Om fotbollsfetma och farbroderskap

No one to number one, alltså. Mer än ett halvår har gått sedan det sista inlägget skrevs, jag fick till och med googla bloggen för att hitta den igen. På den nivån är det men kanske hittar vi formen igen?

Så vad har hänt sedan det där sämst-av-inlägget om 2013 års värsta låtar?

En hel del, och inte särskilt mycket.

Jag bor kvar i samma lägenhet, har samma jobb och är lika lat.

Men å andra sidan. Jag har fyllt 30, blivit farbror x 2 (även om jag inte behövde göra så mycket för att bli det) och skaffat en fantastiskt fin flickvän. Och så har jag besökt Teckomatorp.

För första gången på 11 år har jag en helt orörd sommar framför mig där jag inte går in som semestervikarie på tidningen. Visst är det bra pengar att gå miste om, men jag minns knappt vad man gör en sommar när man inte jobbar. Det ska jag försöka ta reda på.

Den här sommaren tänkte jag försöka ta ett avstamp och ändra livsstil drastiskt - jag väger mer än nånsin och det påverkar både humör och hälsa. Samtidigt är det en sommar späckad med födelsedagsfester, svensexor, bröllop - och fotbolls-VM. Så det blir inte lätt. Speciellt inte med tanke på att jag inlett satsningen med en rejäl mansförkylning...

Så när jag krigat mig upp ur dödsbädden igen kör vi på allvar. Det blir allt från klassisk bantningshumor till det där besöket i Teckomatorp.

Vid närmare eftertanke har jag nog faktiskt saknat det här.

Sämst Av 2013

Nytt år och det är många av oss som vänder blad och ser fram emot det som komma skall. Gott så, men vi bör aldrig glömma det förflutna så vi lär oss av våra snedsteg, tillkortakommanden och misstag. Det gäller speciellt följande tolv artister och band som jag funnit värdiga nog att få en plats på listan över 2013 års sämsta låtar. 

Håller du med?

Förresten - här är tidigare års avföring.

2012 / 2011 /2010

***

12. Lars Winnerbäck - Vi åkte aldrig ut till havet

Jag gillar Winnerbäck. Har varit på massvis med konserter och det lär säkert bli fler. Men ju längre tiden skrider, desto mera skitnödig och pretentiös blir han. Den här låten inleds med " Vi åkte aldrig ut till havet, jag har svårt med horisonten" och redan där vill jag egentligen zappa vidare. Tydligen inleder han numera sina konserter med låten vilket får mig att tänka om angående det där med att gå på fler gig. Lönt att vända i entrén, liksom. Torka röven och kom in i matchen igen!

11. Nik & Jay feat Sören Huss - Ocean Of You

Nik & Jay är ett av Danmarks mest säljande popunder det senaste decenniet och Huss är försångare i megafeta bandet Saybia. Så långt så bra. Duon brukar "rappa" på danska och om man bortser från deras självupptagenhet så finns det fog att gilla, även för en medelåldersman som undertecknad. Huss i refrängen är vass, men texten? Och versen? Isch. Låttiteln hade till och med gjort Jason Derulo avundsjuk.

10. Eric Saade - Winning Ground

Det var EM i damfotboll i Sverige i 2013, minns ni? Det här var ledmotivet. Jaja, Eric Saade är ögongodis för mången flicka och i hetluften men det känns komiskt att se honom stå och åma sig i mittcirkeln. Refrängen är skrämmande lik den där What Are Words som var på en annan Sämst-lista för några år sedan. Lägg till en massa klyschor, wailande och "oh" "eh" "åh" och du har nummer tio på listan. Lite för menlös för att sluta i bottenskrapet men det är ungefär tredje gången Saade tar plats på min sämsta-lista och det är inte illa pinkat för en 12-åring.

9. Movits - Limousin (gissar jag)

Tillsammans med Winnerbäck är det föga smickrande att ta plats på sämstalistan även om jag egentligen gillar akten. Men det här är SÅ dåligt att jag tar till versaler. Jag har hört låten flera gånger och jag förstår inget av vad som sägs eller sjungs i första versen, även om jag förmodar att det är svenska. Det tar sig efterhand men blir aldrig bra. Och vad är grejen med barnrösterna?

