Det var tydligen inte mig det var fel på. Inte bara. Inte denna gången.
Jag pratar förstås om det där förbannade soffbordet jag köpte förra veckan och som visade sig vara helt omöjligt att snickra ihop. När mitt eländiga tålamod sagt sitt ringde jag till min gode vän Tommy, som är det närmaste en Martin Timell man kan komma i min vänskapskrets, om än en thailändsk sådan.
Tommy vet alltid vad man ska göra när det kommer till det tekniska. Och framför allt i mitt sällskap, eftersom han vet att jag inte har en susning om något. Ibland misstänker jag honom för att fejka det, kunnandet. För den mannen har fanimig lösningen på till och med sånt han inte har en aning om. Och skulle han mot förmodan inte ha ett svar redo, så är det ritningen det är fel på.
Men soffbordet. Ritningen fattade vi, men skruvarna var defekta. Det sa Tommy i alla fall, så då stämmer det. I stället satte vi ihop skrivbordet. Det vill säga, Tommy monterade ihop det medan jag bryggde kaffe och hämtade pizzor och underhöll med skrönor från mellanstadietiden där vi träffades för första gången och har varit vänner sedan dess.
Det är lite så vi funkar, han gör sånt som kräver finess och jag säger sånt som botar tristess. Ibland var jag rastlös så jag roade mig med att fotografera honom med min mobilkamera för att lägga upp på bloggen. Men jag glömmer alltid bort att jag inte har internet på min mobil, och inte vet hur man överför en bild från telefon till dator.
Får nog ringa Tommy och fråga hur man gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar