Bäst Av 2012 - Fast bara nästan...

Lite klädsamt försenat tänker jag summera vad som egentligen gungade skönast i mina öron 2012. Det har inte varit ett helt lätt uppdrag, och mycket har fått sållas bort i processen även om jag måste erkänna att jag inte alls lyssnat på särskilt mycket ny musik under året som gick.

Men några alster fastnade och innan vi tar en titt och tusen lyssningar på det bästa så vill jag summera de låtar som hamnade precis utanför listan och därför förtjänar ett hedersomnämnande av olika anledningar.

***

Little Marbles - Du Är På Repeat

Little Marbles känns lite grann som en blandning av Veronica Maggio och Raymond & Maria, och det blir lite för svårt ibland för min smak. Men den här låten har gått på repeat. Ha!

 

 

The Last Royals - Only The Brave

Det här låter väldigt mycket schweizisk eurovisionradiorock och då kan det som bekant inte bli fel.

The Big Pink - Hit The Ground (Superman)

Minns ni låten Dominos? Samma band gjorde ett helt okej album i 2012 som heter Future This och av en handfull bra låtar är denna bäst. Samtidigt har jag förståelse för dom som antingen älskar eller hatar bandet, för när de är dåliga så är det riktigt dåliga. Speciellt live.

 

 

Tribes - Corner Of An English Field

Brittiska Tribes släppte sitt debutalbum Baby i januari 2012 och det var inget annat än ett mindre mästerverk. Hade det här varit en albumlista hade Tribes kanske till och med toppat. Den här låten är i alla fall näst bäst av de elva.

 

 



 

 

Girls Alound - Something New

Ända sedan brorsan presenterade mig för Sound Of The Underground för en halv livstid sedan har jag varit lite knäsvag för Girls Aloud. Det kan jag liksom inte hjälpa. Min favorit är brunetten som inte är Ashley Coles ex. Så när de nu släppte något nytt i fjor blev jag lite belåten, de börjar ju ändå bli mogna damer nu. Plus att låten funkar på min träningslista. Som jag aldrig använder, förvisso, men ändå.

 

 



 

 

EM 2012 - Vi ta'r til Polen

Varje stort fotbollsmästerskap man deltar i kräver en klämkäck dänga. Så är det bara. Det ska vara lättrallat och texten ska ena folket och skapa stämning. Eller? Här har ett gäng danska vänner insett verkligheten, och toppat den officiella versionen. Fan vet om det ens är ett band eller om de satt på förfesten och sa "vi gör det sgu!". Jag gillar killen i Turkiet-tröjan och han som dricker konstant. Definitiv rockstjärnepotential. Eller frilansjournalist. Hur det gick för Danmark i EM? Ut i gruppspelet, förstås...



 

I nästa inlägg blir det på allvar - de 15 bästa låtarna 2012 ska redovisas.



fusk är kanske bara ett enklare sätt att vinna?

Det finns dom som köar i timmar för att skaffa en ny telefon, de som campar flera dagar för att få biljetter till en koncert, och dom som trotsar kylan för att se sina fotbollshjältar träna. Jag vet exakt hur det är. Själv sitter jag vaken i natten och inväntar det senaste avsnittet av Oprah...

Innan ni börjar vifta med regnbågsflaggorna vill jag förklara mig.

I natt visas nämligen den bandade intervjun med Lance Armstrong, cykelstjärnan som blivit Amerikas nationalidol efter att ha vunnit världens tuffaste cykellopp Tour de France sju gånger. Innan dess hade han drabbats av testikelcancer och besegrat den, vilket fick honom att engagera sig i sjukdomen och starta projektet LiveStrong. Ni minns väl de gula armbanden som alla gick med ett tag? Jag hade mitt i fyra år, tills det gick sönder.

Jag har varit en stor supporter av cykelsporten ända sedan mina barndoms ben. Inte för att jag själv varit någon fena på att cykla, det dröjde nästan till tonåren innan jag behärskade konsten till fullo. Men på TV har det alltid fascinerat mig, och är det någon sport vi danskar följer intensivt (förutom fotboll och handboll) så är det cykling.

Därför plågar det mig när jag gång på gång måste försvara sporten, när det ena dopningsfallet följer efter det andra. Jag älskar att följa Tour de France och de belgiska klassikerna på TV och har till och med varit på plats för att se det live. Jag är trött på att vuxna människor inte vill vinna utan att fuska och jag har inget till övers för de som åker fast och gråter ut i media.

Nu är jag i och för sig säker på att fusket är lika utbrett inom många andra toppsporter och man ska inte inbilla mig att spelarna i exempelvis hockeyligan NHL har rent mjöl i påsen. Inte ens svenskarna. Basebollspelarna och kampsportsikonerna är säkert inte bättre. Men det är ingen ursäkt för att cyklisterna turnerar runt som rullande apotek.

De senaste tio åren har den ena efter den andra stora cykelprofilen ertappats eller erkänt doping. Min och många andras nationalhjälte Bjarne Riis erkände för några år sedan att han var dopad när han vann Touren 1996. Ändå fortsätter han stå i spetsen för ett av världens bästa cykelstall, som om inget hänt. Det är ännu ett problem som sporten måste jobba med. Att rensa bort alla syndarna, oavsett om det är dåtid eller nutid. Frågan är bara om det är möjligt - det verkar alltid uppkomma nya sätt att manipulera systemet.

Lance Armstrong har länge misstänkts för doping - vinner man Touren sju gånger är det ofrånkomligt, tyvärr - men har nekat hårdnackat hela tiden. Nu verkar bevisen dock ha hopat sig till en klump som inte ens Armstrong kan svälja, och jag är rätt säker på att vi får ett erkännande i natt.
Konstigt nog känner jag att min passion för sporten inte kommer att minska. Jag kommer att se fram emot årets Tour De France minst lika mycket som alltid annars. Det som skrämmer mig lite är att man nästan börjat vänja sig, och att en del av mig kanske rentav accepterat dopingen som en del av sporten.

Men så är jag också hög på koffein när jag skriver detta...

Wikipe-dork

Om det är något jag predikar för eleverna i klassrummet så är det att sanningen inte alltid finns på Wikipedia. Det är alltid något ägg som ska in och ändra lite här och där i faktan, kanske för att någon info inte faller just den personen i smaken eller för att man är ett troll vars existens är så deprimerande att man vill ställa till det för alla andra också.

Ibland kan det dock bli riktigt roligt. Som när jag gick in på engelska fotbollsklubben Weymouth FC:s sida och läste att dom var "the biggest underachievers in the history of the football association" och en massa annan humor som verkade vara skriven med självdistans av en uppgiven supporter.

Jag ska villigt erkänna att jag inte drar mig för att gå in och redigera vissa artiklar då & då. Eller uppdatera, om man så vill. Stort, tänker ni kanske. Men jag är tveksam till hur mycket jag tillför.

Den senaste halvtimmen har jag exempelvis uppdaterat en sida om en svensk tennisspelare som är rankad 1435 i världen.

Så om du läser detta, Jacob Adaktusson: You owe me one.

Sämst Av 2012

Lite försenat kommer här min traditionella lista på musikaliskt trams som egentligen inte borde sett dagens ljus men som ändå sipprade igenom nålens öga. Nu är listan ju högst personlig och inte alls ett mått på den allmänna meningen, men jag tar ändå illa upp om ni är av andra åsikter.

Och nej - Gangnam style är inte med. Av den enkla anledningen att den varken säger mig bu eller bä. Det kan bero på att jag är den enda människan i världen som inte kollat in klippet på YouTube.

Nu kör vi - tio låtar ska sågas och tid är mörka tankar i dessa sammanhang.

***

10. Fun. - It Gets Better

Jag blir inte klok på det här bandet. Ena stunden diskar de upp med ett örhänge för att sedan tvärvända och bjuda på den här huvudvärksflirten. Och titeln ljuger, låten blir inte bättre. Inte förrän den är slut.

 

 

9. Eric Saade & Tone Damli - Imagine

 

Tacksamt offer, jag vet, men skit luktar oavsett hur snyggt det än må se ut. Jag hade nöjet att vara gäst på ett svenskt-syriskt bröllop i somras där en av mina bordskollegor satt och strålade stolt över att han var i familj med Eric Saade. Lika stolt satt jag och skröt med att jag inte var det. Hon är som Drömhus fast snygg, men jag undrar om det inte är lite omvänd MFF-dejting här. Hon ser ju ut att vara lastgammal jämfört med honom. Minst dubbelt så gammal. Alltså...typ...28.

 

 

8. Sean Banan - Sean Den Förste Banan

Åh, vad jag är kluven här. En del av mig känner att dammiga SVT borde hitta ett mycket bättre koncept om man ändå ska köra platt integrationshumor. En annan del kan småskratta åt frågeställningen om det är en eller ett och varför det alltid är så viktigt att vara den som vet vart skåpet ska stå. Men man kommer heller inte ifrån att det är extremt töntigt, och en hån mot alla sångare i världen. Ja, alltså, förutom de sju som toppar denna listan...

 

7. Ansiktet - Äckligt

Vet ni vem Rasmus Seebach är? Dansk sångare som säljer sockrat smör. Det här är likartat, fast med rejält tilltaget slisk. Viss credd ska delas ut för att man fått med ordet "bouillabaisse" (stavas det så?) i en text som mina klasskamrater i mellanstadiet hade skämts för way back then. Nån som vet vad som rimmar på "baby"? För Ansiktet gör det inte. Hade varit en klockren etta om det inte vore för den dansande blondinsnubben i bakgrunden som lätt får stå i ett hörn och dansa för sig själv på mina fester när som. För övrigt är det nog bara i hufvudstaden som man rimmar "överkurs" med "dusch". Äckligt.

 

 

 

6. Nicki Minaj - Va Va Voom

Är det helt omöjligt att nå toppen utan att klä ut sig till framtida fågelskrämma? Lady Gaga och nu detta. Jag skiter i vad folk säger, jag uttalar efternamnet med j och aj som "aj mina öron blöder". Det är inte utan att man vill ha tillbaks Lil Kim igen - vad gör hon nu för tiden?
Lite för intetsägande för att nå en absolut topplacering. Men dåligt är det helt klart.

5. Alina Devecerski - Flytta På Dej

Det här är egentligen ett stycke svensk musikhistoria som skrivits. Inte nog med att Alina satt världsrekord och tjajat ut mig snabbare än Usain Bolt springer 100 meter, hon lyckas också fånga samtiden i tre minuters repetitioner och skrik som skulle få själv den mest ignoranta curlingmorsan att överväga agans återvändo.

4. Stiftelsen - Vart Jag Än Går

"Nä, Sören, det här är ju inte dansband! Det är ju samma gubbar som står bakom Takida så då kan det inte vara dansband!". Så har försvarstalet låtit i 2012. Den här videon representerar förresten det folkslaget som stör mig mest i hela världen, så ni får gärna plocka fram rasiststämpeln. Jag menar varken gula, gröna, svarta, bruna eller röda människor. Nej, dom har jag inget alls emot. Men raggar-folket. Fy fan. Mulliga folkölsfyllon som kör vingligt i sina tunade volvos och som kan nämna alla bilens delar, men fan om de vet vad skillnaden på vokaler och konsonanter är. Plus i kanten dock för att försångaren liknar Jemaine Clement, ni vet han i Flight Of The Conchords? Högst troligt förresten att den här skiten spelas av livebandet på årsfesten i fotbollsklubben om några veckor - tyvärr är det också troligt att jag dansar till den. Vad fan, Sören!

3. Alicia Keys & Nicki Minaj - Girl On Fire

Många har tipsat om originalversionen till min sämst av-lista men jag har varit avvaktande. Ända tills jag hörde låten en hel gång och dessutom hittade en version med vår allas Nicki Min Aj. Alicia Keys är skitfin men det här är skrik och skrän i fyra långa hemska minuter och mitt i allt kommer Nickidockan in och pratar med Gud. Och det där ständiga trumkompet i bakgrunden. Migrän.

2. Simple Plan & Sean Paul - Summer Paradise

Ojoj! Snacka om att missa trenden helt! Ta ett avdankat band och krydda med avdankad karibisk hip-poppare och sno helt ohämmat valfria stycken ur Trains "Hey Soul Sister" och den där "Billionaire" och det här är vad du får. Ska du tvunget lyssna på Simple Plan rekommenderar jag denna. Låten är inte mycket bättre, men Marie-Mai är med och hon är både duktig och fin.

1. Danny Saucedo & Lazee - Shake Your Ass

Fullständigt ohotad är den, 2012 års sämsta. Danny må vara duktig på sin Idol-musik men det här är tokfel forum för popsnöreblondinen. Den andra snubben har jag aldrig hört talas om, men jag är villig att satsa mången veckopeng på att jag är mycket mer street än duon här. En sak är att jaga glittertyg på Spy Bar i natten, men jag har sett alla säsonger av The Wire, bitches. Underbart smaklöst med hela Shake Your Ass-remixen av en låt som inte ens var bra i sin originella form...

Men som sagt, Danny Saucedo kan sjunga nånstans därinne, men han borde lägga av med nonsens och syssla lite mer med exempelvis detta, som är från invigningen av Nya Råsunda. För det är bra, riktigt bra.

 

 

Vad tycker du var sämst i 2012?

Mot rötterna

Hej bloggen!

Det var fan länge sedan. Jag måste erkänna att jag inte har saknat dig. Jag har nästan inte ens tänkt på dig. Men lugn, jag har inte varit otrogen. Jag har ju inte läst några andra bloggar heller. Nej, vänta, det är inte helt sant. Jag skriver lite grann då & då för fotbollsklubben, men det räknas väl inte?

Hur som haver, det är mycket just nu. Till exempel står jag i vänteläge till ett nytt jobb. I dagarna skriver jag på kontraktet och sedan drar det igång om två veckor. Vad? Liksom i Malmö ska jag undervisa gymnasiekidsen i det ädla språket danska, och det på 50 procent. Plus att jag får mentorsansvaret för en skock hotell/restaurang-elever. Jobbet är på min gamla gymnasieskola i Ystad och jag ska villigt erkänna att det varit en konstig känsla att återvända. Många av lärarna jag hade för tio år sedan är kvar. Har hälsat på några av dem, vissa kände igen mig och andra inte. Jag vet inte vad som är bäst...

Sen är det mycket med fotbollsklubben också. Budgetarbete, herrsektionsansvar, förberedelser inför årsmöte och årsfest och mycket, nästan allt för mycket, mer. Jag ska inte klaga, det är ideellt och jag har själv tagit det på mig. Ibland tänker jag att jag skulle vilja jobba heltid med föreningsutveckling, för även om det är tungt och omständigt ibland så väger de goda stunderna upp det dåliga. Fast i år tänker jag nog inte sjunga ”Truly, Madly, Deeply” på årsfesten. Säger jag nu...

Utöver det så går jag i flyttankar. Och jag håller på att starta upp ett projekt för flyktingar. Och jag har fått en ny roomie. Krossat min roomie i Alfapet. Gått upp i vikt. Gått ned i vikt för att sedan gå upp i vikt igen. Sagt upp mig från Fotbollskanalen. Sett Taken 2 och krävt tillbaks tiden. Och läst Jenna Jamesons självbiografi.

Det är alltså mycket nu.

Det är också en sämst och bäst av 2012 som kommer i nästa inlägg. I sisådär juni...