Det är dags att bli sårad igen

Jag vet inte om det är för att jag tränar hårdare än på länge, eller om det är för att jag har kastat buteljen i återvinningen, men min patenterade bukfetma håller på att bli ett minne blott och jag klockar in på vikter som jag inte har sett sedan slutet av förra årtusende. Igår sa jag till nån att jag "nog aldrig vägt så lite som jag gör nu". Som jag nämnde i förra inlägget är naturkunskap inte min starka sida.

Häromdagen när jag ställde mig på morsans milligramprecisa badrumsvåg och tittade ner såg jag dels a) mina fötter och b) 72,3 kilo i siffror. Och då hade jag inte ens gjort min toalett, för er som undrar.

Nu ska man inte ropa fan innan man släppt djävulen över ån, för det lär nog snart gå åt andra hållet. Jag har nämligen toktappat inspirationen och känner mig inte alls motiverad att träna längre. Det enda skälet till att jag håller igång är att jag på något finurligt vis får ångest om jag inte rör på mig. Ni vet den där drogkänslan som uppstår. Eller så har ni säkert läst om den i nån inspirationsblaska.

Träna gör jag varje dag, det går som på rulle. Har blivit en del av vardagen. Men suget och motivationen att pressa mig till det yttersta när jag tränar, eller ge allt när jag tävlar, det är inte en del av mig. Det är bara när jag är på ett visst humör som jag verkligen kämpar till bristningsgränsen och över den.

Det är bara när jag känner mig sårad som den riktiga tävlingsmänniskan i mig kommer fram.

***

Jag tror det började på mellanstadiet, när min stora barndomskärlek Sofie valde bort mig för en av mina vänner. Samma dag som jag fick det sorgliga beskedet hade vi orientering i skolan, och jag sprang som om jag hade en blåslampa i röven och vann skiten med ett par minuters marginal. Vill jag minnas. Förmodligen var det inte mer än ett par sekunder, men för varje år som går växer försprånget sig större & större.

Sen kom ett stort vakuum som jag kallar högstadiet. Nånstans växte jag till mig och såg ingen egentlig anledning att bli sårad under de tre åren. Inte för att flickorna inte var intressanta, men för att jag inte lade ned tillräckligt med energi och känslor för att kunna krossas.

Nästa smäll kom nånstans på gymnasiet, när jag blev goda vänner med Johanna. Vi försökte vara tillsammans men kom tämligen omgående på att det vore slöseri av en god vänskap. Jag störde mig inte alls på att det tog slut (eftersom det egentligen aldrig började), men det var en fas där jag var så passiv med de tjejer jag tyckte om att det på sin höjd blev vänskap, oftast ingenting alls. Mitt självförtroende var stukat och sårat, och jag hämnades på min egen passivitet genom att ta ut mig fullständigt på fotbollsplanen under någon månads tid. Inga resultatmässiga framsteg dock, men jag somnade gott på kvällarna med vetskapen om att jag gjort allt jag kunnat. Och den känslan kunde jag ta med mig och använda även utanför somnolensen och fotbollsplanen.

Där många andra kanske fann flaskan eller gråten i svaghetens stund tränade jag i stället. När Isabelle dumpade mig för något år sedan började jag gå långa promenader, ofta kunde jag vara ute i timmar. Rensade gott i själen och i skallen, och när jag började komma över henne kunde jag ändå dra upp något minne där jag känt mig illa till mods för att använda det som bränsle i ytterligare några kilometer. Eller på tennisplanen. Jag förlorade inte en femsetare det året. Också en mild överdrift, men ni fattar.

Det är faktiskt ett riktigt bra knep, att plocka fram en situation där du känt dig sårad, maktlös, osynlig, orättvist behandlad eller vad som helst som gör att djävulen kommer fram när du behöver honom som mest. För min egen del fungerar det som bäst när det handlar om tvåsamhetstrubbel, men familjeangelägenheter, arbetsplatskonflikter och annat är säkert lika bra hjärnspikar.

Nu senast. Anneli. Fan, jag tror jag har använt henne som bränsle i ett år nu. Det hänger väl ihop med att jag drog ned på drickandet också i slutet av förra sommaren, men dom där sex kilona som skiljer nu jämfört med när vi först träffades är till störst del hennes förtjänst. Man vill visa att man kan bättra sig, att hon tog fel beslut. Och även om hon kanske inte bryr sig den blekaste, så kan man alltid inbilla sig att hon gör det för att man ska pressa sig det lilla extra när det behövs som mest.

Men för ett par veckor sedan, kanske en månad, så märkte jag att skallen var helt tom när jag skulle göra dom där sista repetitionerna i träningsprogrammet och behövde en mental rövspark. Letade febrilt i mitt aggressionsarkiv men det var kliniskt rent för sura tankar. Det var flera månader sedan jag kom över henne men arkivet hade jag inte velat rensa förrän efter halvmaran i augusti åtminstone. I dag gjorde jag comeback i A-laget i fotbollen efter att ha varit konstant petad sedan 2006 (ärligt talat har jag aldrig varit med i förstalaget...) och behövde en rejäl sporre när jag kom in och fick spela sista 20. Men jag hittade fan inget.

Jag skulle kunna sätta mig ned och gå igenom skrifter och bilder som jag har sparat från tiden med samtliga ovan nämnda tjejer, men det verkar som att knoppen bestämt att kroppen ska hitta ny känslobensin från någon ny källa.

Det är nog dags att bli sårad igen.