Till dig, kvinna i 50-årsåldern med röd vinterjacka ombord på det sena Öresundståget från Helsingborg till Malmö. Det var verkligen inte med flit.
***
Åkte till Helsingborg för att hälsa på min gode vän Andreas, äta en fin köttbit och inmundiga en pilsner till det. Måhända att det blev två, för på stadsbussen ned till centralen kände jag nöden tränga och knappt hade jag äntrat tåget innan jag besökte de sanitära faciliteterna för att stryka ett par punkter från behovsagendan. Med betoning på ett par, för det blev både det ena och det andra.
Helnöjd gick jag sedan in i kupén, slog mig ned och plockade fram min reselitteratur The Given Day av Dennis Lehane. Fantastisk bok. Ett par sidor inne i läsningen kom jag på den förskräckliga missen. Jag hade glömt spola...
Tittade upp och tittade runt och såg att vi bara var ett tiotal människor i kupén. Några av dem var ganska goa i groggen och hade säkert inte lagt märke till om jag gick på toaletten igen för andra gången på fem minuter. Så jag packade ihop mina saker för att gå mot skithuset och göra orätt rätt. Halvvägs framme såg jag en medelålders kvinna komma från andra hållets första klass och blicka längtansfullt mot den öppna toalettdörren. Ett kort ögonblick funderade jag på att sprinta fram, kasta mig i och skrika ”nooooooo” i slow motion, men i stället resignerade jag och gick tillbaks till mitt säte.
Därifrån såg jag hur hon gick mot toaletten, stannade i dörren och blev stående i vad som verkade som en evighet. Till slut gick hon in. Spolade direkt. Och kom ut en stund senare. Bara för att gå fram till tågvärden som just i det ögonblicket stod och inspekterade mitt frikort. Kvinnan undrade om toaletten spolade automatiskt eller om man skulle trycka på nån knapp och det syntes lång väg att det var en retorisk fråga, men tågvärden nappade och sa att det skulle man minsann själv göra. Då klagade hon över att folk inte hade spolat och menade på att tågvärden borde kolla upp det här bättre vid varje större stopp. Tågvärden lämnade tillbaks min biljett, ignorerade henne och gick vidare.
Jag funderade på om jag skulle säga någonting film-coolt som jag kunde skryta om för vännerna sen, typ ”du....shit happens”, men lät det bero och bestämde mig för att blogga om det i stället.
fredag 27 januari 2012
måndag 23 januari 2012
Flyttfågeln som sköts ned
I mitt vuxna liv har jag flyttat åtta gånger. Vissa tycker det är mycket, andra tycker det är lite. Själv så skulle jag kunna tänka mig att flytta ett par gånger om året, men det är tyvärr inte varken logistiskt eller ekonomiskt möjligt. Plus att de vänner som agerar flytthjälp nog tröttnar rätt så snabbt.
På senare år har den danska flyttfågeln som är jag blivit vingklippt och nedskjuten. Sen jag flyttade ett hundratal meter från den gamla lägenheten till tvårummaren som dessa rader författas i, så har jag helt stagnerat i mitt flytt-tänk. Och det stör mig, även om det lindrades något av att min gode vän och roomie flyttade ut efter två års samboskap. Det är jävligt skönt att ha en lägenhet för sig själv igen. Problemet är bara att jag inte riktigt vet vad jag ska göra med den.
Grejen är att han tog merparten av möblerna med sig när han flyttade. Och resten lämnade vi på återvinning. I vardagsrum och sovrum återfinns numera endast en säng, en fåtölj och en soffa. Jag är egentligen ganska nöjd med det, jag behöver inte mer, men jag inser att det inte är särskilt inbjudande för besökare och jag gillar ju att styra upp en rejäl skiva då & då.
Jag tänker att jag nog bör införskaffa en ny soffa och ett soffbord, samt ett skrivbord för vuxenpoängens skull. Fast ingen TV, vill jag se mot förmodan se något knackar jag på hos er. Oftast är det sport jag vill titta på och det kan man snillt göra på datorn.
Det har gått mer än en månad sedan min roomie flyttade ut och lägenheten gapar fortfarande tom. Jag har förstås överanalyserat det här och tänkt att den uteblivna möbleringen är en signal från mitt undermedvetna, som vill röra på sig. Den senaste tiden har jag promenerat mer än någonsin (tänkte egentligen jogga men är för lat) och jag har hittat både lägenheter och radhus som jag hade kunnat tänka mig att rota mig i. Inte vid Möllan, inte i Slottstaden eller vid Värnhem.
Utan i Limhamn. I Kirseberg och Segevång.
Jag tror att det är dags för en flytt snart.
På senare år har den danska flyttfågeln som är jag blivit vingklippt och nedskjuten. Sen jag flyttade ett hundratal meter från den gamla lägenheten till tvårummaren som dessa rader författas i, så har jag helt stagnerat i mitt flytt-tänk. Och det stör mig, även om det lindrades något av att min gode vän och roomie flyttade ut efter två års samboskap. Det är jävligt skönt att ha en lägenhet för sig själv igen. Problemet är bara att jag inte riktigt vet vad jag ska göra med den.
Grejen är att han tog merparten av möblerna med sig när han flyttade. Och resten lämnade vi på återvinning. I vardagsrum och sovrum återfinns numera endast en säng, en fåtölj och en soffa. Jag är egentligen ganska nöjd med det, jag behöver inte mer, men jag inser att det inte är särskilt inbjudande för besökare och jag gillar ju att styra upp en rejäl skiva då & då.
Jag tänker att jag nog bör införskaffa en ny soffa och ett soffbord, samt ett skrivbord för vuxenpoängens skull. Fast ingen TV, vill jag se mot förmodan se något knackar jag på hos er. Oftast är det sport jag vill titta på och det kan man snillt göra på datorn.
Det har gått mer än en månad sedan min roomie flyttade ut och lägenheten gapar fortfarande tom. Jag har förstås överanalyserat det här och tänkt att den uteblivna möbleringen är en signal från mitt undermedvetna, som vill röra på sig. Den senaste tiden har jag promenerat mer än någonsin (tänkte egentligen jogga men är för lat) och jag har hittat både lägenheter och radhus som jag hade kunnat tänka mig att rota mig i. Inte vid Möllan, inte i Slottstaden eller vid Värnhem.
Utan i Limhamn. I Kirseberg och Segevång.
Jag tror att det är dags för en flytt snart.
måndag 9 januari 2012
Bäst av 2011
Okej nu har vi listat de sämsta låtarna i fjor och jag har summerat 2011 i värsta dagboksstilen. Det är dags att skrinlägga förra året och det gör vi med en lista på årets bästa låtar. Och som vanligt börjar vi med nummer 20 och avslutar med en liten twist. Fast innan det så vill jag bara tipsa om fjolårets bästa album: Kaizers Orchestra - Violeta Violeta vol 1.
Jag bara säger.
***
20. Brigitte - Battez Vous
Jag har ingen aning om vad titeln betyder eller vad de sjunger om (ett ord förstod jag: superstar) men det betyder inte att det är dåligt. Snarare tvärtom. Jag gillar 50-talskänslan och det suggestiva. Och så gillar jag klappandet. Bland annat.
19. Owl City - Angels
Owl City slog igenom med dunder och åska för ett par år sedan med låten Fireflies och sedan har man hållit låg profil i alla fall i Europa. 2011 kom albumet All Things Bright And Beautiful och det är mycket skräp på skivan, men den här är bra. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men det är något med texten och rösten i samspel som gör att jag tycker om det här. Samtidigt kan jag förstå att folk kan tycka att det här är dåligt. Linjen är hårfin.
18. Ryan Adams - Dirty Rain
Not to be confused with Bryan Adams. Efter en längre tids problem med en ärftlig öronsjukdom gjorde Adams comeback med albumet Ashes & Fire i 2011 och var i samband med releasen en sväng i Malmö och gjorde en bejublad konsert i en Malmökyrka (minns inte vilken) som det grämer mig än i dag att jag missade. Bland annat ska han ha fått ett utbrott på en kille i publiken som envisades med att filma allt och fotografera - det var förbjudet - så till den milda grad att Ryan Adams slutade sin låt mitt i och gav idioten värsta hårtorken. Senare bad han dock om ursäkt, vilket var lite mesigt. I samband med inspelningen nedan blev det också kontroverser eftersom Adams sket fullständigt i de andra på scen och avbröt showen gång på gång för att han var inblandad i en nätauktion om en T-shirt. Härligt att ha honom tillbaks!
17. The Vaccines - Wetsuit
Londonband som slog igenom med albumet What Did You Expect From The Vaccines där denna låten är hämtad ifrån. Jag var väl ingen större fan av varken förstasingeln Wreck It Up eller uppföljaren Post Break-Up Sex i början, men sedan kom en handfull starka låtar från samma album och till slut gick även de förstnämnda låtarna att uppskatta. Sångaren Justin Young har en röst som för mina tankar till Editors och Arcade Fire, och det är ju inte precis någon nackdel.
16. Kaizers Orchestra - Diamant Til Kull
Utan att avslöja för mycket kan jag notera att jag har två norska och två svenska låtar på min topplista, men ingen dansk. Fast ändå, det var ett risigt danskt musikår. Som jag nämnde i början kommer den här låten från årets bästa album. Sjunger han "slå på din mor?"
Hur som helst, det är många av KO:s tidiga fans som tycker att bandet gått i fel riktning nånstans 2006 och framåt, men jag tycker nästan det är tvärtom, att man gått från kol till diamant.
15. Noel Gallagher's High Flying Birds - The Death Of You and Me
Noel Gallagher känner vi väl alla vid det här laget, men det är kanske inte kollektiv kunskap att det här är hans senaste projekt. Jag har faktiskt inte lyssnat på albumet (som heter det samma som bandet) men snubblade över den här låten på radio av en slump. Och jag gillar det, speciellt bitarna där blåsinstrumenten kommer in.
14. Glasvegas - Euphoria, Take My Hand
En 14:e plats är inte fy skam men jag hade önskat att skottarna hade gjort något jag hade kunnat peta högre upp på listan. Inte så att jag blev besviken, jag fick bara inte samma wow-känsla som när jag hörde debutalbumet.
Men det är fortfarande bra, riktigt bra.
13. Ellie Goulding - Lights
Varje år är det någon låt som jag faller pladask för utan egentligen att ha någon vettig förklaring till varför det blir så. Det här är 2011 års oförklarliga.
12. Den Svenska Björnstammen - Vart Jag Mig i Världen Vänder
Otippat, verkligen, eftersom allt DSB gjorde innan detta var makalöst dåligt. Så när singeln blev en monsterhit vägrade jag till en början lyssna på den av rädsla för ett Svennebanan-fiasko. Men när hörde låten i radio nånstans mellan Gamla Stan och Östermalm blev jag frälst. Tur att jag inte hade sett videon då. Lejonkungen-refrängen är mäktig!
11. The Vaccines - If You Wanna
Som sagt, Vaccines album växte till ett av de bästa i fjor och den här låten var den bästa på fullängdaren. Precis så där enkel och självklar som en rocklåt ska vara.
10. Drew Holcomb and The Neighbors - Live Forever
Jag är ju inte mycket för ordet "mysig" men det här är nog det närmaste vi kommer. På ett positivt sätt. Given begravningshit, kan jag tänka.
9. The Airborne Toxic Event - Changing
En gammal trotjänare på den här listan, debuten var för några år sedan med ypperliga Sometime Around Midnight och även om man har rört sig över i en lite mjukare och college-aktig framtoning så är jag alltjämt en Eventfan. Och inte bara för att trummisen liknar min basketidol Steve Nash.
8. Mayer Hawthorne - The Walk
Om man bortser från den ganska fjompiga Mr and Mrs Smith-videon så har vi faktiskt att göra med en skön soullåt här, även om Mayer är skrämmande vit. Lite motown-känsla är fan aldrig fel.
7. Det Vackra Livet - Viljan
Det är Cure, det är Kent och det är Saft. Influenserna alltså. Och så osar det 80-tal, det är alltid bra. Det här är bandmedlemmarna från Mary Onettes som kör på svenska. Dom gjorde en spelning på Debaser i somras som sägs ha varit enorm, av de källor jag förhört.
6. Raphael Saadiq - Good Man
I en tid där hip hop och R'n'B är totalt urvattnad och nerskiten är det skönt att band som Roots och artister som Raphael Saadiq gör sitt för att hålla skeppet flytande. Det här är fantastisk retro-R'n'B och inte blir det sämre av att min polare Cutty från världens bästa TV-serie The Wire är med i videon.