8. Günther - I'm Not Justin Bieber, Bitch

Får lätt priset som årets bästa sångtitel men det räcker inte. Trodde mustaschmannen var död och begravd sedan tidigt 2000-tal men så poppade han upp i slutet av året med detta. Det har sin charm, säger folk. Han driver med branschen, säger andra. Men jag tror ändå att han menar detta seriöst och då blir det ruskigt förlegat och kasst.

7. Bastille - Rhythm Of The Night

Underbart briljant, att ta beatet från "na na na na na its goes around the world" och göra ett medley på Rhythm of The Night och Rhythm is a Dancer? Nä, fantastiskt smaklöst. Och så med det engelska uttalet så det blir Dåncer istället för Däncer. Illa! Och så blir låten bara sämre ju längre den lider. Samtliga alster som ripoffats är bättre i sin helhet.

6. Ylvis - The Fox

Undrar om det inte är årets YouTube-hit och redan där vet man att det är skit. Hade den ursprungligen som en titelkandidat men sedan sa min vän Pelle några sällsynt kloka ord "det är egentligen bara refrängen som är kass, versen är helt okej" och han har en poäng, även om jag motvilligt erkänner det. Refrängen kan dock vara milleniets mest irriterande, och det säger jag utan ens att veta vad som kommer.

5. Eminem & Rihanna - Monster

Rihanna har nog varit med på samtliga sämstalistor jag skapat och det ska hon creddas för. Men där stoppar smickret. Jag har svårt för när vers smälter in i refräng - speciellt en dålig sådan - och det verkar inte som att Eminem, som kan skärpa sig ibland, bryr sig särskilt mycket. Då blir det tyvärr så här hemskt.

¨
4. Robin Thickelake feat. NERD-killen och han rapparen - Blurred Lines

Här råder delade meningar, har jag märkt. Vissa älskar det och vill ha det som nationalsång, andra lägger sig i fosterställning i duschen när låten kommer på tal. Jag tillhör nog de sistnämnda även om jag nöjer mig med en adekvat spya, vilket man också kan säga att låten är i sin helhet.

3. Katy Perry - Roar

På 90-talet var det standard att maskera pisslåtar med en skämtsam video som inte var alls rolig. Aqua gjorde det hela tiden. Katy Perry gör det nuförtiden. Röstmässigt har hon potential men jag säger som min gode vän Jonatan "undrar om hon kommer se tillbaks på sin karriär och vara stolt över den?". Du får aldrig, aldrig rimma zero med hero!

2. Pitbull & Cristina Aguilera - Feel This Moment

De två sämsta låtarna för året är i särklass. Hur den där Pitbull kan bli så pass känd är för mig en gåta, och att sampla Take On Me borde i sig vara ett brott. Det här är så hemskt att jag gått hem när den spelats på diskotek. Eller så är det önsketänkande, för jag går inte på diskotek längre och det här kan vara en av anledningarna.

1. The Wanted - Walks Like Rihanna

Först kom "Moves Like Jagger" och nu detta. Jag undrar vad vi får dras med i 2014? "Smells like Nirvana"? Jag tror att pågarna menar det seriöst men det faller ju platt när man kopierar något som redan kopierats i en video av Blink 182. Och låttexten! Ha! Jag har inte orkat lyssna på en liveversion men jag kan inte tänka mig att de sätter en ton rätt. Pinsamt och fullständigt värdigt titeln som Sämst Av 2013. Grattis, idioter!

För bra musik - klicka här.

Halleluja moment

Nytt år och nya upptåg. Jaja, jag vet att jag har lovat en lista med de sämsta låtarna från 2013 men jag måste sticka emellan med breaking news.

Det är nämligen så att min gode vän Jonatan och jag  har anmält oss till en gospelkör.

Ja, jag vet vad ni tänker. "Men Sören, du som sjunger så fantastiskt vackert, borde du inte gå solo?" men jag är mer ödmjuk än så. En lagspelare. Och ett lag är som bekant inte starkare än den svagaste länken, vilket i det här fallet förmodligen blir Jonatan eller jag. Det måste jag tyvärr frukta.

Sedan ett år tillbaks har vi med jämna mellanrum donerat till bötesburken när vi gjort bort oss och nu är burken så pass full att det är dags att tömma den. Vi har svurit att göra någonting konstruktivt med pengarna så vi scannade igenom stadens utbud av vuxenkurser och valde till slut mellan körsång och korvprovning. Klunsen fällde avgörandet och med facit i hand var det nog rätt kurs som vann. Det är lite coolare att säga att man är med i en gospelkör än att man är en korvprovare...

