lördag 22 juni 2013

Bäst av 2012 (såhär i 2013...)


Satt häromdagen och läste mina blogginlägg för att få inspiration att skriva något nytt. Då slog det mig att jag aldrig redovisade de absolut största pärlorna. Jag hann tydligen bara med att förmedla de absolut sämsta och även bubblarna till bästa listan, men det gjorde jag å andra sidan jävligt bra.

Men bra musik har inget bäst före-datum så här har ni fjolårets 16 bästa alster. Sen är det fritt fram att tacka mig när som helst för att jag helt gratis styrt upp musiken till svennedansen på lördagens midsommarfest.

Up, up and away!

***

16. Keane - Disconnected

Videon passar mig inte riktigt och versen har potential att bli mycket bättre men refrängen är vass och det räcker till en meriterande plats på denna listan. Måste vara stort för pågarna.


15. Chester See - Set Fire To The Rain

Chester See är ett i raden av Youtube-fenomen som aldrig hade sett röken av framgång om det inte vore för att vem som helst kan publicera sina grejer nuförtiden. Snygg-Chester har byggt upp en stabil fanbas (mest tjejer) och det är ingen slump att videon har 2,5 miljoner besökare. Skön Adele-cover som hade hamnat längre upp på listan om det inte vore för att min umgängeskrets spelat sönder den efter min briljanta upptäckt, eller för att originalet inte är särskilt bra och således blir svårt att bygga vidare på.


14. Ingrid St-Pierre - Ficelles

Inte mycket är känt om den här blondsnygga kanadensiskan. Eller jo, det är det, men jag förstår inte franska och då ingen bemödat sig om att ljuga ihop något på engelsk Wikipedia famlar jag i mörker här. Men snyggt är det, och stämningsfullt. Och så är jag en sucker för stråkar och piano. Nån som förresten vet vad Ficelles betyder?



13. King Charles feat. Mumford & Sons - The Brightest Lights

Jag har väl inte riktigt hakat på trenden med buskis-folkpop men jag förstår charmen och det här är möcke bra. Speciellt också eftersom där är säckpipor med, vilket alltid är ett plus oavsett sammanhang.


12. Mando Diao - Strövtåg i Hembygden

2012 var året då Mando Diao bytte stil och körde en skiva med Gustaf Fröding-texter och bara det är ju coolt, men jag trodde aldrig att det skulle bli så bra som det faktiskt vet även om jag vet att grabbarna kan lira. Förstasingeln var också den bästa låten på albumet och det här var den låten som stod ut i vad jag tycker var det sämsta svenska musikåret på länge.


11. The Killers - Here With Me

The Killers är inte i närheten av att vara lika bra som på Mr.Brightside-tiden och det är ju mycket mainstreamens fel, men det här är oemotståndligt för mig från en skiva som annars var en stor skuffelse.


10. Marie Key - Uopnåelig

Om 2012 var ett risigt svenskt musikår så var där betydligt mer att glädjas åt i mitt hemland. Bland annat Marie Key, som är förvånansvärt lik min mormor (må hon vila i frid) och det kan jag bara se som något positivt. Jag gillar också att hon sjunger om en annan tjej, och det med en unik röst dessutom. Meget godt!


9. Noah - Over Byen

Mera danskt. Lite osäker på om det är en soloakt eller en duo men det spelar mig ingen som helst roll. Texten är fantastiskt välskriven och det är mycket stämning även här, jag blir helt kärlekskrank och det har gått långt när en sån hård nöt som jag i vanliga fall är håller på att knäckas. Finns en originalversion också som är betydligt mera upptempo och inte alls lika fin.


8. Jake Bugg - Taste It

Jake Bugg är född 1994 och ses som det stora vita hoppet i Storbritannien där han redan slagit igenom på bred front. Genombrottet låter vänta på sig i Skandinavien men det kommer, jag lovar.


7. Imagine Dragons - It's Time

Med låtar som denna och Radioactive så är det svårt att ha missat den här uppkomlingen. Originalet är också mycket bra men jag gillar när det är så äkta som möjligt så det här är den absolut bästa versionen. Klapp, klapp, klapp!


6. The Tribes - When My Day Comes

Har redan propsat för sköna Corner of an English Field men för mig var detta den bästa låten på en högklassig skiva. Gedigen rakt igenom från intro till refräng och slut.


5. Fun - Some Nights

Måste vara första gången i blogghistorien som ett band lyckas ha med låtar på min bästalista två år i rad och dessutom hinna med att ha låtar på sämst av-listan också. Det säger lite om Fun, vars bästa låtar är helt fantastiska men däremellan varvar det med riktiga bottennapp. Den här låten tillhör den första kategorin, och så är den också med i min guilty pleasure-serie Glee. Men det visste ni säkert redan.


4. Emperors - Be Ready When I Say Go

Skäms nästan lite, men första gången jag hörde låten var i en dokumentär om fotbollslaget Liverpool, som jag föraktar av många skäl. Låten försämras dock inte av detta faktum. Perfekt triggerlåt de få gångerna jag faktiskt får för mig att motionerna, med en bra rövsparkande refräng.


3. Outlandish - Warrior/Worrier

Outlandish har aldrig tilltalat mig, mest på grund av genren. Pågarna är duktiga låtmakare med solida texter, men hiphop och RNB är inte min bag helt enkelt. Här kör man ett lite vuxnare stuk med lite David Gray-vibbar och det gillar jag. Plus att pianoplånket (är det den rätta musikaliska termen?) får mig att bli helt varm inombords.


2. Ulige Numre - København

Grym popdänga av mina landsmän som för tankarna till Håkan Hellström, och det kan ju inte vara fel. Att de dessutom sjunger om en av världens vackraste städer gör heller inte saken sämre.


1. The Shins - Simple Song

Det var många om budet men valet föll till slut på Shins. Fråga mig inte exakt varför. Det kan vara för rösten, för musiken eller för texten. Eller för allt, eller något annat. Kanske är det för försångarens skägg. Som någon skrev i en Youtube-kommentar: "that is one hell of a great fucking beard".




tisdag 11 juni 2013

Føj for pokker (det var bättre förr)



Sitter och kollar på VM-kvalmatchen mellan Danmark och Armenien som spelas i Parken just nu. Det är 20 minuter kvar att spela och gästerna leder med 3-0. 3-0! Mina landsmän blir totalt utspelade just nu och drömmen om ett slutspel i Rio de Janeiro nästa sommar kan vi så smått lägga till handlingarna.

Jag är en ganska flitig besökare på nationalstadion när landets främsta spelar (bildbevis nedan) och satt halva eftermiddagen och fingrade på beställ-knappen på biljettsidan, men valde i sista stund att låta det bero. Och tur var väl det. Inte ens fatbamsingarna hade kunnat trösta mig efter och undan en sådan insats.


Jag är medveten om att Danmark är ett litet land på kartan och ej heller en av världens tyngsta fotbollsmakter. Jag vet ju det. Men vi (jag säger oftast bara "vi" i medgång) vann ju EM i 1992 och efter den skrällen har man naivt fått för sig att man inte bara ska vara med i alla slutspel, men man har också en stilla tro på att man med lite tur kan fajtas om medaljer. Sen gör det alltid lika ont när man väl inser att så inte riktigt blir fallet. Vill minnas att jag i en gammal blogg på Fotbollskanalen jämförde det med att bli dumpad - och det är exakt så jag känner mig nu också.

Egentligen borde jag väl gå loss på pinsebryggen och gråtyla falskt till All By Myself eller Fan Fan Fan men i stället ska jag sätta mig ned (med en pinsebryg förstås) och återse finalen från 1992 när Danmark spöade allsmäktiga Tyskland i finalen i Sverige efter att John "Faxe" Jensen "ramt den lige i röven" till 1-0 och Kim Vilfort avgjort efter en schysst skarvnick av en solbränd Claus Christiansen. Det var bättre förr.


Kvällens behållning - med danska ögon sett - var när en av armenerna rensade bollen rätt i nötsäcken på en lagkamrat, så till den milda grad att han fick hjälpas av planen. Såg ungefär ut så här.

Matchen slutade precis.

0-4.

Avgå alla.