När saknaden är större än livet

Helgen som gick spenderades i Danmark. Min morfar, som aldrig missar en chans att bjuda till fester och familjesammankomster, fyllde 90 i torsdags och det firades med en födelsedagsmiddag på söndagen för den närmsta familjen och den innersta kretsen av vänner.

Men det blev inte den fest som man hade hoppats på. Av förklarliga skäl, kanske jag ska tillägga.

För ungefär ett år sedan föll min gamle bedstefar i badrummet och slog huvudet i golvet. Han förmådde inte komma upp av egen kraft, utan blev liggande i nästan ett halvt dygn innan han hittades och fick hjälp. Under tiden han låg där bestämde han sig för att dö, han ville inte mer. Saknaden efter min mormor blev för stor och det var inte värt att leva ett liv med en kropp som han inte själv har varit herre över de senaste åren. Efter ett par veckor på sjukhuset vaknade han upp en dag med helt nytt livsmod, och dagen därpå var han hemma igen. Nu får han hjälp med allt och kommer knappt utanför sitt hus längre, och när det väl sker så är det i rullstol. Det är svårt både för mig men framför allt för min morfar att vänja sig vid det här.
Innan olyckan var framme var han aktiv och pigg för sin ålder, för ettår sedan var han exempelvis med min mor och styvfar på bilresa till Normandiet och året innan var vi i Berlin/Prag tillsammans och vandrade flera kilometer varje dag. I söndags satt han i rullstol hela festen och fick åka hem efter två timmar, då han helt enkelt var för trött. Jag vet att han är 90 år gammal och det är hur naturligt som helst att kroppen stänger ned successivt, men jag har aldrig sett honom så svag och det gör ont i mig.

Min morfar försökte hålla skenet och humöret uppe i söndags men det är tydligt att han saknar gnistan och räknar ned till den dagen då han får ta sin plats bredvid min mormor på kyrkogården precis mitt emot deras gamla hus. I talet som morfar höll handlade det mesta om saknaden efter henne sedan hon gick bort för åtta år sedan, och om hur längtan efter henne gjort sig påmind framför allt det senaste året. Det var med en bitter ton som han konstaterade att läkarna - bland andra hans egen son Hans - gjort allt för att hålla honom i livet.

Jag satt bredvid morbror Hans på festen, han berättade att morfar är mycket starkare än vad han ser ut att vara och lätt hade kunnat gå om han hade försökt och velat. Men viljan, den är borta, och vad gör man då?
Jag kan inte förstå den saknad och längtan som morfar berättar om. Jag har inte varit i närheten av att uppleva något liknande. Han och mormor var gifta i över 50 år och oskiljaktiga tills sjukdomen slet henne ifrån honom. Vi har ofta suttit och pratat om henne över en kopp te eller en whiskey, och blicken som han får i ögat när han pratar om henne är både fylld av kärlek av sorg på samma tid. Ibland gråter han när han berättar om henne, även när det är ljusa minnen som vi skrattar hjärtligt åt och jag kan inte låta bli att tänka att det är så det borde vara när någon går bort.

Samtidigt tillhör jag den skara som tycker att folk som inte vill leva inte bör hållas vid liv heller, oavsett hur plågsamt och sorgligt det blir för de som lämnas kvar. Min morfar har levt ett långt och innehållsrikt liv och hur mycket det än smärtar mig så förstår jag att han har samma livsgnista längre.

Jag tror inte min morfar lever länge till, och jag har accepterat att han är redo att dö. Och när den dagen kommer då han lämnar oss och vi ska ta farväl av honom, så kommer jag åka till mina morföräldrars grav på den där kyrkogården mitt emot deras gamla hus och gråta stora, salta tårar.

Tårar av sorg och saknad - men framför allt kärlek.