Hororna i Malmö vs. Jehovas Vittnen

Jag är inte perfekt, inte ens i närheten. Det vet jag mycket väl. Men jag gör så gott jag kan för att vara så bra som möjligt. Jag är inte troende heller, men vill gärna tro att de goda gärningar jag gör i jordelivet kommer att gynna mig i evigheten. Jag är inte perfekt och jag är inte troende. Vad jag är däremot, är ett rocksnöre.


Dom här egenskaperna går inte alltid ihop.


Som nyss, när jag satt och skrev en artikel till tidningen medan jag lyssnade på Hororna i Malmö, demolåten med Nina Rochelle och Niels Jensen som är för jävla bra.


Helt plötsligt knackar det på dörren, jag går och öppnar utan en fundering på att skruva ner. Man är ju i rockmode. Där står en tant med en väska full av propaganda och en ung discipel i släptåg och frågar om jag har en stund över. Fullt medveten om att min kristna tro knakar väljer jag att säga att jag är på väg till jobbet. Den äldste säger "hmm, jaja, där ser man" och ser inte helt övertygad ut, där jag står i morgonrufs, mysbyxor och sliten T-tröja. Hon lämnar ändå över två broschyrer om djävulsbegreppet ateism innan de troende tu sticker. Jag studerar låtsas-intresserat och tackar för mig. Precis när jag ska stänga dörren ljuder refrängen:


"Hororna i Malmö, går på tjack
Hororna i Malmö, dom får spö som tack"


Jag stänger dörren illa kvickt, och fullt medveten om att jag nyss bokat min plats i helvetet väljer jag att skruva upp ännu mer och köra låten igen...