måndag 26 mars 2012

Tacka vet jag Indiana Jones och Die Hard

Lånade en DVD-box med fyra filmer av en god vän för ett tag sen. En av filmerna, de 400 slagen, fångade genast min gamla roomie Garys uppmärksamhet när han var på kaffebesök (eller öl, det var nog öl) en dag.

- Den här är en av mina favoritfilmer, den måste du se, sa britten närmast lyriskt.

Redan där anade jag oråd. Gary har nämligen världens svåraste filmsmak. Alla filmer som är obegripliga gillar han, och ju fler flummiga sätt man kan diskutera filmen på, desto bättre. David Lynch: skitbra. Francois Truffaut: underbar. De 400 slagen är Truffauts debutfilm och en av de rullar som kom att definiera "den franska nya vågen" i slutet av 50- och början av 60-talet, har jag läst. Efter att ha sett De 400 slagen har jag bestämt mig för att inte surfa vidare på den där vågen.

Inte för att filmen är dålig, för det är den inte. Jag uppskattar en fin miljö och en bra rollbesättning som vilken filmkritiker som helst, men jag fattar inte hypen med filmen. Gary är inte den enda som älskar den. Hos mig får den en ljummen femma av 10 på IMDB. Varken bra eller dålig, och om en vecka har jag glömt den. Gary kommer helt säkert idiotförklara mig när jag delger honom min åsikt men det fina med film är att vi inte alla har samma smak. Så med det sagt så kommer här min lista på de filmer som har fått högst betyg av mig på nämnda filmsida. Vi kan alltså kalla dem mina favoritfilmer:




Die Hard (också kallad Die Hard 1 eller ettan)


Lock, Stock and Two Smoking Barrels


 


 


 


 


 

Collateral

Bara krig och action, ser jag. Så får det vara. Jag är en simpel man. Och det fortsätter på 9 poäng där jag har filmer som V for Vendetta, Godfather, Braveheart och the Departed. Bästa icke-action, undrar ni? Titanic, Festen och Love Actually. Bästa animerade: Mary & Max.

Nu räcker det. Nu vet ni.

1 kommentar: