Var är brudarna?

En tanke slog mig förra veckan som jag inte riktigt har kunnat smälta, så i stället försöker jag tugga vidare på den och utveckla den.

Det handlar om tjejer, förstås. Tjejer som är vänner. Väninnor. Fast det ordet använder man väl inte i Sverige? Hur som haver, jag tänker göra det.

Det slog mig när jag hälsade på min stora barndomskärlek och goda väninna (det låter fan fint, eller hur?) Sofie att jag egentligen har ganska få tjejkompisar (det låter lite fjortis och feset, vi kör vidare på väninnor) som jag verkligen anser vara bland mina allra viktigaste vänner. Nu är jag inte särskilt förtjust i att ranka vänner, men skulle jag tvingas göra det så tror jag inte att någon på min topp fem-lista är av kvinnligt kön. På min topp 20 skulle Sofie och någon till smyga sig in, men när jag behöver ett gott råd eller snacka av mig ett bekymmer så är det sällan att det är flicka i luren eller på andra sidan bordet. Inte i första hand.

Och jag måste erkänna att det stör mig. För det är inget jag medvetet har valt. Jag vet att det finns de tjejer som säger att de trivs bäst med manliga vänner och vice versa, men för mig spelar det ingen roll. Jag trivs bra med båda. Men ändå har det alltid varit så att jag har haft flest "polare". Minns på svensklektionen i sjuan när vi skulle ranka våra vänner i olika ringar runt om sig själv i centrum, med de närmaste vänner i den närmaste ringen runt om och de lite mindre goda vännerna i nästa större ring och så vidare. Närmast mig var bara snubbar. Och Sofie, eftersom jag fortfarande var lite småkär i henne...

Det blev lite bättre spridning på det i gymnasiet och även senare, men fortfarande är det en något skev fördelning i min vänskapskrets. Vi kan ta min maratonfest i augusti som exempel. 12 har tackat ja till inbjudan hittills. En av dem är tjej. Sen vet jag inte om Moa tackat ja för att det är lockande med elva snygga och vältränade killar, men jag kan ju bara hoppas att det jämnar ut sig lite efterhand. Inte för att korvfest inte är skoj - det blir oftast mer pant då...

Ska man se det hela ur ett fortplantningsperspektiv vilket vi killar oftast vill, så finns det inget bättre sätt att träffa nya tjejer än just väninnornas egna väninnor. Men då ska det förstås till att din väninna inte sagt en massa skit vidare om dig och/eller själv har en liten svaghet för dig, för då har du nog större chans att få till det med grabbarna...
Och det må vara en sliten klyscha, men ska du träffa tjejer i vimlet är chanserna större om du har en wingwoman vid din sida. Så Sara, Lisa, Nils och er andra, när ställer ni upp?

Jag är lite trött på den här sneda fördelningen, så i smyg har jag dragit igång ett nytt projekt som jag kallar Pussypals. Jag ska skaffa fler väninnor, och dom jag redan har ska jag göra ännu bättre. Jag vill gärna tro att det är utvecklande för mig. Därför har jag bokat in middagar, fikor, promenader med mycket mera i princip varje dag denna veckan.

I kväll exempelvis var det krogen med Cassie och Katja. Om moralens väktare undrar så kan jag informera att jag drack ananasjuice. I morgon ska jag skitsnacka med Sofie och på fredag blir det girltalk med Elin. Och ni andra - bli inte förvånade om jag hör av mig snart med löften om gött häng och diverse aktiviteter.

Dags att avsluta kvällen med en testosteronkick. Får bli ett avsnitt av L-Word, tror jag...