I normala fall är man inte särskilt pigg på att asa sig opp i ottan för en seg bortamatch mot traktens största sillastrypare, men när det råder sommarvärme i påskhelgen vill man inte heller ligga kvar och dra sig.
Så du möter upp ett halvt dussin lagkamrater och tar den ack så dryga resan till ostkusten. I omklädningsrummet möts du av sex mer eller mindre kända ansikten som man tidigare skrikit svordomar åt och försökt finta bort (läs: fintats bort av) men som nu är lagkamrater eftersom vi har nyspunnet samarbete med näst värsta rivalerna i reservlaget i år. Lite illamående blir du när du inser att du ska spela i deras rödgula tröjor, men med små vita inslag i tröjan tänker du osökt på moderlandet och det får duga för stunden.
Snabbt finner vi varandra, dom och vi. Vi blir ett. Inget gammalt groll här inte. Kanske är det för att vi är ett äldre(läs:erfaret) gäng lirare som ska upp emot ett lag som är så ungt att de tror att datorn följde med i moderkakan, och att Grease är en ripoff på High School Musical.
Du börjar på bänken och hyser inga onda känslor för det. Vi är ju 13 man och jag är den som har tränat minst, nästan inget alls. Med mindre förra B-lagsmatchen räknas som en träning. När du väl kommer in med kvarten kvar av första halvlek är din första insats att ta ner en boll på hakan och låtsas att det inte gjorde ont, även om du helst av allt vill gråta.
Det är när du senare blir rövtacklad av en kille med en matchvikt på 22 kilo och med samtliga mjölktänder kvar i munnen som du inser att du inte har att göra på plan. Nån måtta får det vara. Så du byter ut dig själv och erkänner ärligt att du är ruskigt dåligt tränad, i stället för att fejka en skada som i fornstora dagar.
På slutet, när alla är trötta, ser du din chans att ta i lite extra och på sin höjd framstå som medioker. Du byter in dig själv, och när du får chansen att rensa undan en boll i slutminuten tar du den, men rensar samtidigt undan en stor tuva gräs och ett par dobbar på motståndarens sula. Det frambringar flera danska svordomar och en orolig blick ned på foten, för att se om den sitter kvar eller om den av kollisionskraften slungats iväg i riktning söderut och skvalpar i vågornas stilla brus utanför polska kusten. Du vet att den sitter kvar när det börjar göra ont som sören, och du funderar på att gråta den där skvätten som du sparade i första halvlek. Högst manliga tårar, förstås.
Och inte fan avbryts spelet. Domaren säger något i stil med "låt honom ligga, matchen är snart slut" vilket summerar min betydelse i matchen ganska väl. Du undrar om han sagt det samma om det var Messi som låg där.
När du sedan haltar hem och lägger dig i solen och kvider som om solstolen vore din dödsbädd, får du både kaffe och omsorgsfulla ord serverade, och tänker att all smärta för lite hjärta med sig. [Jag kom på det rimmet precis].Du tar en liten powernap för att glömma smärtan. Sen vaknar du och har förträngt skadan, men blir smärtsamt medveten om den när du reser dig upp.
Det är då tårarna faller, men det är så varmt ute att du skyller på svett.
Matchen vann Simrishamn förresten med 4-0.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar