Fyra mål och en fot i Polen

I normala fall är man inte särskilt pigg på att asa sig opp i ottan för en seg bortamatch mot traktens största sillastrypare, men när det råder sommarvärme i påskhelgen vill man inte heller ligga kvar och dra sig.

Så du möter upp ett halvt dussin lagkamrater och tar den ack så dryga resan till ostkusten. I omklädningsrummet möts du av sex mer eller mindre kända ansikten som man tidigare skrikit svordomar åt och försökt finta bort (läs: fintats bort av) men som nu är lagkamrater eftersom vi har nyspunnet samarbete med näst värsta rivalerna i reservlaget i år. Lite illamående blir du när du inser att du ska spela i deras rödgula tröjor, men med små vita inslag i tröjan tänker du osökt på moderlandet och det får duga för stunden.

Snabbt finner vi varandra, dom och vi. Vi blir ett. Inget gammalt groll här inte. Kanske är det för att vi är ett äldre(läs:erfaret) gäng lirare som ska upp emot ett lag som är så ungt att de tror att datorn följde med i moderkakan, och att Grease är en ripoff på High School Musical.

Du börjar på bänken och hyser inga onda känslor för det. Vi är ju 13 man och jag är den som har tränat minst, nästan inget alls. Med mindre förra B-lagsmatchen räknas som en träning. När du väl kommer in med kvarten kvar av första halvlek är din första insats att ta ner en boll på hakan och låtsas att det inte gjorde ont, även om du helst av allt vill gråta.

Det är när du senare blir rövtacklad av en kille med en matchvikt på 22 kilo och med samtliga mjölktänder kvar i munnen som du inser att du inte har att göra på plan. Nån måtta får det vara. Så du byter ut dig själv och erkänner ärligt att du är ruskigt dåligt tränad, i stället för att fejka en skada som i fornstora dagar.

På slutet, när alla är trötta, ser du din chans att ta i lite extra och på sin höjd framstå som medioker. Du byter in dig själv, och när du får chansen att rensa undan en boll i slutminuten tar du den, men rensar samtidigt undan en stor tuva gräs och ett par dobbar på motståndarens sula. Det frambringar flera danska svordomar och en orolig blick ned på foten, för att se om den sitter kvar eller om den av kollisionskraften slungats iväg i riktning söderut och skvalpar i vågornas stilla brus utanför polska kusten. Du vet att den sitter kvar när det börjar göra ont som sören, och du funderar på att gråta den där skvätten som du sparade i första halvlek. Högst manliga tårar, förstås.

Och inte fan avbryts spelet. Domaren säger något i stil med "låt honom ligga, matchen är snart slut" vilket summerar min betydelse i matchen ganska väl. Du undrar om han sagt det samma om det var Messi som låg där.

När du sedan haltar hem och lägger dig i solen och kvider som om solstolen vore din dödsbädd, får du både kaffe och omsorgsfulla ord serverade, och tänker att all smärta för lite hjärta med sig. [Jag kom på det rimmet precis].Du tar en liten powernap för att glömma smärtan. Sen vaknar du och har förträngt skadan, men blir smärtsamt medveten om den när du reser dig upp.

Det är då tårarna faller, men det är så varmt ute att du skyller på svett.

Matchen vann Simrishamn förresten med 4-0.

Lite macho men samtidigt lite bögigt

Hej världen, det är jag igen.

Nu kanske ni undrar varför jag inte bloggat på en vecka och det gör jag faktiskt också. Så jag tog nyss fram min kalender och tittade. Den fungerar också som en slags dagbok, med små korta anteckningar. Exempelvis skrev jag in "fotbollsmatch" på fredagen och fyllde efteråt på med "jävla skitmatch" eftersom laget gjorde just en jävla skitmatch. Så simpelt är det. Jag var förstås inte med. Jag spelar i morgon bitti. Simrishamn borta, 45 minuter i bil för att möta ett gäng valpar som fortfarande har ambitioner om att bli fotbollsproffs. Inte precis optimalt motstånd för en föredetting som jag.

Fast formen är det inget fel på. Den senaste veckan har jag löptränat mer än morsans vårbrunstiga katt och kan nästan springa fem kilometer utan att kräkas nu. Det är en av sakerna jag fyllt min kalender med.

