I går satt jag länge och funderade på ett försvarstal efter mitt inlägg om vadet med fotbollsklubbens skyttedrottning (som ni kan läsa om ni scrollar ned eller klickar här om ni är lata jävlar som jag) och hade jag gått och lagt mig hade jag förmodligen legat sömnlös med tankar om hur jag möjligen kunde slingra mig ur utmaningen – speciellt efter att ha fått 0-4 smiskat i baken direkt i första omgången.
Men en mängd faktorer fick mig på andra tankar. Dels mina ”vänners” kärleksfulla hån såsom ”avgjort redan efter en omgång” och ”avgå” och det som kanske svider mest: ”ha”. Dels det faktum att det på något mystiskt vis blev läsarstorm på bloggen igår, för att skyttedrottningen själv länkat till inlägget på bloggen, vilket är förståeligt eftersom det ju till stor del var smicker åt hennes håll. Men framför allt, för att jag har gett mig fan på att jag ska vinna det här vadet.
Så det som skulle bli ett försvarstal blir i stället ett anfallstal. Vilket passar bra eftersom jag måste satsa offensivt framöver om jag ska komma ikapp och komma förbi. Så den här är till dig, My.
***
Okej, jag är medveten om att du gjorde fyra mål och jag inga i premiären. Fan, du gjorde nästan fler mål än antalet minuter jag spelade. Jag har inte spelat fotboll på 1 ½ år och du blev tvåa i sydöstra Skånes skytteliga i fjor. Det vet jag, för det var jag som sammanställde den.
Min kollega på tidningen höjde dig till skyarna efter premiären och jag kunde bland annat läsa att du ”skyndade före din försvarare och lät en smekning med höger utsida göra 3-0 till ett klassmål”. Själv har jag aldrig skyndat före en försvarare i hela mitt liv, smekningarna sysslar jag enbart med utanför fotbollsplanen och ord som ”höger utsida” och ”klassmål” är mig helt främmande. Om vi inte snackar Fifa 98 då...
Så jag borde gå ned på knä, kyssa din rykande högerdojja och be om förlåtelse för att jag var så naiv och dum att tro att jag kunde peta ned dig från tronen, och kanske be om en lektion i avslut och ödmjukhet när jag ändå är i gång.
Men det tänker jag inte göra. För jag har insett att om jag förlorar det här vadet (vilket jag förstås inte kommer göra) så är det precis vad alla förväntat och tippat. Det enda jag kan förlora är min stolthet, och den finns det faaan inte mycket kvar av ändå, så jag har nog faktiskt allt att vinna.
Du, däremot, må ha en fyramålsledning, men du har också allt att förlora. Ty du har inte bara dina egna förväntningar på dig, men också hela lagets och hela vänskapskretsen, som är engagerade i det här vadet. Du har alla dina fina vänner som stöttar dig. Mina vänner skiter i vilket, och dom som inte gör det, dom hejar på....dig....
Du har allt som behövs och krävs för att vara en målspottare. Du tränar flitigt och spelar alla matcher och får bra bollar att jobba med (här trodde jag att Madde var min vän men så serverar hon dig fyra gånger om...) . Jag fungerar bäst på yttermittfältet eftersom jag aldrig lärt mig offsideregeln och får inga bollar att jobba med eftersom jag oftast sitter på bänken eller tar igen mig med en klunk vatten vid sidlinjen. Dessutom är jag notoriskt enbent och tycker att det är överskattat att nicka eftersom det både orsakar huvudvärk och förstörd frisyr.
Och det är lite därför att jag tänker vara en gentleman och erbjuda dig att lämna walk over. Vi kan säga att det blev oavgjort, det förblir en hemlis mellan dig och mig (även om jag bakom din rygg kommer att säga att du fegade ur likt en äggfis i en orkanvind) . Ingen behöver få veta.
För vill du verkligen se mig - en avdankad fotbollsinvalid som inte vet när man ska lägga av och har varken bollsinne eller spelförståelse och dessutom en handfull kilo för mycket och en kromosom för lite – vända och vinna vår utmaning och göra dig till åtlöje inför hela världen (alltså mina 20 bloggläsare och två övriga vänner, som inte läser bloggen) och få dig att skämmas resten av livet, eller åtminstone till nästa säsong börjar...? Så länge jag är på plan finns möjligheten ju, men då måste bollarna också studsa rätt. Jävligt rätt.
Jag vet att vi inte har bestämt vad vi slagit vad om än, men jag funderar på någon målgest eller någonting med årsfesten och det vill du väl inte utsättas för?
Så, full av nåd som jag är, så vill jag bara meddela att det inte är för sent att slippa förnedras, My. Jag kan tänka mig att låta dig dra dig ur utmaningen med intakt stolthet (åtminstone officiellt).
Vad säger du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar