Alltså, jag trodde det skulle vara svårt att hålla mig undan alkoholen, speciellt ölen. Det är det. Jag trodde det skulle vara svårt att hålla mig undan självsnusk en månad. Det var det. Jag trodde det skulle vara svårt att klara mig utan kaffe en vecka.
Det var det inte.
Det var omöjligt.
I tisdags slog jag vad med mig själv om att jag skulle fixa en vecka utan kaffe. Det gick bra till en början. Jag klarade hela tisdagen och halva onsdagen trots ett fenomenalt koffeinsug när jag slog upp ögonen på onsdagsmorgonen. Men jag stod ut, trots våndor och kroppsliga åkommor såsom abstinens, dåligt humör och fast avföring. Jag stod ut ända tills kvällen då vi hade dubbla möten i fotbollsklubben och jag inte pallade mer. Så jag tog en kopp.
I går blev det en till. Och i dag ytterligare en. Men inte mer. Egentligen är jag inte så hakad på sörjan som det kanske verkar. Jag gillar nog mest känslan av att ha en kopp kaffe bredvid mig. Något psykologiskt. För det är sällan jag dricker hela koppen. Det finns dom som sätter i sig flera muggar om dagen, sån är inte jag. Förutom om det ska fikas (hög såkallad mysfaktor) eller om jag är på jobbet (bekvämligt nära står den, kaffeautomaten med flervalsfunktion) då kan det riskera att bli sömnlösa nätter.
Allt skrivande om kaffe gör mig sugen, så jag skiter blankt i dygnsrytms-experterna och tar mig en solid mugg java. Ska trots allt inte upp förrän klockan 10 i morgon...
Det är synd att folk är så dåliga på att kommentera för det är alltid väldigt bra läsning. Så du vet det.
SvaraRadera