Tacka vet jag Indiana Jones och Die Hard

Lånade en DVD-box med fyra filmer av en god vän för ett tag sen. En av filmerna, de 400 slagen, fångade genast min gamla roomie Garys uppmärksamhet när han var på kaffebesök (eller öl, det var nog öl) en dag.

- Den här är en av mina favoritfilmer, den måste du se, sa britten närmast lyriskt.

Redan där anade jag oråd. Gary har nämligen världens svåraste filmsmak. Alla filmer som är obegripliga gillar han, och ju fler flummiga sätt man kan diskutera filmen på, desto bättre. David Lynch: skitbra. Francois Truffaut: underbar. De 400 slagen är Truffauts debutfilm och en av de rullar som kom att definiera "den franska nya vågen" i slutet av 50- och början av 60-talet, har jag läst. Efter att ha sett De 400 slagen har jag bestämt mig för att inte surfa vidare på den där vågen.

Inte för att filmen är dålig, för det är den inte. Jag uppskattar en fin miljö och en bra rollbesättning som vilken filmkritiker som helst, men jag fattar inte hypen med filmen. Gary är inte den enda som älskar den. Hos mig får den en ljummen femma av 10 på IMDB. Varken bra eller dålig, och om en vecka har jag glömt den. Gary kommer helt säkert idiotförklara mig när jag delger honom min åsikt men det fina med film är att vi inte alla har samma smak. Så med det sagt så kommer här min lista på de filmer som har fått högst betyg av mig på nämnda filmsida. Vi kan alltså kalla dem mina favoritfilmer:

Indiana Jones and the Raiders of the Lost Ark (också kallad: ettan)

Die Hard (också kallad Die Hard 1 eller ettan)

Lock, Stock and Two Smoking Barrels

Shawshank Redemption

 

Flammen & Citronen

 

Schindler's List

 

Full Metal Jacket

 

The Thin Red Line

 

Collateral

Bara krig och action, ser jag. Så får det vara. Jag är en simpel man. Och det fortsätter på 9 poäng där jag har filmer som V for Vendetta, Godfather, Braveheart och the Departed. Bästa icke-action, undrar ni? Titanic, Festen och Love Actually. Bästa animerade: Mary & Max.

Nu räcker det. Nu vet ni.

Om att bli äldre (eller bara gnälla mer)

Hej bloggen.

Det finns en anledning till att vi inte hänger oftare. Eller ja, det finns flera. Men den största är nog att jag börjar bli gammal. Om mindre än två veckor fyller jag 28.

Och det märks.

Det känns som om att jag har ont överallt. Den senaste veckan när jag har promenerat till jobbet har jag fått stanna upp flera gånger. Jag vet vad ni tänker - "konditionen" - men det är snarare för att jag har haft förbannat ont i foten. Som om att en nerv är i kläm. Som om att jag blir stämplad ungefär var tredje sekund.

När det inte är foten så är det bröstkorgen. Ibland vaknar jag av att jag knappt kan andas, för det känns som att någon håller mig nere med en hand mot bröstkorgen. Fast det går över efter ett par sekunder varje gång.

Dygnsrytmen är lika kass som den alltid har varit, det skvallrar det här inlägget om (alltså - klockan är i skrivande stund 03.45 och jag har inte ens varit ute och tumlat). Jag ser dåligt, jag blir allt knubbigare och morsan säger att jag aldrig mer får snagga mig för att mitt hårfäste är närmare röven än pannan.

Och så vidare, och så vidare.

Eller så är det kanske inte alls så. Kanske vill jag bara klaga för att det ska kännas lite bättre. För egentligen så mår jag ju bra ungefär 99 procent av tiden och det är mer än vad de flesta kan stoltsera med. Lite hull på kroppen tyder på god status och jag får alltid komplimanger av frisörerna för mitt fylliga och krylliga hår. Och sova kan jag göra när jag dör.

Vilket kan vara vilken sekund som helst, om jag får tro min fetlagda buk, min bröstkorgssmärta, mitt dubbeltickande hjärta och min stora kärlek för sånt som dietisterna fördömer.

I'm getting too old for this shit.

En Thailändsk Timell

Det var tydligen inte mig det var fel på. Inte bara. Inte denna gången.

Jag pratar förstås om det där förbannade soffbordet jag köpte förra veckan och som visade sig vara helt omöjligt att snickra ihop. När mitt eländiga tålamod sagt sitt ringde jag till min gode vän Tommy, som är det närmaste en Martin Timell man kan komma i min vänskapskrets, om än en thailändsk sådan.
Tommy vet alltid vad man ska göra när det kommer till det tekniska. Och framför allt i mitt sällskap, eftersom han vet att jag inte har en susning om något. Ibland misstänker jag honom för att fejka det, kunnandet. För den mannen har fanimig lösningen på till och med sånt han inte har en aning om. Och skulle han mot förmodan inte ha ett svar redo, så är det ritningen det är fel på.

Men soffbordet. Ritningen fattade vi, men skruvarna var defekta. Det sa Tommy i alla fall, så då stämmer det. I stället satte vi ihop skrivbordet. Det vill säga, Tommy monterade ihop det medan jag bryggde kaffe och hämtade pizzor och underhöll med skrönor från mellanstadietiden där vi träffades för första gången och har varit vänner sedan dess.

Det är lite så vi funkar, han gör sånt som kräver finess och jag säger sånt som botar tristess. Ibland var jag rastlös så jag roade mig med att fotografera honom med min mobilkamera för att lägga upp på bloggen. Men jag glömmer alltid bort att jag inte har internet på min mobil, och inte vet hur man överför en bild från telefon till dator.

Får nog ringa Tommy och fråga hur man gör.