Helt osökt får det mig att vilja berätta mer om kursen. Minns ni 1997 när Blond vann Melodifestivalen? En av killarna i trion heter Gabriel Forss och det är han som kommer att styra slagets gång. Tio repetitioner innan det blir konsert. Jag hoppas på ett Kent-medley eller Bruce Springsteen kanske, helst ingen dammig svensk 1800-talspsalm, men egentligen är jag villig att sjunga falskt till det mesta.

Så här såg det ut i somras. Det bör man kunna bräda. Vem hänger på? Här kan ni anmäla er.

Bäst Av 2013

Jag vet inte vilket år i ordningen men det är i alla fall dags igen - vi ska hylla de bästa låtarna från året som gått. Jag har lyssnat, jag har sållat, jag har sjungit med och jag har till och med dansat lite. "Dansat". Det behövs knappast säga att det är min högst personliga lista och inget hopkok av vad förståsigpåare tycker, därför blir det varken popkreddigt eller tuggummiaktigt hela vägen igenom utan en salig röra.

***

10. Margaret Berger - I Feed You My Love

Jag hade två Eurovisionlåtar med på min bruttolista men Igranku fick stryka på foten när agnarna skulle skiljas från vetet eller vad man säger. Astronauthiphop i all ära men det här var det bästa örhänget i en tävling som var ganska svag. Och det har ingenting att göra med att hon ser sådär nordiskt sval och skön ut som endast norskor kan göra.

9. The 1975 - Chocolate

Hittade den här låten rätt så sent på året. En del av mig tycker att det låter pojkband men en hel del av mig skiter i vilket. Det enda jag kan klaga på är att försångaren liknar överskattade skådisen Shia LeBoeuf vilket såklart ger minuspoäng. Allt annat är skitbra.

8. Crowns - Four Walls

Jag gillar irländsk pubmusik och det som är lite ösigare. Fyndiga textrader om hur full ens flickvän var när man träffade henne och hur många ärr ens gitarr har. De här killarna var väl knappt födda när Pogues hade sin storhetstid men det gör inte så mycket, det är trevligt när bra musik går på återvinning.

7. Jonathan Jeremiah - Gold Dust

Satt och slöade framför dumburken på ett besök hos mor min när det kom upp en reklam för en dejtingsida. Det var den här låten som fångade mig, inte budskapet om att det bara finns skitsnygga tjejer på nätet. Sen såg jag videon och blev ännu mera hängiven. Jag saknar det där lilla sista för att det ska lyfta in i topp-fem, men det är stämningsfullt och riktigt fint.

6. Bosse - So Oder So

Jag gillar tysk musik. Det har jag gjort sedan jag var tonåring och kollade på Viva Zwei dagarna i ända. Det är tyskarnas MTV, fast med musik. Sportfreunde Stiller är ett av mina absoluta lieblingsband och i samma banor sjunger Bosse. Oklart för mig om det är ett band eller försångaren som heter Bosse, men jag blir på riktigt bra humör när jag hör låten även om jag fattar ganz keine av texten. Jag känner nästan för att dansa som dom i videon. Ja, jag ska nog ut och göra det nu. Eller så.

5. Arctic Monkeys - Do I Wanna Know?

Arctic Monkeys stod för årets bästa album, AM, och därifrån kommer en låt som jag vet har hamnat på mångas topplistor. Gedigen och urbota cool från första sekund. Kanske den mest spelade låten hos mig i år, av någon konstig anledning har jag den som ledmotiv när jag åker rulltrappor.

4. Virginmarys - Just A Ride

Man skulle kunna irriteras av det faktum att det är en flirt med mitt hatband Green Day och den där hopplösa frisyren som försångaren ligger inne med, men jag väljer att se det som att de gick in i samma genre för att göra den bättre. Ös.

3. Arctic Monkeys - I Wanna Be Yours

Bästa låten på årets bästa album. Jag är fruktansvärt svag för indierockballader och det här är en av de bättre i den kategorin jag hört på år och dagar. Udda text, men det funkar. Och videon! 

2. 30 Seconds To Mars - Up In The Air

Ni som känner mig vet att collegerock är min absoluta akilleshäl här i världen. Det här är egentligen ett ganska mediokert band i den genren men ibland lyckas Jared Leto och grabbarna pricka rätt, och då gör de det med stil. Ett extra plus för att man haft den goda smaken att plocka in min favoritpinuppa (finns det fler?) Dita von Teese på ett hörn. Det får vi fira med en bild. 

...och sen videon förstås.

1. John Newman - Love Me Again

Sällan har en låt täckt så många behov som den här biten. Vill man dansa funkar det, har man någon sorts romantisk vibb funkar det, likaså om man bara vill sjunga eller lyssna på ett bra sound. Rösten passar perfekt  till låten. Och när orkestern kickar igång låten på allvar, då kan man inte sitta still. Sublim - och bäst av 2013.

PS. I vissa fall måste man klicka sig via YouTube för att lyssna på låtarna. Jag hoppas ni har överseende med Vevos fascsistfasoner och ger musiken en chans ändå. Jag kan ju liksom inte ha fel, va?

När det blir inne att vara ute - då går jag till bolaget

Förra veckan var kamrat Christian och jag på quiz. Vi gör det ibland, faktum är att det blivit en så pass rolig grej att vi involverat ett helt gäng som far land och rike (eller Malmös innerstad) runt och quizzar på diverse hak. Av en slump snappade jag upp att klädaffären Brothers skulle ha en quiz på plats i butiken och Christian var givetvis inte svår. 

Affären bjöd på snacks och bira (sober oktober för mig) så någon var säkert salongs vid tävlingsstart. 22 par .15 kvalfrågor. De tre bästa paren till final på en uppbyggd scen (se bild nedan) och vi rattade in en tredjeplats. Samtliga finalister vann en uppsättning kläder från affären. Tack och bug! Eller?

besserwisserlook på dom i mitten. Med all rätt.

Det var här det blev genant.

Jag vet nämligen inget om kläder. Christian gick med målmedvetna steg mot skjorta, kavaj och slips och var färdig och stilig på nolltid. Jag testade en kavaj som var dyrare än alla kläder jag äger tillsammans men den var både grön och fick mig att se 50 år äldre ut, så jag passade och tog samma färg som Christians. Slipsen ska vi inte ens snacka om - jag försökte knyta den men det gick åt helvete så när min assistent harklade sig och började se stressad ut insåg jag att det nog var läge att lägga på ett kål, så jag tackade nej till slips. Då frågade han om jag ville testa en sjal. Det ville jag inte. Däremot tog jag en snygg näsduk. Sist men inte minst en vit skjorta. Inga mönster, inga rutor, ingen design överhuvudtaget. Bara en vit skjorta. Jag kan inget om mode. Jag tänkte inte ens på att stoppa ned skjortan i byxorna eller knäppa samtliga knappar i skjortan.

Det är inte det att jag inte tycker det är intressant. Jag kan förstå att folk går i gång på mode och jag hade velat vara bättre på det. Problemet är bara att där är så mycket annat som jag tycker är betydligt mer intressant. Sen gillar jag heller inte att prova kläder, vilket är en stor nackdel i sammanhangen. Jag blir obekväm och vill bara därifrån. 

Det kom jag också så småningom. Med kläder till ett värde av fyra tusen ungefär och en andraplats i quizen som inte gav oss något ytterligare, men än glädjen att få tävla inför publik och trycka på knappar. Vi kunde en fråga om Braveheart och Christian nämnde en japansk författare som fick mig att tänka på papperskonst men det var typ det.

Nästa gång hoppas jag på en liknande quiz i en affär där jag faktiskt känner mig hemma och inte får panik när jag ska välja mina vinster.

Typ Stadium eller Akademibokhandeln.

Eller bolaget.

Kramp? Nä, krampig.

På mitt jobb har vi ett gym. I källaren. Ett ganska fräscht gym, faktiskt, med massor av maskiner och redskap. Så pass många att jag inte vet hur man hanterar hälften. Men det är ju knappast någon överraskning.

Jag brukar gå dit en eller två gånger i veckan. Oftast planterar jag mitt arsle på cykeln i en halvtimme för att sedan springa lite, göra några armhävningar och krysta fram ett femtiotal situps. Ni vet, såna övningar man lärde sig på mellanstadiet tillsammans med den där "sitta-på-toaletten-mot-väggen"-övningen som gjorde att man fick gå ut på toaletten efteråt för att checka så att hotet inte blivit allvar. Och alla maskinerna, dom blänger man elakt på innan man går och sätter sig i bastun och kommer ut därifrån med träningsvärk.

Men så tänkte jag att om man nu har det där fina gymmet som man kan träna gratis i, vore det inte på sin plats att utnyttja det? Optimala förutsättningar för en fetknopp som undertecknad. Inga stora fönster man ska flexa muskler i för omvärlden, inga kreatinkungar att jämföras med. En och annan mattelärare och stödpedagog, på sin höjd. Dom tar jag. Snart...

Det är nämligen så att jag har anlitat min gode vän Jesper att ge mig lite tips så att jag kan komma i mitt livs form. (Vilket i mitt fall innebär att gå från jobbet till tåget utan att bli andfådd). Jesper är personlig tränare och kan sina grejer. Så nu vet jag vad dom där maskinerna kan göra. Innan trodde jag bara att dom kunde hålla min vattenflaska upprätt när jag stretchade, eller hålla emot mig när jag fick kramp av den där stretchingen. Nu är jag klokare, och låter stolt meddela att jag har ont i muskler jag inte ens visste jag hade.

Och alla två muskler jag visste att jag hade.

Tre sköna tennisminnen

Höstlov denna veckan och skönt är väl det, men jag måste ändå notera några få funderingar från helgen som gick, och då tänker jag ju förstås osökt på den där tennismatchen jag bevittnade och som jag skrev om i förra inlägget.

Inför matchen var jag som bekant lite kluven, då jag alltid gillat de svenska tennisspelarna. Sverige ställde upp med två av världens 50 bästa dubbelspelare och Danmark hade fjolårets vinnare av Wimbledon i sin dubbel, så det var bäddat för hög kvalité. Den udda fågeln var Thomas Kromann, en orankad spelare som lagt sin satsning på hyllan och som mest håller sig till serietennis - bland annat i Ystads Tennisklubb...
Kromann var faktiskt den bättre av de två danskarna men svenskarna Lindstedt och Brunström var bättre och vann med 3-1 i set.

Denne Robert Lindstedt alltså. Han framstår som ganska osympatiskt när man ser honom spela och läser hans uttalande i diverse medier. Ointelligent, liksom. Han hade också sina saker för sig på banan och verkade inte helt nöjd med publiken. Ville kanske att man skulle sitta och hålla käften?

Kjellström lyckades haffa ett par danska flaggor och vi satte oss behagligt nära de danska fansen. Hasse var inte så nöjd med det men lät det bero. Ganska bra stämning och en fin upplevelse, även om Sverige och Robert Lindstedt alltså vann. Svenskarna skulle sedan även vinna de två avslutande singlarna och stanna kvar i tennisens division 2, medan Danmark får ta ett steg ned. Tennis är inte vår grej.

Hur som helst, jag gillar tennis och jag gillar listor, så här kommer mina tre största minnen från landslagstennis i Davis Cup.

***

1995: Frederik Fetterlein slår Stefan Edberg

Playboyen Frederik Fetterlein var en hyfsad tennisspelare som aldrig nådde några större framgångar. Höjdpunkten i karriären måste vara när han slog svenska ettan Stefan Edberg i Bröndbyhallen 1995 efter att ha pulvriserats i första set men vänt efteråt. Då liksom nu vände Sverige 0-2 i matcher till seger 3-2. Fetterlein gjorde sig sedermera känd som en tvättäkta C-kändis i Köpenhamns nattliv, syntes i Paradise Hotel-sammanhang och presterade också att gå i personlig konkurs. Men segern i 1995 var fin.

1996: Maratonmatchen mellan Boetsch och Kulti
Frankrike mot Sverige i finalen. Sista matchen. Kulti har matchbollar. Boetch har matchbollar. Båda har kramp. Jag hörde matchen på radio och har aldrig varit med om något liknande. Så här spännande har det nog aldrig varit varken före eller efter den här maratonmatchen.

1997: Björkman krossar Jonathan Stark
Vet inte varför den här matchen är så speciell för mig, men jag minns att jag spelade in den på VHS och tittade på den om och om igen. Jonas Björkman var en av världens bästa spelare på den tiden och Sverige hade redan avgjort finalen mot USA efter dubbeln. Minns bilderna av USA-superstjärnan Pete Sampras i rullstol med en trasig fot. Lite dramatiskt kanske. När sedan även tvåan Todd Martin kastade in handduken fick reserven Jonathan Stark hoppa in och agera kanonmat. Men han gjorde det på ett ytterst underhållande sätt.

Kolla in den matchen och alla andra från Davis Cup-finalen 1997 i öppna arkivet på SVT. Bra grejer!