Okej, okej, rubriken tyder antingen på hybris eller sensationsjournalistik, det beror på hur man tolkar det. Men faktum är att jag kände mig lite grann som Lasermannen i kväll.
Det var nämligen så att det nalkades pokerkväll hos Johan, och då varken han eller någon av de andra borttappade deltagarna låg inne med marker & kort fick jag vackert släpa med mig min pokerväska, som inte bara väger ett halvt ton utan också ser misstänkt mycket ut som ett sniper-etui.
Så när jag gick hemifrån, förbi Folkets Park och Nobeltorget, kände jag mig något uttittad. Först trodde jag det berodde på mina bögrosa fingervantar (glömde dom andra på tåget...) men när jag stannade upp vid ett övergångsställe såg jag hur de tre somaliska kvinnorna bredvid mig kollade aningen nervöst på min väska.
Då slog det mig att det kanske inte var lika självklart för alla andra att det var pokermarker som skvalpade i silverrektangeln jag bar på. Jag prisade min timing, tänk om det var ett par veckor tidigare..?
Eller så var tjejerna bara jävligt nyfikna på om vi skulle lira Texas Hold 'Em eller Omaha? Det får jag aldrig veta.
Vad jag däremot vet är att jag inte vann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar