I mitt vuxna liv har jag flyttat åtta gånger. Vissa tycker det är mycket, andra tycker det är lite. Själv så skulle jag kunna tänka mig att flytta ett par gånger om året, men det är tyvärr inte varken logistiskt eller ekonomiskt möjligt. Plus att de vänner som agerar flytthjälp nog tröttnar rätt så snabbt.
På senare år har den danska flyttfågeln som är jag blivit vingklippt och nedskjuten. Sen jag flyttade ett hundratal meter från den gamla lägenheten till tvårummaren som dessa rader författas i, så har jag helt stagnerat i mitt flytt-tänk. Och det stör mig, även om det lindrades något av att min gode vän och roomie flyttade ut efter två års samboskap. Det är jävligt skönt att ha en lägenhet för sig själv igen. Problemet är bara att jag inte riktigt vet vad jag ska göra med den.
Grejen är att han tog merparten av möblerna med sig när han flyttade. Och resten lämnade vi på återvinning. I vardagsrum och sovrum återfinns numera endast en säng, en fåtölj och en soffa. Jag är egentligen ganska nöjd med det, jag behöver inte mer, men jag inser att det inte är särskilt inbjudande för besökare och jag gillar ju att styra upp en rejäl skiva då & då.
Jag tänker att jag nog bör införskaffa en ny soffa och ett soffbord, samt ett skrivbord för vuxenpoängens skull. Fast ingen TV, vill jag se mot förmodan se något knackar jag på hos er. Oftast är det sport jag vill titta på och det kan man snillt göra på datorn.
Det har gått mer än en månad sedan min roomie flyttade ut och lägenheten gapar fortfarande tom. Jag har förstås överanalyserat det här och tänkt att den uteblivna möbleringen är en signal från mitt undermedvetna, som vill röra på sig. Den senaste tiden har jag promenerat mer än någonsin (tänkte egentligen jogga men är för lat) och jag har hittat både lägenheter och radhus som jag hade kunnat tänka mig att rota mig i. Inte vid Möllan, inte i Slottstaden eller vid Värnhem.
Utan i Limhamn. I Kirseberg och Segevång.
Jag tror att det är dags för en flytt snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar