta in en snabb uppdatering gällande de 50 nyårslöften. Snart 13 dagar har gått och jag är alltjämt skottsäker. Jag var förkyld en vecka så jag har inte tränat optimalt, men det har jag tagit igen. Nya saker gör jag varje dag, och lagar mat gör jag, även om det än så länge inte precis är fin fransk cuisine. Starkspriten, mig själv och snusen låter jag bli. Joel fick min sista dosa igår. Jag har mailat en röstterapeut (det heter tydligen så) och bett henne återkomma med tider & tips om sångtimmar. Och nästa vecka blir det bugglektioner - kamera är införskaffad till evenemanget så att man kan bjuda er trogna läsare på en videologisk godbit efteråt.

Nu får det fan räcka för denna gången.