Risk för tantsnusk framöver

Jag har precis varit en vecka på Bornholm och lyckats med den helpuckade bedriften att springa 42 kilometer på fem dagar. Och så har jag fått en läckert röd ton i huden smakfullt ackompanjerat av tusentals fräknar. Men mer om det sen.

Vad jag vill varna för här är att jag ber om ursäkt på förhand om jag i de kommande inläggen lär missbruka ord som "tränga" och "skälva". Det är bara för att jag gick loss på morsans chic lit-bokhylla på semestern....

Langos - den ungerske djävulens påhitt

Jag var länge ganska kräsen när det kom till mat och uteslöt rätter enbart för att en ingrediens lät konstig, luktade annorlunda eller såg udda ut. Eller så var det för att jag inte hade gillat maten som barn.

Så på senare år - i takt med att jag ändå mognat en smula - har jag utmanat mina demoner och mansförvisat många av dem. Lasagne var länge ett no-no på grund av de där plattorna mellan köttfärsen, men på senare tid har jag lärt mig uppskatta rätten. Speciellt om den är vegetarisk. Lamm åt jag på en tapasrestaurang för något år sedan och det gav mig inte den där kväljande känslan som jag alltid fick när jag var yngre. Det är ingen favorit nu heller men det går att äta.

Det finns det som är betydligt värre.

Rött kött har jag fortfarande svårt för och kommer nog alltid ha, och jordgubbar går också bort på grund av allergi och den märkliga smaken. Ostron gav jag mig på en gång på en fiskrestaurang och det var som att svälja en stor vitlöksbaserad snorklump med havssmak, och sedan betala för det.

Och sen finns det langos. Denna mellaneuropeiska fattigmanspizza som alltid skrämt slag i mig på diverse festivaler & marknader på grund av den sötsliskiga lukten och den konstiga idén att fritera bröd. Jag bildgooglade langos nån gång utan att hitta en enda delikat bild och det borde vara talande för rätten, tänkte jag.

Men så i fredags, när jag satt i öltältet på Landskronakarnevalen med Elin och Pelle, nämnde jag att langos förmodligen var för mig vad vitlök är för vampyrer. (Eller om det är silver - det var länge sen jag såg Buffy...) och Pelle som den gode kamraten han är sa att han hellre än gärna betalar för den för att få se mig lida. Jag skruvade på mig och sa ja vad fan. Dags att dräpa ännu en drake.

Det tog inte många minuter innan jag fick den. Ett stycke wienerbröd fast med räkor, gräddfil, rödlök och riven ost på i stället för sylt. Var för sig ganska trevliga ingredienser och om man som jag lever enligt devisen att om det är gott var för sig är det också gott tillsammans så fick jag höga förväntningar.

Men utseendet. Smaken. Och konsistensen. Varm wienerbrödsbotten med kalla räkor och kall gräddfil på. Och på det osmält ost. Det funkade inte alls. Efter fem tuggor var det nästan vidrigt. Jag led. Och Pelle njöt. Jag kände mig tvungen att äta upp det, mest för att det ändå var mat, jag var hungrig och jag visste att vi skulle skölja ned skiten med ytterligare någon kall bärsing efteråt.

Till sist.... det kan bara vara i Sverige man kommer på den idiotiska idén att slänga på ananas på ett stycke ungerskt wienerbröd? Ananas är gott för sig och i en fruktsallad, men faaaan inte i andra sammanhang. Definitivt inte på en pizza. Och rom, det hör hemma i havet eller i helvetet tillsammans med dom dära ostronen.

Jag är nog trots allt fortfarande lite kräsen.

mätt - men långt ifrån övertygad.

Sida vid sida i evigheten

Min morfar dog i fredags.

Han sov stilla in efter att ha varit medvetslös en tid. Det hela var väldigt odramatiskt och jag är säker på att det var precis så att han ville ha det. Bedstefar hade varit illa däran i en längre tid nu och även om jag är ledsen och inte riktigt kan förstå att han inte är här längre så är jag inte förkrossad, för någonstans hade han sett fram emot den här dagen och ett möte med min älskade mormor - sin älskade fru - igen. Troende som han var hade han förhoppningar om att nästa liv fortsatte med henne när jordelivet här slutade med oss andra. Vid hennes sida i evigheten. Jag kan bara hoppas för hans skull att det blev så. Och för hennes.

Jag har många fina minnen av min bedstefar, allihop ljusa och vackra. Säkerligen delar jag med mig av dem någon gång, men de är för stora och för många för att vill dela med mig av dem här just nu. Jag är rädd att jag inte kan sluta om jag börjar, och jag tror inte att det finns tecken och tid att berätta alla historierna och hur mycket han har lärt och inspirerat mig.

Det jag däremot vill göra är att återkoppla till ett inlägg jag skrev i vintras.

" För ungefär ett år sedan föll min gamle bedstefar i badrummet och slog huvudet i golvet. Han förmådde inte komma upp av egen kraft, utan blev liggande i nästan ett halvt dygn innan han hittades och fick hjälp. Under tiden han låg där bestämde han sig för att dö, han ville inte mer. Saknaden efter min mormor blev för stor och det var inte värt att leva ett liv med en kropp som han inte själv har varit herre över de senaste åren. Efter ett par veckor på sjukhuset vaknade han upp en dag med helt nytt livsmod, och dagen därpå var han hemma igen. Nu får han hjälp med allt och kommer knappt utanför sitt hus längre, och när det väl sker så är det i rullstol. Det är svårt både för mig men framför allt för min morfar att vänja sig vid det här.

Innan olyckan var framme var han aktiv och pigg för sin ålder, för ett år sedan var han exempelvis med min mor och styvfar på bilresa till Normandiet och året innan var vi i Berlin/Prag tillsammans och vandrade flera kilometer varje dag. I söndags satt han i rullstol hela festen och fick åka hem efter två timmar, då han helt enkelt var för trött. Jag vet att han är 90 år gammal och det är hur naturligt som helst att kroppen stänger ned successivt, men jag har aldrig sett honom så svag och det gör ont i mig.
Min morfar försökte hålla skenet och humöret uppe i söndags men det är tydligt att han saknar gnistan och räknar ned till den dagen då han får ta sin plats bredvid min mormor på kyrkogården precis mitt emot deras gamla hus. I talet som morfar höll handlade det mesta om saknaden efter henne sedan hon gick bort för åtta år sedan, och om hur längtan efter henne gjort sig påmind framför allt det senaste året. Det var med en bitter ton som han konstaterade att läkarna - bland andra hans egen son Hans - gjort allt för att hålla honom i livet.

Jag satt bredvid morbror Hans på festen, han berättade att morfar är mycket starkare än vad han ser ut att vara och lätt hade kunnat gå om han hade försökt och velat. Men viljan, den är borta, och vad gör man då?

Jag kan inte förstå den saknad och längtan som morfar berättar om. Jag har inte varit i närheten av att uppleva något liknande. Han och mormor var gifta i över 50 år och oskiljaktiga tills sjukdomen slet henne ifrån honom. Vi har ofta suttit och pratat om henne över en kopp te eller en whiskey, och blicken som han får i ögat när han pratar om henne är både fylld av kärlek av sorg på samma tid. Ibland gråter han när han berättar om henne, även när det är ljusa minnen som vi skrattar hjärtligt åt och jag kan inte låta bli att tänka att det är så det borde vara när någon går bort.

Samtidigt tillhör jag den skara som tycker att folk som inte vill leva inte bör hållas vid liv heller, oavsett hur plågsamt och sorgligt det blir för de som lämnas kvar. Min morfar har levt ett långt och innehållsrikt liv och hur mycket det än smärtar mig så förstår jag att han har samma livsgnista längre.

Jag tror inte min morfar lever länge till, och jag har accepterat att han är redo att dö. Och när den dagen kommer då han lämnar oss och vi ska ta farväl av honom, så kommer jag åka till mina morföräldrars grav på den där kyrkogården mitt emot deras gamla hus och gråta stora, salta tårar.

Tårar av sorg och saknad - men framför allt kärlek. "

Indie-allsång!

Jag har ett lite komplicerat förhållande till fenomenet allsång. Svenneversionen på TV går fetbort hos mig, det är taube och olle adolpson och stockholm i mitt hjärta tills man spyr. Och alla är så jävla glada.
Nej inte min stil alls.

Däremot gillar jag allsång på fester, jag gillar när folk förenas i snapsvisor och spontansång. Eller strukturerad. Som när vi i fotbollslaget sjöng "truly madly deeply" inför 120 personer i vintras. Ett ögonblick som gud ske lov inte finns förevigat någonstans.

Så när min gode vän Jakob föreslog att vi skulle gå på indieallsång i torsdags på amfiteatern i Pildammsteatern vart jag lite kluven. Varken han eller jag hade någon större hum om vad som skulle ske, men vad som hände var riktigt bra.

Det var ett tjejband som drog av allt från Di Leva via Mando Diao till Håkan Hellström, och så med några vanliga allsångslåtar för att täcka in hela massan. Och min gamla favoritdänga Eloise. Sicken succé alltså! Och då menar jag inte min sångröst, men uppslutningen och känslan.

Och bara det att få uppleva ett tusental människor stöna sig igenom Veronica Maggios "Jag Kommer", det var fan stort.

Så jag rekommenderar att ni knallar dit de kommande två torsdagarna klockan 19 - inte missa!

Må de själv brinna i helvetet

Något som jag inte skriver om ofta här på bloggen men som jag ändå är väldigt intresserad av och insatt i är politik. Tyvärr får jag inte läge att diskutera och debattera detta så ofta, eftersom de flesta av mina närmaste vänner är mer angelägna om andra saker. Såsom sport. Öl. Kvinnor. Och män.

Ett ämne som jag älskar att debattera är straffskalan. Vi lever i ett av världens mest civiliserade länder där friheten är en självklarhet. Tyvärr också för dem som inte förtjänar den. Här kan du begå ett grovt brott och slippa undan med en mild dom eller en behaglig vistelse i fängelset. Såvida du inte yrkar på att du inte var helt frisk när du begick ditt brott - då finns det andra behagliga lösningar för dig.

Det är inte okej att du får köra ihjäl någon på fyllan och vara ute efter ett år eller två. Det borde vara fyllot själv som dog i kraschen, men så är det ju tyvärr aldrig. Det är inte okej att man kan mörda någon och vara ute efter fem-tio år. Och att skattebetalarna som du och jag får betala för att mördaren för en ganska behaglig tillvaro bakom galler. Dödsstraff borde vara en option, det har jag alltid tyckt. Sen om och när den ska tillämpas, det är en fråga från sak till sak.

Vart vill jag då komma? Jo, det finns fler brottslingar som får mig att gå totalt i taket. Det handlar om psykfallen som springer lösa med tändare och tändvätska och gillar att se saker brinna. En av de här galningarna har ju härjat i Ystad på senare tid och nu när han är bakom lås och bom verkar en annan vilja ta över.

Och detta i närheten också. Dels i golfklubbens sekretariat, som endast blev småskadat, men framför allt i klubbstugan till tennisklubben där vi lirar på somrarna.

Så sent som i lördags var vi ett gott gäng som lirade på banorna och hade trevligt, trots att det spöregnade de första timmarna. Klubbens ordförande kom förbi, beklagade väderleken och berömde arrangemanget. Större är byn och klubben inte - och den familjära stämningen är alltid i fokus här. Det gör det extra irriterande. Så min brorsa Poul kläckte idén att vi som spelar på banorna ska försöka hjälpa till, och det är ju självklart i min bok. Därför ringde jag ordförande och sa att vi ställer upp med allt dom kan behöva hjälp med. Han tackade hjärtligt för omtanken och lovade att återkoppla, för det skulle nog komma att behövas när försäkringsfrågorna är lösta.

