Morsan fyllde 60 häromdagen och det firades på äkta danskt vis i helgen med allt vad det innebär. Efteråt stannade min kusin från Danmark kvar ett par dagar hos mig för att utforska malmö och Sverige för första gången i sitt vuxna liv. Visst har han varit här tidigare men aldrig på senare tid. Öldrickartid.
Så jag bestämde mig för att visa honom det mesta. Inte allt. Svarttaxi och pundarrondellen tar vi en annan gång. Men turning torso, systembolaget, bron och möllan fick han se. Han åt också sitt livs första falafel och tyckte att den var okej men " var fan e köttet"?
Och så fick han snus. Jag förklarade att man blir snurrig så att han kunde spotta ut den närsom helst. Och det blev han och gjorde han. Men det var tydligen inte värre än att han köpte en dosa med sig hem till moderlandet.
Hösten har gått all-in på Sverige som synade direkt och förlorade potten, och det tackar jag för. Speciellt efter den här sommaren med allt underligt som hänt i kroppen och gjort min ämnesomsättning minst sagt suspekt vilket medfört svettningar i klimakterieskala de senaste månaderna.
Så när kalendern går mot mörkare tider går mitt humör och hälsa andra hållet, även om det alltjämt suger att ens käresta är på andra sidan världshaven. Men det är en smäll man får ta och en smäll man länge kunde förbereda sig för, så jag försöker göra det bästa av situationen och koncentrera mig på annat. Som till exempel mina två jobb.
Eller... så borde det låta. Men faktum är att klockan snart passerar midnatt och jag har en lång lista med uppgifter som egentligen borde gjorts under dagen men som jag av olika anledningar skjutit på. Dels eftersom jag sov två timmar i natt och fick ta igen det efter jobbet, men också för att jag råkade ramla in i en fotbollsmatch på webben... Nu har jag dock varit nere hos min lokala grossist och handlat in två halvliters Powerking och satt på en kanna kaffe. Följande uppgifter ska nämligen göras innan jag tillåter mig själv att slumra till igen:
- Förbereda inför morgondagens läxförhör.
- Skriva inte mindre än fyra artiklar inför helgens start i bordtennisen.
- Sortera tvätten.
Speciellt den andra punkten blir tuff och kommer att ta tid. Och då har jag ändå haft en vecka på mig. Men alla intervjuer är gjorda så nu ska det bara sammanfattas. Det är dock den första punkten som jag skäms för, eftersom jag jämt och ständigt tjatar på eleverna att vara ute i god tid och inte göra läxorna i sista stund.
Det här är mitt allra första blogginlägg från mobilen så ha överseende med den korta texten. Jag ville mest visa hur modern jag är. Plus att ingen kan läsa hur långsamt jag skriver.
Hur som helst. Vad jag vill säga är att det är skräpmatsfri september i huset vilket innebär att all mat måste lagas hemma annars måste man pynta i bötesburken. Så i dag gjorde jag min allra första pesto. Inga konstigheter egentligen. Bara olja, vitlök, cashewnötter, parmesan, salt, peppar och en jävla massa basilika i en mixer et voila.
Innan kvällen var över hann jag också smaksätta en snaps till kommande herrklubbsträff men det är en längre historia som nog bör skrivas på datorn. .
Jag trodde att sommaren som varit skulle bli en långdragen historia med mycket jobb och sån där irriterande sol på himmeln som gör min hud röd och fräknig och min panna svettig. Så blev det också, i alla fall det sistnämnda. Det var ju trots allt en rätt så fin sommar, även om den inte passar en gingerdansk utan pigment.
Däremot försvann sommaren åt helvete för snabbt. Det var tennisturnering, Stockholmsbesök och redaktionsvikariat i en enda snabb röra där jag knappt kan urskilja någon kronologisk ordning. Och vips så var man tillbaks på gymnasieskolan för ännu en termin som dansklärare efter det som känts som en veckas ledighet.
Men jag ska egentligen inte klaga. Denna sommaren har jag nämligen också lyckats träffa en fin tjej, en riktigt fin en. För varje gång vi träffas faller jag lite mer, för varje gång hon ler smälter jag lite till och varje gång hon tittar på mig med den där blicken som visar att man är bra för henne, så försöker jag vara ännu bättre. Vi klickar på ett sätt som jag inte känt på länge, kanske aldrig någonsin, men när något känns så pass bra så kan det ju inte vara så, va?
Det är det inte heller. För i söndags åkte hon nämligen ut och reste. Ingen stor grej, kanske någon tänker, och jag försöker också ställa in mig i den tankebanan. Men det är ingen charterresa till Mallis på en vecka vi snackar. Vi snackar all-in jorden runt resa i ett halvår med allt från Brasilien till Singapore. I början var vi lite veliga men känslor ska inte tryckas bort och vi tänker ge det en ärlig chans, trots avståndet i tid och kilometer.
Jag vill inget hellre än att hon åker ut och upplever så mycket hon kan, det hade jag gjort i hennes skor för att tänka tillbaks på resan med ett stort leende när man blir gammal och börjar resumera livet. För henne är det enormt och jag unnar henne det som fan. För mig och för oss är det inte lika optimalt. Det har gått mindre än en vecka och jag funderar redan på att anmäla mig till en kurs i telepati alternativt råna en bank. Men jag tror jag väljer det mera svenniga alternativet och sparar ihop slantarna så att jag kan åka och besöka henne och fira nyår där hon är.
***
Sommaren har varit bra på många sätt men rent hälsomässigt kan jag meddela att den varit och är ett smärre helvete. Visserligen har hjärtat pumpat som aldrig förr och jag har odlat en stor svärm fjärilar i magen, men resten av mitt danska korpus har genomgått två tuffa månader som kulminerade i ett läkarbesök i dag. Mitt första sedan 1995 eller något sånt.
I två månader, sedan den där tennisturneringen som jag för övrigt inte vann, har jag varit ständigt kass någonstans. Först fick jag feber och halsont. Febern gick över snabbt men halsproblemen gav inte med sig förrän en vecka in i augusti. Ända sedan det första utbrottet har jag varit trött och hängig och ibland också yr. Och framför allt känns det som att kroppen kokar konstant. Ibland syns det också, för man svettas floder. Till exempel på jobbet förra veckan, där jag fick ursäkta mig med att jag inte mådde så bra när det till och med syntes genom kläderna att man lökade.
Det är inget som gör ont eller påverkar humöret men det frestar psyket att man vill så mycket men är för svag och perspirerar för mycket för att känna att man kan förmedla något och få annat tilllbaks än ren skepsis. Så medan jag inväntar svaren på diverse prover så känner jag inte heller att jag kan tillföra något på min arbetsplats. Visst, jag är lat i vanliga fall. Visst, jag svettas ibland i vanliga fall. Men någon måtta får det alltså vara nu. Så vi får väl se vad proverna säger
Personalen på kliniken var mycket vänliga och tillmötesgående och gjorde dessutom sitt bästa för att klä ut mig till mumie. Jag tror att de tog sju eller åtta blodprover och när den ena armen tömts på blod så gick de raskt vidare till nästa. Och jag fick inte ens coola plåster. Den ena sköterskan sa att jag såg blek ut och undrade om jag drack tillräckligt. Jag sa att de flesta tycker att jag dricker för mycket. Ingen skrattade men jag svimmade nästan. Om det berodde på det dåliga skämtet eller för att jag saknade smörjelse i mina vener vet jag inte, men jag vet att jag vill veta vad det är som pågår i min dekadenta skapelse. Så doktor, doktor, ge mig nyheterna!