5. WU Lyf - Dirt
Av någon konstig anledning är videon flaggad på Tuben. Vad är det för fel på lite uppror och polishat? Videon är för övrigt en epileptisk upplevelse av rang. Det här är bland årets bästa musikaliska arrangemang och jag bryr mig inte synnerligt om att man inte riktigt kan greppa vad de sjunger.
4. Fun. feat. Janelle Monae - We Are Young
Jag älskar när text, musik och sång går upp i en högre enhet. Som här. Sen gillar jag också snygga tjejer som skalar äpplen, skär sig och gör orgasmiska ansiktsuttryck. Därför får det bli den inofficiella videon, men jag rekommenderar också den akustiska versionen varmt.
***
Sen då? Det är så att jag har hittat tre låtar som jag inte kan separera. Alla har sina olika styrkor men är i mina öron precis lika bra, så det vore orimligt att ranka dem om det inte går. Så jag kan nog behöva lite läsarhjälp. Vilken av följande är bäst, och varför?
***
Florence & The Machine - Shake It Out
Florence är fin och så sjunger hon bra. Förra albumet var genialt och Ceremonials som kom i 2011 var inte mycket sämre. Jag smälter lite varje gång hon börjar sjunga, och så är det något änglalikt över musiken. Ja, änglalikt är ordet.
Manchester Orchestra - Virgin
Ett av mina (och David Lettermans) absoluta favoritband som trots namnet inte har någon anknytning till fotbollsstaden i England. Grabbarna är från Atlanta och har här lyckats få in tunga riff, hård lyrik (crucify the fire!) och en barnkör att låta riktigt bra tillsammans.
Kaizers Orchestra - Hjerteknuser
Norges och Nordens bästa rockband har redan hyllats på den här listan och här är min personliga favorit. Jeg lurer på om det her er årets beste sang? Norska är väl inte direkt mitt favoritfolk eller språk (dom är för glada och det är för glatt) men kejsarnas dialekt är helt perfekt för musik i mina öron. Kommer för övrigt till Vega i Köpenhamn den 26 januari - inte missa!
Jag bara säger.
***
20. Brigitte - Battez Vous
Jag har ingen aning om vad titeln betyder eller vad de sjunger om (ett ord förstod jag: superstar) men det betyder inte att det är dåligt. Snarare tvärtom. Jag gillar 50-talskänslan och det suggestiva. Och så gillar jag klappandet. Bland annat.
19. Owl City - Angels
Owl City slog igenom med dunder och åska för ett par år sedan med låten Fireflies och sedan har man hållit låg profil i alla fall i Europa. 2011 kom albumet All Things Bright And Beautiful och det är mycket skräp på skivan, men den här är bra. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men det är något med texten och rösten i samspel som gör att jag tycker om det här. Samtidigt kan jag förstå att folk kan tycka att det här är dåligt. Linjen är hårfin.
18. Ryan Adams - Dirty Rain
Not to be confused with Bryan Adams. Efter en längre tids problem med en ärftlig öronsjukdom gjorde Adams comeback med albumet Ashes & Fire i 2011 och var i samband med releasen en sväng i Malmö och gjorde en bejublad konsert i en Malmökyrka (minns inte vilken) som det grämer mig än i dag att jag missade. Bland annat ska han ha fått ett utbrott på en kille i publiken som envisades med att filma allt och fotografera - det var förbjudet - så till den milda grad att Ryan Adams slutade sin låt mitt i och gav idioten värsta hårtorken. Senare bad han dock om ursäkt, vilket var lite mesigt. I samband med inspelningen nedan blev det också kontroverser eftersom Adams sket fullständigt i de andra på scen och avbröt showen gång på gång för att han var inblandad i en nätauktion om en T-shirt. Härligt att ha honom tillbaks!
17. The Vaccines - Wetsuit
Londonband som slog igenom med albumet What Did You Expect From The Vaccines där denna låten är hämtad ifrån. Jag var väl ingen större fan av varken förstasingeln Wreck It Up eller uppföljaren Post Break-Up Sex i början, men sedan kom en handfull starka låtar från samma album och till slut gick även de förstnämnda låtarna att uppskatta. Sångaren Justin Young har en röst som för mina tankar till Editors och Arcade Fire, och det är ju inte precis någon nackdel.
16. Kaizers Orchestra - Diamant Til Kull
Utan att avslöja för mycket kan jag notera att jag har två norska och två svenska låtar på min topplista, men ingen dansk. Fast ändå, det var ett risigt danskt musikår. Som jag nämnde i början kommer den här låten från årets bästa album. Sjunger han "slå på din mor?"
Hur som helst, det är många av KO:s tidiga fans som tycker att bandet gått i fel riktning nånstans 2006 och framåt, men jag tycker nästan det är tvärtom, att man gått från kol till diamant.
15. Noel Gallagher's High Flying Birds - The Death Of You and Me
Noel Gallagher känner vi väl alla vid det här laget, men det är kanske inte kollektiv kunskap att det här är hans senaste projekt. Jag har faktiskt inte lyssnat på albumet (som heter det samma som bandet) men snubblade över den här låten på radio av en slump. Och jag gillar det, speciellt bitarna där blåsinstrumenten kommer in.
14. Glasvegas - Euphoria, Take My Hand
En 14:e plats är inte fy skam men jag hade önskat att skottarna hade gjort något jag hade kunnat peta högre upp på listan. Inte så att jag blev besviken, jag fick bara inte samma wow-känsla som när jag hörde debutalbumet.
Men det är fortfarande bra, riktigt bra.
13. Ellie Goulding - Lights
Varje år är det någon låt som jag faller pladask för utan egentligen att ha någon vettig förklaring till varför det blir så. Det här är 2011 års oförklarliga.
12. Den Svenska Björnstammen - Vart Jag Mig i Världen Vänder
Otippat, verkligen, eftersom allt DSB gjorde innan detta var makalöst dåligt. Så när singeln blev en monsterhit vägrade jag till en början lyssna på den av rädsla för ett Svennebanan-fiasko. Men när hörde låten i radio nånstans mellan Gamla Stan och Östermalm blev jag frälst. Tur att jag inte hade sett videon då. Lejonkungen-refrängen är mäktig!
11. The Vaccines - If You Wanna
Som sagt, Vaccines album växte till ett av de bästa i fjor och den här låten var den bästa på fullängdaren. Precis så där enkel och självklar som en rocklåt ska vara.
10. Drew Holcomb and The Neighbors - Live Forever
Jag är ju inte mycket för ordet "mysig" men det här är nog det närmaste vi kommer. På ett positivt sätt. Given begravningshit, kan jag tänka.
