Sommarskygg

Den senaste veckan har bjudit på solsken i massor över min stad som är Malmö. Bortsett från en monsun-liknande måndag ("det här är det värsta nånsin" sa Mats milt överdrivet, men det var nog för att regnet hindrade honom från att gå till puben) har det varit konstant solsken och temperaturer som vittnar om att sommaren är här.

Jag gillar det inte.

Sol har fan aldrig varit min grej. Jag har yttrat mig om detta lyxproblem innan, men det blir inte bättre. Av någon konstig anledning vill inte jag gå ut när det är soligt. Speciellt inte i Malmö. Folk flockas kring grönplättarna likt idioter framför Big Brother på TV, och en stad som har ganska få grönytor och i övrigt mest asfalt och affärer som Malmö är inte särskilt sexig på sommaren. Så när jag måste vara i staden på sommaren håller jag mig helst inomhus. Med mindre man kan fördriva tiden med att spela tennis eller springa en runda. Folk som bara ligger i solen och gör inget har jag aldrig förstått mig på.

Nu är jag hemma i nästan-Österlen och det känns som man kan andas igen, röra sig lite varstans utan att bli brydd om att det är varmt. Men fortfarande undviker jag staden på sommaren, även om det är i Ystads småskala. Men så fans mycket bättre än Malmö.

Jag vill kunna gömma mig i skogen när det blir för varmt, sitta vid stranden och glo i min ensamhet när det blir för mycket eller ta cykeln och pinna iväg på någon bortglömd landsväg. Eller sitta under den där underskattade korkeken och lukta på blommorna, som jag egentligen inte bryr mig om men som är en bra ursäkt för att slippa umgås med sommarsugna människor...