Jag fattar det inte. Varför måste dessa sinnessvaga människor tända eld på andras tillhörigheter? Om de ändå fascineras av att se något brinna, varför inte tända eld på det egna hemmet och sen placera sig i mitten och sedan se lågorna omsluka en själv? Det borde ju vara den maximala upplevelsen för dessa sjuka typer - och samtidigt gör man ju samhället en tjänst också genom att försvinna härifrån...

Så tråkigt med kopiakatter

I lördags gick årets händelse av stapeln. Ja, precis. Wimbled'oh - turneringen där traktens största medelmåttor snackar skit, äter hamburgare, dricker öl och spelar lite tennis. Eller försöker.

I år var vi 20 deltagare och det var lyckat på alla sätt.

Sen när man kom hem var det direkt iväg på 20-årsfest, så man var sliten på många vis dagen efter. Så det blev en dag framför datorn. Loggar in på fejsboken och ser att Anders lagt upp en del bilder från evenemanget. Några av dem kommer ni att få skåda här snart. Men det fanns bland annat den här smickrande stilbilden på eders älsklingsbloggföredetting:

Stilrent och koncentrerat, jag vet. Och väldigt sexigt.

Sen tipsar Kjellström om den här bilden och det är ju inte utan att man är lite stolt att en av världens bästa spelare vill kopiera mig i såväl klädval som rörelsemönster(?) och ansiktsuttryck.

Men han borde ändå försöka hitta sin egen stil...

Okej som sprit, gott som godis, gudomlig som glass

Jag gillar glass. Gärna i stora lass.

Min favoritglass är lakritsglass. Gärna i stora lass.

Ett av mina favorithak när jag ska ha min älskade lakritsglass är Glassfabriken på Davidshall i Malmö, den kan jag rekommendera.

Men nu. Oh. Åh. Av en slump bläddrade jag faktiskt igenom måndagens reklamsvep och tittade med barnslig nyfikenhet igenom vad Hemglass hade att erbjuda nuförtiden. Då hittade jag denna:

Tyrkisk peber - eller turkisk peppar för språkmongot - har jag alltid gillat som godis. Det fanns en tid då jag knarkade det. Jag har till och med smält ned turkisk peppar och experimenterat med det i en cheesecake. Som likör är det helt okej, men jag vill helst inte ha söt sprit. Ska man dricka starksprit får man gärna påminnas om att det är svag gift man häller i sig, tycker jag.

Det första jag gjorde när jag såg glassen var att slänga mig på luren, ringa morsan och lägga in en beställning. Jag vet inget ställe dit hemglassbilen kommer lika ofta som hemma hos mor min. Hon tyckte det var en aningen konstig tjänst att be om men accepterade till slut. Så när jag kom hem i går låg ett paket Tyrkisk Peber-glass i frysen redo att smältas i mitt system. Jag tog upp kampen direkt.

Jag föll direkt. Brorsan satt i soffan och avnjöt en med mig och sa "det här är fanimig den godaste glassen jag ätit". Och han har ätit en del.

I beskrivningen på hemsidan står det "Glasspinne av vaniljgräddglass med salmiaklakritsfyllning, lakritsöverdrag och krossad Tyrkisk Peber."

Men det är mer än så. Det är en total lakritsupplevelse med lite vaniljglass att bryta det salta med. Fyllningen i mitten är pur lycka. En liten stång av stark lakrits, inte söt. Stark. En utmaning för gemene man men en delikatess för oss experter. Och krossen i salmiakskalet - yum!

115 riksdaler får man punga ut med när den blåa bilen kommer och då får man 14 pinnar.

Det är jävlarimig värt varenda krona.

Roadtripp?

Minns ni att jag en gång sa att jag skulle besöka samtliga 117 orter och städer i vårt län? Det går sådär med det där projektet. Jag är genetiskt lat och samtidigt också i behov av en rejäl rövspark för att komma iväg. Och inte har det hjälpt att jag har knegat å det grövsta på sistone.

Men nu har jag laddat med ett sommarkort på Skånetrafiken så att jag kan luffa runt i vårt halvdanska landskap, så vad säger ni - hänger ni med?

Och i så fall vart?

Jag är sugen på Bårslöv, Ljungbyhed och Knislinge. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Men ändå.