9. The Airborne Toxic Event - Changing
En gammal trotjänare på den här listan, debuten var för några år sedan med ypperliga Sometime Around Midnight och även om man har rört sig över i en lite mjukare och college-aktig framtoning så är jag alltjämt en Eventfan. Och inte bara för att trummisen liknar min basketidol Steve Nash.
8. Mayer Hawthorne - The Walk
Om man bortser från den ganska fjompiga Mr and Mrs Smith-videon så har vi faktiskt att göra med en skön soullåt här, även om Mayer är skrämmande vit. Lite motown-känsla är fan aldrig fel.
7. Det Vackra Livet - Viljan
Det är Cure, det är Kent och det är Saft. Influenserna alltså. Och så osar det 80-tal, det är alltid bra. Det här är bandmedlemmarna från Mary Onettes som kör på svenska. Dom gjorde en spelning på Debaser i somras som sägs ha varit enorm, av de källor jag förhört.
6. Raphael Saadiq - Good Man
I en tid där hip hop och R'n'B är totalt urvattnad och nerskiten är det skönt att band som Roots och artister som Raphael Saadiq gör sitt för att hålla skeppet flytande. Det här är fantastisk retro-R'n'B och inte blir det sämre av att min polare Cutty från världens bästa TV-serie The Wire är med i videon.
5. WU Lyf - Dirt
Av någon konstig anledning är videon flaggad på Tuben. Vad är det för fel på lite uppror och polishat? Videon är för övrigt en epileptisk upplevelse av rang. Det här är bland årets bästa musikaliska arrangemang och jag bryr mig inte synnerligt om att man inte riktigt kan greppa vad de sjunger.
4. Fun. feat. Janelle Monae - We Are Young
Jag älskar när text, musik och sång går upp i en högre enhet. Som här. Sen gillar jag också snygga tjejer som skalar äpplen, skär sig och gör orgasmiska ansiktsuttryck. Därför får det bli den inofficiella videon, men jag rekommenderar också den akustiska versionen varmt.
***
Sen då? Det är så att jag har hittat tre låtar som jag inte kan separera. Alla har sina olika styrkor men är i mina öron precis lika bra, så det vore orimligt att ranka dem om det inte går. Så jag kan nog behöva lite läsarhjälp. Vilken av följande är bäst, och varför?
***
Florence & The Machine - Shake It Out
Florence är fin och så sjunger hon bra. Förra albumet var genialt och Ceremonials som kom i 2011 var inte mycket sämre. Jag smälter lite varje gång hon börjar sjunga, och så är det något änglalikt över musiken. Ja, änglalikt är ordet.
Manchester Orchestra - Virgin
Ett av mina (och David Lettermans) absoluta favoritband som trots namnet inte har någon anknytning till fotbollsstaden i England. Grabbarna är från Atlanta och har här lyckats få in tunga riff, hård lyrik (crucify the fire!) och en barnkör att låta riktigt bra tillsammans.
Kaizers Orchestra - Hjerteknuser
Norges och Nordens bästa rockband har redan hyllats på den här listan och här är min personliga favorit. Jeg lurer på om det her er årets beste sang? Norska är väl inte direkt mitt favoritfolk eller språk (dom är för glada och det är för glatt) men kejsarnas dialekt är helt perfekt för musik i mina öron. Kommer för övrigt till Vega i Köpenhamn den 26 januari - inte missa!
tisdag 3 januari 2012
Allt som hände och inte hände mig i 2011
Innan vi bryter ut i storartade planer för året som kommer så måste vi sammanfatta 2011 med icke så få ord. Häng med på en liten text-, bild- och filmresa genom de senaste 365 dagarna!
***
Vi klyddar inte till det utan inleder kronologiskt korrekt med januari som bjöd på allt från sjuksköterskeexamensfestgästande till polska pussar och en jävla massa medioker badminton. Det jag minns främst från årets första månad var dock avhoppet från lärarutbildningen - jag har inte ångrat det. Och dessutom fick jag ju ändå jobb som lärare. Men det återkommer vi till.
Och så var det ju också månaden då jag skulle upp till bevis på dansgolvet efter bugglektioner med Moa som lärare med tålamod. Sandra kom ner från Göteborg och var min +1 på fotbollsklubbens årsfest. Och belönades med en svettig svängom!
***
Vidare till februari som var skrämmande händelsefattig. När jag kollar tillbaks i min kalender hittar jag inget uppseendeväckande, men däremot en massa fikor, pubkvällar och middagsbjudningar. Februari var också månaden då jag började fundera på att lägga ölen på hyllan. Jag anmälde mig till halvmaraton i augusti. Läste 11 böcker. Gick mest och tänkte på mitt ex i Danmark, och var överlag ganska tankspridd och rastlös.
I Mars började det däremot hända saker. Kanske för att våren låg i luften och den där vargavintern äntligen släppte taget. Jag gjorde min debut som lärare på en vuxenskola i Ystad där jag lärde ut danska, och älskade det. Det blir en favorit i repris igen om en månad. I mars hade vi vår första träff i matklubben någonsin och jag gjorde årets första roadtripp - till Veberöd.
April, april! Målade lägenheten. Hade fet födelsedagsfest som också var ett farväl till alkoholen - bortsett från tre undantag (Eurovision, påskafton och studenten) skulle jag inte röra spriten tills jag hade klarat halvmaran i mitten av augusti. April var också månaden då Kjellström, Peter, Martin och lilla moi styrde upp en alldeles egen webbshow inför Eurovision. Bögigt, jag vet, men ändå jävligt skoj.
Kjellström & Simonsen, Episod #002 - Inför ESC, del 1 from Christian Kjellström on Vimeo.
Maj var ganska lik februari. Jag hade ärligt talat inte mycket för mig och började fundera på att säga upp mig från tidningen, lämna lägenheten och flytta över sundet till moderlandet. Men det blev bara vid tanken. Än så länge.
Sommartider hej,hej och juni bjöd på en jäkla massa frustration. Inte bara den vanliga sexuella, utan framför allt frustationen av att sitta på diverse hak och se mina vänner inta ohälsosamma men ack så ljuvliga mängder mjöd medan jag satt och plågades i min nykterhet och sippade mangojuice. Men det var ett val från min sida och jag fick helt enkelt tåla det. Och det gjorde jag. Hela vägen ut. Okej, bortsett från studenten då jag cashade in mitt sista frikort.
Och sen sket jag i allt som heter svenskt midsommarfirande för att i stället åka över sundet med min landsmaninna Sara för picknick i Kongens Have och Saybiakonsert i Tivoli. Skidegodt!
Juli inleddes med att jag samlade ihop 25 av mina vänner för en tennisturnering som gick i medelmåttans tecken. Wimble-doh! blev alla tiders trots vissa barnfel, men årets lir är redan spikat så kom gärna till Nybrostrand den 7 juli och kolla in hur man INTE ska spela tennis.
Juli bjöd även på två resor. Den ena till stockholm för att hälsa på Matti och Henke med deras respektive (och för att se AIK spela, förstås) och den andra till Bornholm för att heja fram Therese i löparspåren. Järnkvinnan sprang 42 km på fem etapper/dagar och verkade inte ens tagen efteråt. Så jag blev nyfiken och har anmält mig till kalaset i år. Hela familjen hänger med och redan nu har vadslagningen börjat om vem som blir bäst i brödraskaran. Jag är en högoddsare i sammanhangen...
Apropå motion. Augusti bjöd på den där emotsedda halvmaran som jag helt glömde att träna inför, så jag var skeptisk när jag ställde till start. Men det gick över förväntan, och av 2207 deltagare blev jag nummer 17. Från slutet... Men jag tog mig i mål, och bjöd på fest efteråt för att fira att jag överlevt...
September bjöd på ännu ett Stockholmsbesök. Robin och jag stod och sålde knäckebrödsmackor i dagarna tre i samband med Tjejmilen. Det var tråkigt, men lite roligt ändå eftersom Robin stukade foten.
Och så tog jag morsan med mig till Köpenhamn för att se landskampen mellan Danmark och Norge. Vi hamnade mitt bland de norska fansen som var på gott humör och skanderade "vi ska köpa Danmark och ge det till svenskarna". Sen förlorade de med 2-0 och var inte så kaxiga längre. Det var brorsan och jag däremot när Danmark besegrade Portugal med 2-1 och säkrade EM-platsen.
Brorsan firade med manér...
...men jag höll mig så lugn som man nu kunde vara i stundens hetta eftersom jag hade min första lektion som gymnasielärare i danska dagen därpå. Jobbet hade jag fått veckan innan så det var snabba ryck, men det har varit skitskoj från ruta ett. Ungefär samtidigt i oktober började jag undervisa i Facebook för nybörjare så det var fullt sjå och tusen bollar i luften. Och det straffade sig eftersom jag var sjuk & hängig i princip halva oktober och hela november.
Halloweenfesten levererade dock som alltid.
Uppåt igen i december. Fest i lägenheten med fotbollslaget. Min roomie Gary flyttade ut efter tre år och även om det känns konstigt att bo ensam igen så var det tveklöst det rätta steget. Lugnt julfirande med familjen och skön nyårsafton med mor min, god mat och bra film.
***
Överlag var 2011 inte ett av mina bättre år. Jag var sjuk oftare än någonsin tidigare, jag var helt off på kärleksradarn och fick kämpa ekonomiskt emellanåt också. Men ska man se positivt på det - och det ska man ju - så drabbades jag inte av dödsfall i min närhet. Tvärtom. Mina vänner börjar skaffa barn och familj och det är charmigt på alla vis, även om jag inte själv känner något ljud från de där klockorna än.
***
Det hände mycket mer i 2011 än vad som skrevs ovan. Domarutbildning. Whiskeyprovning. Visserligen halkade mitt fotbollslag ned en division, men jag gjorde fler A-lagsmatcher än vad jag någonsin gjort tidigare. Och detta som 27-åring. Nya vägtripper, nya vänskaper. Morfar fyllde 90. Fotbollsresor med AIK-vännerna. Listan kan göras lång.
Och förhoppningsvis blir den ännu längre i 2012.
***
***
Vi klyddar inte till det utan inleder kronologiskt korrekt med januari som bjöd på allt från sjuksköterskeexamensfestgästande till polska pussar och en jävla massa medioker badminton. Det jag minns främst från årets första månad var dock avhoppet från lärarutbildningen - jag har inte ångrat det. Och dessutom fick jag ju ändå jobb som lärare. Men det återkommer vi till.
Och så var det ju också månaden då jag skulle upp till bevis på dansgolvet efter bugglektioner med Moa som lärare med tålamod. Sandra kom ner från Göteborg och var min +1 på fotbollsklubbens årsfest. Och belönades med en svettig svängom!
***
Vidare till februari som var skrämmande händelsefattig. När jag kollar tillbaks i min kalender hittar jag inget uppseendeväckande, men däremot en massa fikor, pubkvällar och middagsbjudningar. Februari var också månaden då jag började fundera på att lägga ölen på hyllan. Jag anmälde mig till halvmaraton i augusti. Läste 11 böcker. Gick mest och tänkte på mitt ex i Danmark, och var överlag ganska tankspridd och rastlös.
I Mars började det däremot hända saker. Kanske för att våren låg i luften och den där vargavintern äntligen släppte taget. Jag gjorde min debut som lärare på en vuxenskola i Ystad där jag lärde ut danska, och älskade det. Det blir en favorit i repris igen om en månad. I mars hade vi vår första träff i matklubben någonsin och jag gjorde årets första roadtripp - till Veberöd.
April, april! Målade lägenheten. Hade fet födelsedagsfest som också var ett farväl till alkoholen - bortsett från tre undantag (Eurovision, påskafton och studenten) skulle jag inte röra spriten tills jag hade klarat halvmaran i mitten av augusti. April var också månaden då Kjellström, Peter, Martin och lilla moi styrde upp en alldeles egen webbshow inför Eurovision. Bögigt, jag vet, men ändå jävligt skoj.
Kjellström & Simonsen, Episod #002 - Inför ESC, del 1 from Christian Kjellström on Vimeo.
Maj var ganska lik februari. Jag hade ärligt talat inte mycket för mig och började fundera på att säga upp mig från tidningen, lämna lägenheten och flytta över sundet till moderlandet. Men det blev bara vid tanken. Än så länge.
Sommartider hej,hej och juni bjöd på en jäkla massa frustration. Inte bara den vanliga sexuella, utan framför allt frustationen av att sitta på diverse hak och se mina vänner inta ohälsosamma men ack så ljuvliga mängder mjöd medan jag satt och plågades i min nykterhet och sippade mangojuice. Men det var ett val från min sida och jag fick helt enkelt tåla det. Och det gjorde jag. Hela vägen ut. Okej, bortsett från studenten då jag cashade in mitt sista frikort.
Och sen sket jag i allt som heter svenskt midsommarfirande för att i stället åka över sundet med min landsmaninna Sara för picknick i Kongens Have och Saybiakonsert i Tivoli. Skidegodt!
Juli inleddes med att jag samlade ihop 25 av mina vänner för en tennisturnering som gick i medelmåttans tecken. Wimble-doh! blev alla tiders trots vissa barnfel, men årets lir är redan spikat så kom gärna till Nybrostrand den 7 juli och kolla in hur man INTE ska spela tennis.
Juli bjöd även på två resor. Den ena till stockholm för att hälsa på Matti och Henke med deras respektive (och för att se AIK spela, förstås) och den andra till Bornholm för att heja fram Therese i löparspåren. Järnkvinnan sprang 42 km på fem etapper/dagar och verkade inte ens tagen efteråt. Så jag blev nyfiken och har anmält mig till kalaset i år. Hela familjen hänger med och redan nu har vadslagningen börjat om vem som blir bäst i brödraskaran. Jag är en högoddsare i sammanhangen...
Apropå motion. Augusti bjöd på den där emotsedda halvmaran som jag helt glömde att träna inför, så jag var skeptisk när jag ställde till start. Men det gick över förväntan, och av 2207 deltagare blev jag nummer 17. Från slutet... Men jag tog mig i mål, och bjöd på fest efteråt för att fira att jag överlevt...
September bjöd på ännu ett Stockholmsbesök. Robin och jag stod och sålde knäckebrödsmackor i dagarna tre i samband med Tjejmilen. Det var tråkigt, men lite roligt ändå eftersom Robin stukade foten.
Och så tog jag morsan med mig till Köpenhamn för att se landskampen mellan Danmark och Norge. Vi hamnade mitt bland de norska fansen som var på gott humör och skanderade "vi ska köpa Danmark och ge det till svenskarna". Sen förlorade de med 2-0 och var inte så kaxiga längre. Det var brorsan och jag däremot när Danmark besegrade Portugal med 2-1 och säkrade EM-platsen.
Brorsan firade med manér...
...men jag höll mig så lugn som man nu kunde vara i stundens hetta eftersom jag hade min första lektion som gymnasielärare i danska dagen därpå. Jobbet hade jag fått veckan innan så det var snabba ryck, men det har varit skitskoj från ruta ett. Ungefär samtidigt i oktober började jag undervisa i Facebook för nybörjare så det var fullt sjå och tusen bollar i luften. Och det straffade sig eftersom jag var sjuk & hängig i princip halva oktober och hela november.
Halloweenfesten levererade dock som alltid.
Uppåt igen i december. Fest i lägenheten med fotbollslaget. Min roomie Gary flyttade ut efter tre år och även om det känns konstigt att bo ensam igen så var det tveklöst det rätta steget. Lugnt julfirande med familjen och skön nyårsafton med mor min, god mat och bra film.
***
Överlag var 2011 inte ett av mina bättre år. Jag var sjuk oftare än någonsin tidigare, jag var helt off på kärleksradarn och fick kämpa ekonomiskt emellanåt också. Men ska man se positivt på det - och det ska man ju - så drabbades jag inte av dödsfall i min närhet. Tvärtom. Mina vänner börjar skaffa barn och familj och det är charmigt på alla vis, även om jag inte själv känner något ljud från de där klockorna än.
***
Det hände mycket mer i 2011 än vad som skrevs ovan. Domarutbildning. Whiskeyprovning. Visserligen halkade mitt fotbollslag ned en division, men jag gjorde fler A-lagsmatcher än vad jag någonsin gjort tidigare. Och detta som 27-åring. Nya vägtripper, nya vänskaper. Morfar fyllde 90. Fotbollsresor med AIK-vännerna. Listan kan göras lång.
Och förhoppningsvis blir den ännu längre i 2012.
***
 |
| I fotbollslaget gillar vi hårda tag. |
 |
| Alternativt midsommarfirande i Kongens Have. |
 |
| Koncernmästerskap i fotboll. Vårt lag blev sist. |
 |
| Pubkvällar med Gary. Inte alltid saft i glasen. |
 |
| Mjällbyresa med AIK-pågarna. Inte alltid saft i burkarna. |
 |
| Tjejkvällar. |
 |
| Crybaby Ronaldo fick smaka på den danska inställningen. |
 |
| Tessan stenhård efter 42 km på Bornholm |
 |
| Snygg-Tim på frugans examensfest. Dom fick barn och han blev svensk också. Bra år! |
 |
| Roadtripp till Torup och Bokskogen med Moa |
måndag 2 januari 2012
Sämst Av 2011 - 13 fel
Så tar vi fram kalendrarna för 2012 (jag fick tre i julklapp) och blickar framåt mot vad som komma skall och vad det kommande året har att erbjuda. Men innan vi gör det är det läge att sammanfatta 2011. Och varför inte då börja med det negativa och få det överstökat?
Jag pratar förstås om den årliga Sämst Av-listan på de låtar som i mitt tycke har varit absolut sämst det gångna året. Jag kunde varit mycket strängare och tagit med en handfull låtar från Coldplays senaste album eller den där vissellåten som Maroon 5 gjorde som är så förbannat irriterande klängande att man hatar och älskar det samtidigt fast mest hatar...
Men i alla fall - här är eliten av skiten. Om 13 rätt är respekt, vad är 13 fel då?
***
13. Timbuktu - Dödsdansen
Okej, lite strängt kanske, men jag är lite besviken på hur folklig och...allround... den gode Timbuk blivit. Det här är väl inte direkt dåligt, bara intetsägande och platt jämfört med hans tidigare verk. Versen okej men refrängen undermålig. Kom tillbaks!
12. Chris Medina - What Are Words
Klassisk tuggummiballad som jag egentligen skiter i, bortsett från att han går upp i falsett direkt i refrängen vilket får mig att gnissla tänder. Och inte på ett bra sätt. Sen kan man tycka vad man vill om hela historian med att han sjunger till sin flickvän som blev hjärnskadad efter en trafikolycka. Personligen fattar jag inte hur man kan exploatera något så tragiskt på ett så här smaklöst sätt, och jag köper det inte alls. Men det är förstås Amerika i ett nötskal. Han ska dock ha ett plus i kanten för att han ställde upp och sjöng på begravningen för ett av Utöya-offren som älskade låten, och för att han liknar Hurley i Lost.
11. Mindless Behaviour ft. Diggy Simmons - Mrs. Right
Alltså, hur kan folk klaga & gnälla över barnarbete i tredje världen när det förekommer även i nya världen? Dom här åttaåringarna har förvisso den där lillebrorcharmen och moves i massor, men där stoppar allt smicker. Jag har alltid sagt att folk som inte vet vad kärlek och känslor är inte ska käfta upp om det. Jag gör det sällan själv. Så att sjunga om den rätta kärleken i Frankrike, Japan och Schweiz(!) blir tokfel när dom små liven inte ens kan peka ut länderna på en karta. Och han pubertetspojken som kommer in i mitten av eländet gör ingen glad.
10. Black Eyed Peas - Just Can't Get Enough
Jag låter redan nu avslöja att varken Madonna, Beyoncé eller Katy Perry figurerar på listan, så därför är det extra skönt att den här trotjänaren levererat igen. Många hyllar gruppen för sitt nytänkande och nyskapande men det har alltid varit ett nagel i ögat på mig. Bestäm er för en genre i stället för att mixa ihop alla! Visst, det är välproducerat och Fergies porrblick ungefär 2.41 in i videon är pur världsklass, men jag fokuserar mer på det negativa. Såsom det dåliga rimmandet. Eller den sista onödiga minuten. Eller skjortan som täcker Fergies rumpa ungefär 1.29 in i videon.
9. Oleg Nejlik - Elektropop
Den här skiten utsattes jag för från oväntat håll. Johnny Wilde, min pokerguru, flick-Jedi och rockhjälte, länkade till detta på YouTube och uttryckte sin beundran, och då brukar det oftast vara bra eller riktigt bra. Men gosh, vilken fälla jag föll i!! Jag är normalt sett svag för östeuropeisk musik, men den här ryska sjömansbjörnen med Per Gessle-vibbar kan inte ens en vrång fan som mig uppskatta. Solklar etta på listan om jag tagit låten seriöst - meeen, det går liksom inte...
8. Rihanna - Cheers (Drink To That)
Ej heller Lady Gaga fick plats på årets lista så därför var det extra skönt att Rihanna åter igen levererade. Denna gången med en hyllning till fyllan (en fyllning?) vilket verkade vara en trend bland skräpeliten i 2011. Vi andra har gjort det i evigheter.
7. The Ready Set - Young Forever
Det är inte ofta jag känner mig gammal men när jag såg den här videon åldrades jag ganska många år och var lycklig över det faktum. För jag är nog hellre död än ung för evigt, som de sjunger, om man ska lyssna på det här tramset. Sen är det inte särskilt fräscht att låtsas vara ett band och spela instrument när allt är datorgjort. Fast jag antar att det finns en app för sånt.
6. The Provider - They Won't Play Me On The Radio
"I got no class" säger han inledningsvis och det får man ju ge honom rätt i. Han klagar också över att dom inte vill spela honom i radion. Jag förstår dem...
5. Nicole Scherzinger - Wet
Det gör mig frustrerad, och inte på det där sexuella viset som hon annars är ganska bra på. Utan på det där arga viset. Ja, grabbar, jag vet att det bara är att stänga av ljudet, men när man döper en låt till "Wet" så vill jag fan veta om det handlar om vad jag tror att det gör. Och det gör det, på ett subtilt mainstreamsätt . Kanske är det det som irriterar mig. Eller så är det så enkelt som att det här verkligen är jättedåligt. Speciellt refrängen.
4. Kedjan - Ringar På Vattnet
Surt att såga det här när jag annars gillar de flesta av artisterna i vanliga fall. Men jag har sagt det om och om igen, det blir (nästan) aldrig bra när man ska samla ihop en flock vänner och visa världen att man bryr sig. Säkert gör dom det, men inte tillräckligt mycket för att bry sig om att göra lika bra texter som man hade gjort om det handlat om ens egen karriär. Och då kan man lika gott låta bli.
Helt säker på att de flesta jag känner skulle kunna få till en bättre refräng.
Kanske borde man samla ihop en flock vänner och undersöka det där.
3. Jennifer Lopez ft. Pitbull - On The Floor
Det var ju det där med att man ska dricka och festa mer som var årets grej, eller hur? Ett annat mönster som följdes var att göra klubbmusik av allt, eller åtminstone inflika en bit av skiten i sina alster. Jag tänker på er, Coldplay. Och dig, Jennifer. Och dig, knarkbaron i kungatron i videon. Bara i den meningen hade jag fler bra rim än vad Pitbull någonsin kommer att åstadkomma. Dödssynd också att sampla kult-Lambada i något så vidrigt som detta.
2. Jedward - Lipstick
Det är nog första gången jag säger det här men: Kjellström, du hade rätt.
I Christians och min underskattade webbshow satte vi betyg på Eurovisionlåtarna och när det kom till Jedward och Irland sa Christian "totalt värdelöst" och gav en nolla i betyg på skalan noll till fem. Jag satte en etta med moviteringen "det finns sämre". Det gör det inte. Det här är en riktig migränframkallare och det gör det inte bättre att där är två av dem.
1. Cher Lloyd - Swagger Jagger
Lite intressant statistik: Videon nedan gillas av 125 510 personer på Youtube. Hela 153 432 har dock klickat på ogilla-knappen vilket bevisar att det trots allt finns nån slags hopp för den här världen. Det börjar med nån slags självbekräftelse-pop följt av Atomic Kitten-vibbar över till dansmusik, för att sedan återgå till att berätta om hur jävla populär hon är och så går slingan om igen. Alltsammans skitstörigt. Och vaddå Swagger Jagger? Hur värdig vinnare som helst!
Jag pratar förstås om den årliga Sämst Av-listan på de låtar som i mitt tycke har varit absolut sämst det gångna året. Jag kunde varit mycket strängare och tagit med en handfull låtar från Coldplays senaste album eller den där vissellåten som Maroon 5 gjorde som är så förbannat irriterande klängande att man hatar och älskar det samtidigt fast mest hatar...
Men i alla fall - här är eliten av skiten. Om 13 rätt är respekt, vad är 13 fel då?
***
13. Timbuktu - Dödsdansen
Okej, lite strängt kanske, men jag är lite besviken på hur folklig och...allround... den gode Timbuk blivit. Det här är väl inte direkt dåligt, bara intetsägande och platt jämfört med hans tidigare verk. Versen okej men refrängen undermålig. Kom tillbaks!
12. Chris Medina - What Are Words
Klassisk tuggummiballad som jag egentligen skiter i, bortsett från att han går upp i falsett direkt i refrängen vilket får mig att gnissla tänder. Och inte på ett bra sätt. Sen kan man tycka vad man vill om hela historian med att han sjunger till sin flickvän som blev hjärnskadad efter en trafikolycka. Personligen fattar jag inte hur man kan exploatera något så tragiskt på ett så här smaklöst sätt, och jag köper det inte alls. Men det är förstås Amerika i ett nötskal. Han ska dock ha ett plus i kanten för att han ställde upp och sjöng på begravningen för ett av Utöya-offren som älskade låten, och för att han liknar Hurley i Lost.
11. Mindless Behaviour ft. Diggy Simmons - Mrs. Right
Alltså, hur kan folk klaga & gnälla över barnarbete i tredje världen när det förekommer även i nya världen? Dom här åttaåringarna har förvisso den där lillebrorcharmen och moves i massor, men där stoppar allt smicker. Jag har alltid sagt att folk som inte vet vad kärlek och känslor är inte ska käfta upp om det. Jag gör det sällan själv. Så att sjunga om den rätta kärleken i Frankrike, Japan och Schweiz(!) blir tokfel när dom små liven inte ens kan peka ut länderna på en karta. Och han pubertetspojken som kommer in i mitten av eländet gör ingen glad.
10. Black Eyed Peas - Just Can't Get Enough
Jag låter redan nu avslöja att varken Madonna, Beyoncé eller Katy Perry figurerar på listan, så därför är det extra skönt att den här trotjänaren levererat igen. Många hyllar gruppen för sitt nytänkande och nyskapande men det har alltid varit ett nagel i ögat på mig. Bestäm er för en genre i stället för att mixa ihop alla! Visst, det är välproducerat och Fergies porrblick ungefär 2.41 in i videon är pur världsklass, men jag fokuserar mer på det negativa. Såsom det dåliga rimmandet. Eller den sista onödiga minuten. Eller skjortan som täcker Fergies rumpa ungefär 1.29 in i videon.
9. Oleg Nejlik - Elektropop
Den här skiten utsattes jag för från oväntat håll. Johnny Wilde, min pokerguru, flick-Jedi och rockhjälte, länkade till detta på YouTube och uttryckte sin beundran, och då brukar det oftast vara bra eller riktigt bra. Men gosh, vilken fälla jag föll i!! Jag är normalt sett svag för östeuropeisk musik, men den här ryska sjömansbjörnen med Per Gessle-vibbar kan inte ens en vrång fan som mig uppskatta. Solklar etta på listan om jag tagit låten seriöst - meeen, det går liksom inte...
8. Rihanna - Cheers (Drink To That)
Ej heller Lady Gaga fick plats på årets lista så därför var det extra skönt att Rihanna åter igen levererade. Denna gången med en hyllning till fyllan (en fyllning?) vilket verkade vara en trend bland skräpeliten i 2011. Vi andra har gjort det i evigheter.
7. The Ready Set - Young Forever
Det är inte ofta jag känner mig gammal men när jag såg den här videon åldrades jag ganska många år och var lycklig över det faktum. För jag är nog hellre död än ung för evigt, som de sjunger, om man ska lyssna på det här tramset. Sen är det inte särskilt fräscht att låtsas vara ett band och spela instrument när allt är datorgjort. Fast jag antar att det finns en app för sånt.
6. The Provider - They Won't Play Me On The Radio
"I got no class" säger han inledningsvis och det får man ju ge honom rätt i. Han klagar också över att dom inte vill spela honom i radion. Jag förstår dem...
5. Nicole Scherzinger - Wet
Det gör mig frustrerad, och inte på det där sexuella viset som hon annars är ganska bra på. Utan på det där arga viset. Ja, grabbar, jag vet att det bara är att stänga av ljudet, men när man döper en låt till "Wet" så vill jag fan veta om det handlar om vad jag tror att det gör. Och det gör det, på ett subtilt mainstreamsätt . Kanske är det det som irriterar mig. Eller så är det så enkelt som att det här verkligen är jättedåligt. Speciellt refrängen.
4. Kedjan - Ringar På Vattnet
Surt att såga det här när jag annars gillar de flesta av artisterna i vanliga fall. Men jag har sagt det om och om igen, det blir (nästan) aldrig bra när man ska samla ihop en flock vänner och visa världen att man bryr sig. Säkert gör dom det, men inte tillräckligt mycket för att bry sig om att göra lika bra texter som man hade gjort om det handlat om ens egen karriär. Och då kan man lika gott låta bli.
Helt säker på att de flesta jag känner skulle kunna få till en bättre refräng.
Kanske borde man samla ihop en flock vänner och undersöka det där.
3. Jennifer Lopez ft. Pitbull - On The Floor
Det var ju det där med att man ska dricka och festa mer som var årets grej, eller hur? Ett annat mönster som följdes var att göra klubbmusik av allt, eller åtminstone inflika en bit av skiten i sina alster. Jag tänker på er, Coldplay. Och dig, Jennifer. Och dig, knarkbaron i kungatron i videon. Bara i den meningen hade jag fler bra rim än vad Pitbull någonsin kommer att åstadkomma. Dödssynd också att sampla kult-Lambada i något så vidrigt som detta.
2. Jedward - Lipstick
Det är nog första gången jag säger det här men: Kjellström, du hade rätt.
I Christians och min underskattade webbshow satte vi betyg på Eurovisionlåtarna och när det kom till Jedward och Irland sa Christian "totalt värdelöst" och gav en nolla i betyg på skalan noll till fem. Jag satte en etta med moviteringen "det finns sämre". Det gör det inte. Det här är en riktig migränframkallare och det gör det inte bättre att där är två av dem.
1. Cher Lloyd - Swagger Jagger
Lite intressant statistik: Videon nedan gillas av 125 510 personer på Youtube. Hela 153 432 har dock klickat på ogilla-knappen vilket bevisar att det trots allt finns nån slags hopp för den här världen. Det börjar med nån slags självbekräftelse-pop följt av Atomic Kitten-vibbar över till dansmusik, för att sedan återgå till att berätta om hur jävla populär hon är och så går slingan om igen. Alltsammans skitstörigt. Och vaddå Swagger Jagger? Hur värdig vinnare som helst!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)