Sen passade jag på att fira påsken med familjen. Det vill säga min ena familj som består av bröder och mor och sånt, och min andra familj som består av mina AIK-vänner. En skön 2-0-seger över IFK Glenn renderade i tre poäng, jubelscener och användandet av ett av mina spritfrikort. Det är nämligen så att jag ska hålla mig nykter fram till Malmö Halvmaraton i mitten av augusti, men för att bevara ett uns av min självbevarelsedrift och charmiga personlighet har jag gett mig tre frikort att använda mig av tre dagar då jag känner för något stärkande. Påsken var ett.

Samma dag spelade vi förresten in nästa avsnitt av min och mister Christian Kjellströms väldigt nya och väldigt underskattade webbshow. Inledningsvis snackar vi skit om och betygsätter ett gemensamt intresse i form av den europeiska schlagern, men vi hinner också diskutera allt från folkmord till finska look-a-likes och fina flickor. Tanken är att vi ska bli stora och kända och sprida vårt ignoranta budskap över hela världen. Men först försöker vi övertyga vänskapskretsen om att vi faktiskt kan vara rätt så roliga. Det går sådär.

Bedöm själva. Här med Peter som gäst i två avsnitt.


Kjellström & Simonsen, Episod #002 - Inför ESC, del 1 from Christian Kjellström on Vimeo.


Kjellström & Simonsen, Episod #003 - Inför ESC, del 2 from Christian Kjellström on Vimeo.

Dags att kinesa. Viktig match i morgon ju. Bloggens rubrik har jag för övrigt lånat från en artikel om konstrundan på Österlen. Tycker även den summerar ovanstående klipp ganska bra.

Det är inte för sent att slippa förnedras, My...

I går satt jag länge och funderade på ett försvarstal efter mitt inlägg om vadet med fotbollsklubbens skyttedrottning (som ni kan läsa om ni scrollar ned eller klickar här om ni är lata jävlar som jag) och hade jag gått och lagt mig hade jag förmodligen legat sömnlös med tankar om hur jag möjligen kunde slingra mig ur utmaningen – speciellt efter att ha fått 0-4 smiskat i baken direkt i första omgången.

Men en mängd faktorer fick mig på andra tankar. Dels mina ”vänners” kärleksfulla hån såsom ”avgjort redan efter en omgång” och ”avgå” och det som kanske svider mest: ”ha”. Dels det faktum att det på något mystiskt vis blev läsarstorm på bloggen igår, för att skyttedrottningen själv länkat till inlägget på bloggen, vilket är förståeligt eftersom det ju till stor del var smicker åt hennes håll. Men framför allt, för att jag har gett mig fan på att jag ska vinna det här vadet.

Så det som skulle bli ett försvarstal blir i stället ett anfallstal. Vilket passar bra eftersom jag måste satsa offensivt framöver om jag ska komma ikapp och komma förbi. Så den här är till dig, My.

***

Okej, jag är medveten om att du gjorde fyra mål och jag inga i premiären. Fan, du gjorde nästan fler mål än antalet minuter jag spelade. Jag har inte spelat fotboll på 1 ½ år och du blev tvåa i sydöstra Skånes skytteliga i fjor. Det vet jag, för det var jag som sammanställde den.

Min kollega på tidningen höjde dig till skyarna efter premiären och jag kunde bland annat läsa att du ”skyndade före din försvarare och lät en smekning med höger utsida göra 3-0 till ett klassmål”. Själv har jag aldrig skyndat före en försvarare i hela mitt liv, smekningarna sysslar jag enbart med utanför fotbollsplanen och ord som ”höger utsida” och ”klassmål” är mig helt främmande. Om vi inte snackar Fifa 98 då...

Så jag borde gå ned på knä, kyssa din rykande högerdojja och be om förlåtelse för att jag var så naiv och dum att tro att jag kunde peta ned dig från tronen, och kanske be om en lektion i avslut och ödmjukhet när jag ändå är i gång.

Men det tänker jag inte göra. För jag har insett att om jag förlorar det här vadet (vilket jag förstås inte kommer göra) så är det precis vad alla förväntat och tippat. Det enda jag kan förlora är min stolthet, och den finns det faaan inte mycket kvar av ändå, så jag har nog faktiskt allt att vinna.

Du, däremot, må ha en fyramålsledning, men du har också allt att förlora. Ty du har inte bara dina egna förväntningar på dig, men också hela lagets och hela vänskapskretsen, som är engagerade i det här vadet. Du har alla dina fina vänner som stöttar dig. Mina vänner skiter i vilket, och dom som inte gör det, dom hejar på....dig....

Du har allt som behövs och krävs för att vara en målspottare. Du tränar flitigt och spelar alla matcher och får bra bollar att jobba med (här trodde jag att Madde var min vän men så serverar hon dig fyra gånger om...) . Jag fungerar bäst på yttermittfältet eftersom jag aldrig lärt mig offsideregeln och får inga bollar att jobba med eftersom jag oftast sitter på bänken eller tar igen mig med en klunk vatten vid sidlinjen. Dessutom är jag notoriskt enbent och tycker att det är överskattat att nicka eftersom det både orsakar huvudvärk och förstörd frisyr.

Och det är lite därför att jag tänker vara en gentleman och erbjuda dig att lämna walk over. Vi kan säga att det blev oavgjort, det förblir en hemlis mellan dig och mig (även om jag bakom din rygg kommer att säga att du fegade ur likt en äggfis i en orkanvind) . Ingen behöver få veta.

För vill du verkligen se mig - en avdankad fotbollsinvalid som inte vet när man ska lägga av och har varken bollsinne eller spelförståelse och dessutom en handfull kilo för mycket och en kromosom för lite – vända och vinna vår utmaning och göra dig till åtlöje inför hela världen (alltså mina 20 bloggläsare och två övriga vänner, som inte läser bloggen) och få dig att skämmas resten av livet, eller åtminstone till nästa säsong börjar...? Så länge jag är på plan finns möjligheten ju, men då måste bollarna också studsa rätt. Jävligt rätt.

Jag vet att vi inte har bestämt vad vi slagit vad om än, men jag funderar på någon målgest eller någonting med årsfesten och det vill du väl inte utsättas för?

Så, full av nåd som jag är, så vill jag bara meddela att det inte är för sent att slippa förnedras, My.  Jag kan tänka mig att låta dig dra dig ur utmaningen med intakt stolthet (åtminstone officiellt).

Vad säger du?

Mucka inte med en skyttedrottning

Det sägs att man lär sig av sina misstag och att man alltid bör förlåtas för de fel man gör om man inser att man gjort fel och bättrar sig framöver. Äh, säger jag.

Bloggjunkien minns kanske en vadslagning med min tidningskollega och webbshowgäst Peter som gick inte min väg, och vilket resulterade i ett stycke hatt som skulle förtäras? Detta kommer för övrigt ske gradvis i nämnda show. Skiten är svårtuggad och förmodligen ännu tuffare att smälta.

Det borde förmodligen fått mig att stanna upp och tänka till, men i stället valde jag att genast anta Garys utmaning i löpspåret. Tusen spänn till den av oss som är snabbast på milen i augusti.

Och nu inför seriestarten i fotboll sprudlade jag av självförtroende, då min kondition är bättre än på länge (pga ovanstående vad) och för att jag känner ett sällan skådat sug. Så givetvis frågade jag My, skyttedrottningen i klubbens damlag, om hon ville slå vad om vem av oss som gör flest mål i år.

Det ville hon.

I går gjorde vi våra premiärer. Jag kom in och spelade sista 20 och även om jag gjorde ett okej inhopp så räckte det varken till mål för mig eller poäng för laget. Samtidigt, på annan ort i trakten, gör My mål. Fyra stycken...

För att göra skillnaden ännu tydligare kan jag visa våra premiärer i bilder. Med kontraster.

Hon. Kollektiv glädje och en målgest med dålig balans. Fyra mål.



Jag. Petad, funderande på eventuell målgest i min ensamhet. Noll mål. 

Det är en jävla tur för mig att vi inte bestämt vad vi slagit vad om. 0-4 var väl inte helt oväntat, men efter första omgången? Jag ska enbart köra avslut på tisdagens träning - om kroppen alltså slutar göra ont tills dess...

"en tranbärsjuice, tack"

Det är klockan 04.25 en tisdag morgon som inspirationen infinner sig igen och bloggsuget återuppstår. När man är lite för vaken och tankspridd för att kunna somna om och lite för trött för att stiga ur sängen.

Tiden sedan förra blogginlägget, som är en vecka gammalt, har varit hektisk för att säga det milt. I fredags styrde jag upp en stor fest i lägenheten för att fira att jag fyllde 27 förra måndagen och för att sörja mitt beslut att inte dricka alkoholhaltiga drycker på fyra månader - närmare bestämt tills efter Malmö Halvmaraton som går av stapeln den 13 augusti. Jag joggar ett par gånger nu men känner att disciplinen måste bli strängare om jag ska komma i form och nå den där riktiga måbra-känslan, som jag ändå aldrig har längre när jag dricker.

Fyra månader alltså, med tre frikort att slänga in om jag skulle vilja korka upp ett par kalla. Därför kom ett trettiotal av mina fina vänner på besök i fredags och firade och svinade. Hur jävla trevligt och uppskattat som helst. Mycket planerande, fixande och städande. Köket målades inför och alla "onödiga" möbler och grejer slängdes. Trettio pers i en tvårummare trycker man inte in hur lätt som helst. Men vi lyckades. Joel vann tipsrundan och firma Jocke & Michael tog en chockseger i beerpongen efter finalseger över storfavoriterna Lisa & Sören.

Här förresten en bild på den segrande duon.

Jag har sisådär fem foton från festen, glömmer alltid bort det där med dokumenterandet. Så har ni fler får ni hemskt gärna maila dem till mig (soren_kidd@yahoo.se)

Annars?

Vaknade på lördagen och mådde faktiskt hur bra som helst. Med risk för att låta tjatig säger jag det här för sista gången, men det är svårt att bli bakfull när man bara dricker öl och inget eldvatten. Och en klar skalle var på sin plats, för jag har nog aldrig haft så intensiva dagar med frilansarbete för min älskade lokaltidning. Känns som att jag satt på min bleka röv med luren i örat och fingrarna på tangenterna hela helgen. Inte hann jag springa ut i det grymma vårvädret, förutom ett par timmar på söndagen där jag i stället prioriterade krogen för att se Gnaget smiska Mjällby.

Lite konstig känsla förresten att dricka apelsinjuice och kaffe på sportsbaren när polarna sitter bredvid och dricker kall ljuvlig öl. Men jag får vänja mig.

Späckad vecka även denna. Det tar vi i ett annat inlägg. Nu vet ni i alla fall varför mitt fina bloggstim övergått till torka den senaste veckan. Men det var fan värt det.

Sören Does Skåne - Stackars Sjöbo

Jag borde kanske tacka för alla gratulationerna på min födelsedag igår så jag öppnar med det. Det är ingenting jag firar särskilt, man är inte elva längre. I stället började jag måla köket, filade lite på några artiklar och lommade ned på sportspuben för att se ett Stockholmsderby som var helt renons på kvalitet.

Dagen i dag blir hektiskt - om någon timme pyser jag till Lund. Herr Kjellström och jag storsatsar inför eurovisionen (på ett väldigt machorått sätt förstås) genom att sammanstråla några dagar, spela in program inför årets stora schlagerhändelse och även filma skiten, med allt vad det innebär. Återkommer med mer info när produktionen dragit i gång.

Resten av dagen går i skrivandets och målandets tecken, för att avsluta med en fotbollsmatch och kanske lite amerikansk basket. Men innan dess tänkte jag berätta om ett äventyr jag upplevde förra veckan.

Fast äventyr är nog trots allt att ta i...

---------

Vad: Sjöbo, 6364 invånare.

Var: Inte riktigt Dalby, och inte riktigt Veberöd, fast längre bort.

Hur: Som uppåttjack för Johan som skulle på tandläkarpraktik.Varför: För att jag har varit där en handfull gånger, men aldrig dokumenterat skiten.

Vem: Jag, bara jag. Börjar bli lite tjatigt nu...

Det här visste jag innan: Ökänd för sin flyktingpolitik och något liberala syn på alkoholframställning och -förtäring. Har ett par kompisar som är från byn men alla har förstås redan lämnat.

Systembolag: Ett - men det är mest för syns skull. I Sjöbo bränner alla själv.

Trisslottsindex: 0 kr, som vanligt...

----

Stackars Sjöbo som ligger mitt ute i ingenstans. Stackars Sjöbo som egentligen bara är en stor samling trista hus längs två landsvägar som möts, med en myriad av vägarbeten som präglar ortens silhuett. Området i periferin av centrum ser ut som en plats där någon släppt en mindre napalmbomb (jag tänkte köra något tsunami-relaterat, men det börjar bli tjatigt...) och endast en busstation och en Netto har klarat sig. Annars är det en stor byggarbetsplats. Bevis nedan.

Stackars Sjöbo att byns största stjärna är en pudelrockare i ett överskattat TV-program, och att man inte kan titta på ett hus utan att fundera på om ägaren just nu sitter och finklar där inne. Stackars Sören att det jämt och ständigt ska pissa ner från himlen när man är på besök i Sjöbo, vare sig det är fotboll, jobb eller vägtripp. Dagens positiva överraskning var dock Anderssons Conditori. I kassan stod Eva, min gamla mattant från Köpingebro Skola, och sken upp när hon såg mig. Inte fan fick jag någon rabatt för det, men sandwichen med kyckling och vitlöksmajonnäs var storartad. Efter två timmar i Sjöbo hade jag fått nog, och på vägen hem lovade jag mig själv att nästa tripp inte går till Mellanskåne.

Med mindre nån vill hänga med och käka på Sjöbo Gästis.




Värsta rucklet, tänker man. Men baksidan var fräsch och hade - utepool...



Panoramavy över centrum med Gästis i fokus. Jag diggade menyn, ska vi?

Sveriges onödigaste systembolag

Överallt skyltade man för Körslaget. Som här hos en frisör. Sellouts.

Hästparkering

Den enda naturliknande upplevelsen jag hade i Sjöbo.

-------------

Skånetrippen!

Städer och tätorter med mer än 1000 invånare:

Anderslöv, Asmundtorp, Bara, Billesholm, Bjuv, Bjärnum, Bjärred, Blentarp, Broby, Bromölla, Bunkeflostrand, Bårslöv, Båstad, Dalby, Degeberga, Ekeby, Eslöv, Falsterbo, Fjälkinge, Furulund, Förslöv, Gantofta, Genarp, Gislövs läge, Glumslöv, Hammar, Hanaskog, Helsingborg, Hittarp, Hjärup, Hofterup, Hyllinge, Häljarp, Hässleholm, Hästveda, Höganäs, Höllviken, Hörby, Höör, Jonstorp, Kivik, Klippan, Klågerup, Knislinge, Kristianstad, Kvidinge, Kågeröd, Kävlinge, Köpingebro, Landskrona, Ljungbyhed, Lomma, Löberöd, Lönsboda, Löddeköpinge, Lund, Malmö, Marieholm, Munka-Ljungby, Mörarp, Norra Åsum, Näsum, Osby, Oxie, Perstorp, Påarp, Rydsgård, Sibbhult, Simrishamn, Sjöbo, Skillinge, Skivarp, Skanör, Skurup, Smygehamn, Staffanstorp, Stehag, Strövelstorp, Svedala, Svalöv, Sätofta, Södra Sandby, Sösdala, Teckomatorp, Tollarp, Tomelilla, Torekov, Tormestorp, Trelleborg, Tygelsjö, Tyringe, Veberöd, Vellinge, Viken, Vinslöv, Vittsjö,Ystad, Åhus, Åkarp, Åstorp, Ängelholm, Ödåkra, Önnestad, Örkelljunga.

Öar:

Hallands Väderö, Ven, Ivö.

Nationalparker:

Dalby Söderskog, Stenshuvud, Söderåsen.

Sjöar:

 

Finjasjön, Hammarsjön, Immeln, Ivösjön, Oppmannasjön, Vombsjön, V Ringsjön, Ö Ringsjön.

Sportig mat, någon?

För ett par veckor var vi ett gäng som snackade ihop oss på en inflyttningsfest, vi skulle bilda en matklubb. Det är trots allt lite roligare att laga mat i sällskap än ensam, och tji fick dom som trodde att det enbart var fyllesnack (lite var det) för i onsdags var det premiär för nya matklubben med Jenny, Therese, Johan och undertecknad som historiska deltagare.

Givetvis blev det succé. Visserligen följde vi receptet på mangomousse slaviskt, och trots viss skepsis angående användandet av gelatinblad och trots att Therese stod för en mangoskalpering utan dess like och matklubbens första snitt i fingret lyckades vi överleva processen, mätta och belåtna.

Att tjejerna sedan vann den efterföljande frågesporten om Asien (det var Thai-tema på maten) glömmer vi. Vilken frågesport?

Nästa onsdag är temat Sport, eftersom vi tänkte dinera samtidigt som vi ser stolta Tottenham skoja bort ett visst ängagäng från Madrid i Champions League.

Vi behöver lite inspiration här, vilken sorts mat kan man relatera till sport? Kom gärna med förslag - bästa tipset får en gästinbjudan på onsdag.

Om ni vill tolka det som ett löfte eller ett hot - det får ni själv bestämma.